Stiftelsen Bibelskolan.com
 

Första brevet till Timoteus Kapitel 1

Brevhuvud (1 Tim 1:1–2)

Översättning

  Paulus, Jesu Kristi apostel enligt det uppdrag han fått av Gud, vår Frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp till Timoteus sin äkta son i tron Nåd, barmhärtighet och frid från Gud Fader och Kristus Jesus, vår Herre!

Kommentar

Redan överskriften visar, att det inte är ett privatbrev som vi har framför oss. Snarare är det en ämbetsskrivelse, i vilken Timoteus får ålägganden, som han skall vidarebefordra och verkställa under åberopande av apostelns order. I ett privatbrev hade Paulus inte behövt påminna om att han hade sitt uppdrag från Gud och från Kristus själv. Men här skriver han på ämbetets vägnar, och vad han skriver rör människor som kan behöva påminnas om vem det är som talar.

Paulus kallar Timoteus för sin ”äkta son”. Alla dem som han hjälpt till tro brukade han kalla sina barn. Att Timoteus är en äkta son, betyder att han verkligen i allt följer sin andlige far. Alltså bör församlingen också följa honom.

Hälsningen är i övrigt så formulerad som det är brukligt hos Paulus, särskilt i hans senare brev. Att Gud kallas ”frälsare” är emellertid något som bara förekommer i pastoralbreven. Annars använder Paulus det ordet om Kristus. Till sin sedvanliga önskan om nåd och frid har Paulus här fogat ”barmhärtighet”. Kanske hänger det samman med att en gammal kristen brukar tycka att det största av alla under är Guds förbarmande. Litet längre ned talar Paulus just om det förbarmande som han själv fått röna.

Uppdraget till Timoteus (1 Tim 1:3–7)

Översättning

  Nu som när jag var på väg till Makedonien uppmanar jag dig att stanna i Efesus för att ålägga somliga att inte förkunna några villoläror och inte syssla med myter och ändlösa antavlor. Sådant leder bara till spekulerande och inte till den ämbetsutövning i tron som Gud vill ha. Men syftet med detta åläggande skall vara en kärlek, som kommer ur rena hjärtan, ur ett gott samvete och en oskrymtad tro. Allt det har somliga tappat bort och i stället börjat använda tomma fraser. De vill vara lärare i lagen, men de begriper inte vad de talar om, och inte heller har de förstått det som de så tvärsäkert påstår.

Kommentar

Utan någon inledning går Paulus rakt på sak och ger Timoteus sina förhållningsregler. Han upprepar vad han redan förut har sagt. Vi får här den enda antydningen om i vilket sammanhang brevet är skrivet. Paulus har varit på väg till Makedonien och ålagt Timoteus att stanna i Efesus. Det framgår inte av texten, om de båda vid det tillfället befann sig i Efesus, bara att Paulus befann sig på resa med Makedonien som mål och lät Timoteus stanna i Efesus. Någon sådan situation skildras inte i Apostlagärningarna. Det är en av orsakerna till att man antagit att det rör sig om någon resa som Paulus företagit senare, när han blivit frikänd i Rom.

Att Timoteus skall stanna i Efesus har sina bestämda orsaker. Där finns somliga som sprider falska läror. Tydligen rör det sig om några av församlingens egna lärare. Paulus säger ordagrant att de ”lär annorlunda”, alltså på ett annat sätt än Paulus gjort. Alltså var de villolärare, liksom var och en som ”förkunnar evangelium för er annorlunda, och inte som ni har fått ta emot det”, som Paulus säger till galaterna (1:9).

Vi får en antydan om vad saken gällde. De kom med ”myter”, troligen av samma slag som det talas om i brevet till Titus (1:14), nämligen ”judiska myter”, och dessutom ”ändlösa antavlor”. Troligen är det fråga om en tidig form av gnosticism, som använde Gamla Testamentet till fantastiska spekulationer om världens uppkomst och tillvarons väsen. Det var fråga om ett missbruk av Guds ord, som förvanskade det så att det inte längre blev lag och evangelium, utan bara gav upphov till teorier och spekulationer som nog kunde verka nya och intressanta men varken ledde till ånger eller tro. Detta är inte meningen med Ordet, säger Paulus. Så får Ordets ämbete inte utövas. Paulus talar här om en ”förvaltning” som Gud förordnat och som skall ske i tro. Eftersom han talar om lärarna i församlingen, bör det vara deras ämbetsutövning som han tänker på.

Det åläggande, som Timoteus nu skall ge villolärarna, har samma syfte som all predikan skall ha: det skall resultera i den kärlek som kommer av den rätta tron, tron på Kristus, den som ensam kan skänka ett rent hjärta och ett gott samvete. Det är just detta som man tappar bort, när man börjar använda Ordet för andra syften än dem som Gud avsett. Det var det som höll på att ske i Efesus.

Lagens rätta användning (1 Tim 1:8–11)

Översättning

  Vi vet att lagen är god, om man använder den rätt och har klart för sig, att lagen inte är till för den rättfärdige, utan för lagbrytare och överträdare, gudlösa och syndare, gudsföraktare och världsliga, folk som bär hand på sin far eller mor, mördare, osedliga människor, sådana som begår otukt mot naturen, slavhandlare, lögnare, menedare och allt annat som strider mot den sunda läran. Så säger evangeliet om den salige Gudens härlighet, det som jag har blivit betrodd med.

Kommentar

Paulus har kallat villolärarna för pratmakare, som orerar vitt och brett men inte begriper det väsentliga. Och detta rör som alltid förhållandet mellan lag och evangelium. Vårt mänskliga förnuft tar för givet, att lagen är den rätta vägen till Gud. Tydligen har villolärarna tagit det för givet. Men lagen är inte till för den rättfärdige, säger Paulus. Rättfärdig blir man genom tron på Jesus. Då får man den helige Ande och hela livet kommer att vila på ett annat fundament än lagens. Lagen är till för att avslöja och döma synden. Därför skall den också predikas. Vi skall veta att det verkligen finns saker som Gud dömer. Paulus ger en lång uppräkning, en sådan som är utmärkande för stilen i pastoralbreven. Han följer ordningen i dekalogen, i varje fall när det gäller andra tavlans bud, och räknar upp synder mot de olika buden i tur och ordning: föräldraförakt, mord, otukt, stöld och falskt vittnesbörd. Att ”slavhandlare” här tycks stå som exempel på brott mot sjunde budet kan bero på att slavhandel och människorov så ofta hängde samman. Att allt detta, som Paulus räknar upp, verkligen döms av Gud, det hör med till det evangelium som Paulus fått i uppdrag att predika. Evangelium innebär inte att allt kan tillåtas, utan att allt kan förlåtas genom tron på Jesus.

Det rätta evangeliet (1 Tim 1:12–17)

Översättning

  Honom som gav mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, tackar jag för att han ansåg mig värd att betros med denna tjänst, mig som förut var en hädare och förföljare och våldsverkare. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag gjorde så av okunnighet i min otro. Vår Herres nåd flödade över alla bräddar genom den tro och kärlek som kom med Jesus Kristus. Det är ett fast ord, väl värt att tas emot, att Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den störste. Men att jag möttes av förbarmande, det berodde på att Jesus Kristus just på mig ville bevisa sitt stora tålamod och ge ett exempel på vad det var för slags människor, som genom tron på honom skulle få evigt liv. Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen.

Kommentar

Det rätta evangeliet är det som Paulus fått i uppdrag att predika. Han är själv ett levande exempel på vad det innebär. Nåden flödar över alla bräddar. Han som var den värste bland Kristi alla fiender mötte ett oförtjänt och obegripligt förbarmande. Här visade det sig, att Jesus verkligen hade kommit för att kalla syndare, inte rättfärdiga. Paulus är väl medveten om att han är den störste bland syndare. Han antyder att det var just hans falska tro på lagen som gjorde honom till en förföljare. Så mötte han Kristus och sanningen om honom, det som han här kallar ”det fasta ordet”. ”Fast” betyder tillförlitligt, värt att bygga hela sitt liv på. Med Kristus kom tron och med tron kom kärleken. Paulus kunde ha vägrat att ta emot det fasta ordet. Då hade han stannat i okunnighet och otro och varit räddningslöst förlorad. Men det skulle inte falla Paulus in att anse det som en förtjänst hos sig själv, att han tog emot evangeliet. Han vet att det berodde på Guds förbarmande att han blev frälst, och han bryter ut i en ”doxologi”, ett av dessa jubel- och tacksägelserop som gång på gång avbryter hans tankegång i breven, liksom de säkert gång på gång bröt fram under den urkristna gudstjänsten.

Att vara sin vigning trogen (1 Tim 1:18–20)

Översättning

  Detta ålägger jag dig nu att fullgöra, min son Timoteus. Minns de profetord som en gång uttalades över dig. I kraft av dem skall du kämpa den goda kampen med tro och med ett gott samvete. Några har tystat sitt samvete och lidit skeppsbrott i tron. Till dem hör Hymeneus och Alexander, som jag överlämnat åt Satan, för att de skall bli tuktade och få lära sig att inte smäda.

Kommentar

Paulus övergår nu till det som vi kunde kalla en kyrkoordning. Därför påminner han Timoteus om det uppdrag han har fått. Han har skickats till Efesus för att på apostelns uppdrag leda och organisera det kyrkliga livet. Timoteus har blivit vigd till detta uppdrag. Vi kommer att få höra mera om den saken längre fram. Här nämner Paulus bara en av de viktigaste beståndsdelarna i en sådan akt, som motsvarade vad vi skulle kalla en ordination eller installation, nämligen det profetiska ordet. Det hände att profeterna direkt utpekade någon bestämd person till ett bestämt uppdrag (så som det skedde när Paulus och Barnabas sändes ut på den första missionsresan, Apg 13:1 f). Det kan också vara fråga om en profetisk förmaning och uppmuntran, som påminde ordinanden om hans plikter. Här tycks det närmast röra sig om något i den vägen. Timoteus hade blivit uppmanad att ”strida den goda striden”, att göra det i tro och att hålla sitt samvete rent. Paulus nämner som varnande exempel två män, som tydligen varit nära medarbetare till honom och Timoteus (de nämns också i 2 Tim). De har förlorat sin tro, sen de börjat göra sådant som samvetet måste ha varnat dem för. Det måste ha rört allvarliga saker, eftersom Paulus säger att han ”överlämnat dem åt Satan”, på samma sätt som han en gång gjorde (och ålade församlingen att göra) med en grov syndare i Korint (1 Kor 5). Vi vet inte exakt vad det innebar, men det torde ha rört sig om någon form av exkommunikation och uteslutning ur församlingen.

Att Paulus nämner Hymenéus och Alexander vid namn är en sådan detalj som tyder på att vi har att göra med ett äkta Paulusbrev. Det är svårt att inse, vilken funktion ett sådant omnämnande skulle ha haft en generation senare.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

Första brevet till Timoteus



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg