Stiftelsen Bibelskolan.com
 

Första brevet till Timoteus Kapitel 3

Krav på biskoparna (1 Tim 3:1–7)

Översättning

  Ett är säkert: står någons håg till en församlingsföreståndares ämbete, så är det en förnämlig uppgift han önskar sig. En församlingsföreståndare måste vara oförvitlig, en enda kvinnas man, nykter och klok, värdig i sitt uppträdande, gästfri, skicklig att undervisa, inte begiven på vin och våldsamheter utan lätt att ha att göra med, en som inte tvistar och inte är kär i pengar, en god föreståndare för sitt eget hus, så att han håller sina barns i lydnad på ett sätt som alla måste ha respekt för. Om någon inte kan förestå sitt eget hus, hur skall han då kunna sköta Guds församling? Nyomvänd får han inte vara, för att han inte skall bli uppblåst och hamna under samma dom som djävulen. Dessutom måste han ha ett gott anseende bland dem som står utanför, så att han inte råkar i vanrykte och fastnar i djävulens snara.

Kommentar

Nu följer en uppräkning av de villkor, som måste uppfyllas av den som skulle komma ifråga som biskop eller diakon. De ämbetena nämns redan i Filipperbrevet (1:1). Vi använder alltjämt de grekiska namnen i försvenskad form, men de betecknar inte riktigt samma sak. Biskop heter på grekiska episkopos, och det ordet betyder egentligen uppsyningsman eller föreståndare. Det fanns flera sådana i varje församling. Inte förrän omkring år 100 började man få en enda biskop som ledare för kyrkan på en viss ort. Församlingarnas ”änglar” i Uppenbarelseboken kan ha varit sådana ledare. Omkring 110 hävdar martyrbiskopen Ignatius i sina brev att det är den rätta ordningen. Ordet biskop hade därmed fått ungefär den betydelse det sen har behållit. Men på pastoralbrevens tid låg saken annorlunda till. Därför brukar man inte översätta det grekiska episkopos med biskop, när vi möter det i Nya Testamentet, utan man säger ”församlingsföreståndare” eller något annat som antyder vad det var fråga om.

Det är en ”förnämlig uppgift” säger Paulus. Kanske är det för villolärarnas skull som han understryker det. När vi sen hör vad som skulle begäras av en biskopskandidat, kan vi knappast undgå att förvånas över att kraven är så elementära. Han får inte vara svag för sprit och pengar, han får inte vara en bråkmakare och orostittare, som rentav kan gå till handgripligheter. Han får inte ha dåligt rykte bland ”dem som står utanför”, de som icke är kristna. Vi får här – som i flera andra paulusbrev – en påminnelse om vad slags liv många av de kristna förut hade fört och hur man ständigt fick kämpa med det som de förde med sig från hedendomen. Varje missionär, som varit med om att bygga upp en församling av idel nyomvända, känner till den saken. Vi får akta oss att tro, att en urkristen församling innehöll idel helgade människor. Snarare var det en samling bränder som ryckts ur elden och bland vilka åtskilliga alltjämt luktade brandrök. Därför var det nödvändigt att se till att man på de ledande posterna fick män som visat, att det gamla verkligen var förgånget. De skulle vara ”oförvitliga” så att ingenting med fog kunde anmärkas på deras uppförande. I det sammanhanget nämns också att en episkopos skall vara ”en enda kvinnas man”. Även här är det nog fråga om ett elementärt kristet krav. Romersk rätt medgav att man hade bihustrur (konkubiner). Lösa förbindelser ansågs inte anstötliga. Men en kristen skulle leva i sträng monogami och fick inte skilja sig. Att skilja sig för att ta sig en annan hustru kunde ses som ett slags månggifte, och sådant fick inte en församlingsföreståndare vara skyldig till.

Bland de positiva egenskaperna som nämns är de flesta allmänmänskliga: värdighet och klokhet, sans och mätta, liksom förmågan att ”förestå” sitt eget hus och sina barn. Här används avsiktligt samma ord som i fråga om en ”föreståndare” i församlingen. Församlingen var Guds familj. Skulle man kunna ta hand om Guds familj, så måste man kunna ta hand om sin egen. Föreståndaren fick inte vara nyomvänd. Församlingen i Efesus hade vid det här laget (om brevet är skrivet efter Paulus frigivning) bestått så länge, att där fanns erfaret och beprövat folk. Tog man en nykomling, kunde det stiga honom åt huvudet.

Det är intressant att se, vad som inte nämns. Det är den personliga tron på Jesus. Det är villigheten att vittna, lida och offra för sin tro. Sådant måste ha förutsatts som tämligen självklart hos alla som tillhörde församlingen. Däremot nämns särskilt förmågan att undervisa. Den fanns inte hos alla. Att undervisa var en av de viktigaste och mest krävande uppgifter som församlingsföreståndaren skulle ägna sig åt.

Krav på diakonerna (1 Tim 3:8–13)

Översättning

  På samma sätt måste diakonerna vara allmänt aktade. De far inte tala med kluven tunga, inte dricka för mycket vin, inte vara snikna efter pengar. De skall äga trons hemlighet i ett rent samvete. Också de skall först bli prövade; sen far de tjänstgöra som diakoner om ingenting finns att invända mot dem. Är det kvinnor, skall också de vara aktningsvärda, inte skvalleraktiga, men nyktra och pålitliga i allt. En diakon skall vara en enda kvinnas man och en god föreståndare där hemma och för sina barn. De som förvaltar sitt diakonämbete väl, de vinner en aktad ställning och kan uppträda med stor frimodighet i tron på Kristus Jesus.

Kommentar

Diakonerna hade inte enbart vad vi skulle kalla ”diakonala” uppgifter. De var medhjälpare åt biskoparna, och det är påfallande att det i stort sett ställs ungefär samma krav på deras personligheter och livsföring som på biskoparnas. Vi får höra att också de skall prövas innan de tillsätts. Det måste alltså ha förekommit en sådan prövning även av biskoparna. Det menas inte en provtjänstgöring utan en granskning av egenskaper och karaktärer. Här talas också om kvinnor, troligen diakonissor, fast somliga tror att orden syftar på diakonernas hustrur, eftersom de kvinnliga medhjälparna i församlingen behandlas i ett särskilt kapitel längre fram.

Här nämns en avgörande kristen kvalifikation: trons hemlighet i ett rent samvete. Trons hemlighet är evangeliet, den Guds stora hemlighet som varit fördold genom seklerna men nu uppenbarats genom Jesus Kristus. Den måste diakonerna ha fattat och tagit emot, och de skall ha bevarat den i ett rent samvete, så att de inte på någon punkt för ett dubbelspel och bär på ouppklarade synder. Även i fråga om diakonerna framhålls det, att det är ett ämbete som har med sig auktoritet när det utförs på rätt sätt.

Kyrkans bekännelse till Kristus (1 Tim 3:14–16)

Översättning

  Detta skriver jag i hopp att snart komma till dig, eller — ifall jag dröjer — för att du skall veta hur man bör förhålla sig i Guds hus. Jag menar: i den levande Gudens kyrka, sanningens stödjepelare och grundfäste. Alla måste ju erkänna, hur stor den hemlighet är, som vi tror på:

Han som trädde fram som människa, fick sin rätt bekräftad i Anden, skådades av änglar, förkunnades bland folken, troddes i världen, upptogs i härlighet.

Kommentar

Paulus motiverar varför han skriver brev, fast han själv tänker komma. Han kan dröja, och det kan vara bra för Timoteus att ha svart på vitt på dessa regler. Det är ju fråga om något så oändligt viktigt som livet i ”Guds hus”, Guds tempel på jorden. den kristna kyrkan. Ty den är ”sanningens stödjepelare och grundfäste”. Med sanningen menas den sanning, som Gud vill att alla skall komma till kunskap om (2:4). Den sanningen är hela Guds frälsningsverk. Det är den sanningen som Kyrkan skall förkunna och förkroppsliga här i världen. Kristus själv är Kyrkans huvud. Kyrkan är alltså långt mer än en sammanslutning av människor, som har samma tro och samma mål för sitt arbete. Hon är det fundament, på vilket sanningen vilar här i världen, den pelare som bär upp den. Just därför har hennes medlemmar ett så stort ansvar. De skall stå som vittnen om den stora hemlighet som de fått blicka in i. Och så följer ett citat ur någon hymn som sjöngs vid gudstjänsten. Det är tydligt att den handlar om Kristus, men utläggningarna går ganska vitt isär. Man kan i varje fall på goda grunder uppfatta den sort uppbyggd av tre delar, vardera bestående av två rader som kontrasterar mot varandra. I den första sägs att Kristus trädde fram i människogestalt eller ”i köttet” som det ordagrant heter. Han kom i ringhet. Han blev förkastad. Men ”i Anden” bevisades det vem han var. Det är detsamma som Paulus säger i början av Romarbrevet (1:3 f): Efter ”köttet” var han av Davids ätt, men av Anden har han bevisats vara Guds Son, ”beklädd med Guds kraft, alltifrån uppståndelsen från de döda”. Den andra delen handlar om hur denna Kristi hemlighet blir känd och ropas ut för hela universum. Änglarna skådar den med sina ögon, men här på jorden förkunnas den som ett budskap, som måste höras och tros. Den tredje delen innehåller gensvaret på Guds stora proklamation. Vi här på jorden, som ”vandrar i tro och inte i åskådning”, vi tror budskapet. Men Kristus själv har ingått i sin härlighet. Där behövs ingen tro. Troligen fanns här en fortsättning på hymnen. Om inte, så visste i varje fall de som sjöng den, att Kristus skulle komma tillbaka i härlighet och att tron skulle förbytas i åskådning.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

Första brevet till Timoteus



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg