Översättning

  I De som lever under oket och är slavar skall visa sina herrar all respekt, så att inte Guds namn och läran blir smädade. De åter, som har troende herrar, får inte visa dem mindre respekt därför att de är bröder. Tvärtom, de skall tjäna dem så mycket ivrigare, just för att de är troende, avhållna bröder, mana om sina tjänares bästa. Så skall du lära och förmana.

Kommentar

Många kristna var slavar. När de kallas ”slavar under oket” syftar det troligen på deras hårda lott. Men med ”oket” kan möjligen menas det ok, som Kristus vill att vi skall ta på oss. I så fall betyder uttrycket endast ”slavar som blivit kristna”. De delas hur i två grupper. Somliga tjänar under herrar, som inte är kristna. De skall komma ihåg att uppföra sig så, att de inte drar skam över kristendomen. Andra har kristna husbönder. De skall tänka på att inte uppträda nonchalant och inte ta det mindre noga med sina plikter. Därför att de blir behandlade som bröder och jämlikar.

I tidigare brev har Paulus riktat förmaningar också till slavägarna. Här tas det tydligen för givet att de behandlar sina slavar väl och tar hand om dem som syskon i Guds familj. Det ger oss en antydan om hur kristendomen hade börjat påverka samhällsförhållandena. Att avskaffa slaveriet kunde man ännu inte tänka på. Enskilda slavar kunde friges, men det var inte utan vidare en förmån för dem. En väl behandlad slav hade ungefär samma ställning som en medlem av familjen. All social trygghet hängde samman med att man tillhörde en familj. Att friges betydde för många slavar bara att sättas på bar backe.

Översättning

  Om någon lär annorlunda och inte håller sig till de sunda ord vi fått av vår Herre Jesus Kristus och till den lära som följer av gudsfruktan, så är han uppblåst och begriper ingenting. I stället har han en sjuklig lust att diskutera och strida om ord. Sådant vållar bara avund och gräl, smädelser, fula misstankar och ändlösa dispyter mellan människor som har fått sitt sunda omdöme fördärvat och vänt sig bort från sanningen. De tror att gudsfruktan är en väg till vinning. Och nog kan gudsfruktan vara en stor vinning, om den nämligen gör oss förnöjsamma. Vi har ju ingenting fört med oss till världen, just därför att vi inte kan ta något med oss härifrån. Har vi mat och kläder och tak över huvudet, så skall vi låta oss nöja. Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många dåraktiga och skadliga önskningar, som drar människor ner i fördärv och undergång. Begäret efter pengar är en rot till allt ont. Några har gripits av det och de har förts vilse, bort från tron, och dragit över sig många svåra lidanden.

Kommentar

För tredje gången följer nu en varning för dem som ”lär annorlunda”. Det är viktigt med rätt lära. Den rätta läran ”följer av gudsfruktan”. Att människor dras till irrläran visar att något hos dem är i olag. Irrlärarna å sin sida visar att de inte har begripit evangeliet. De är uppblåsta och diskussionslystna. Deras religion är av det slaget som den gamla människan kan trivas ganska gott med. Den ger dem tillfälle att dominera, att uppträda som debattörer, att intrigera. Den ger dem status och ekonomiska fördelar.

Här kommer Paulus in på faran av att älska pengarna. När han nyss talade om slavarna och deras plikter mot sina herrar, skulle en del moderna människor säkert ha klassificerat honom som en typisk produkt av ett kapitalistiskt system. Här kan vi nu se, hur missvisande sådana klassificeringar kan vara. De utgår från ett schema, som inte passar på verkligheten. Man kan inte dela mänskligheten i förtryckare och förtryckta och evangeliet kan inte plockas in på någondera sidan i klasskampen. Vi bär alla en förtryckare inom oss. Vi har en naturlig benägenhet att lägga över bördor och besvär på andra. Vi vill hellre njuta och ta emot än tjäna och arbeta för andras bästa. Kristus visar oss att detta är synd och gudlöshet och bjuder oss förlåtelse och ett nytt liv, som – bland mycket annat – innebär att tjäna i stället för att låta sig tjänas. Det är den livsstilen som Paulus här anbefaller åt både slavar och rika.

Paulus varnar alltså för den livsinställning som går ut på att bli rik och äga så mycket som möjligt. Han idealiserar inte på något vis fattigdomen. Människan behöver mat, kläder och bostad, och det skall hon ha. För ”kläder och tak över huvudet” står i grekiskan ett enda ord, som betyder ”något att täcka sig med” och som används både om bostäder och kläder. Det som störtar människor i olycka är begäret att ständigt få mera. Paulus använder här uttryck som också stoikerna använde och som finns redan i Gamla Testamentet. ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit”, sade Job när han förlorat allt (1:21).

Översättning

  Men du Guds tjänare, du skall hålla dig borta från allt sådant. Sträva i stället efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet och tålamod. Kämpa trons goda kamp, grip det eviga livet, till vilket du blev kallad och som du bekände dig till med den goda bekännelsen inför många vittnen. Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som avlade den goda bekännelsen inför Pontius Pilatus, ålägger jag dig att bevara det som han befallt, obefläckat och oförkränkt intill vår Herres Jesu Kristi tillkommelse, den som Gud skall låta oss se när tiden är inne, han den salige, den allena mäktige, konungarnas konung och herrarnas herre, den som ensam äger odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan komma, den som ingen människa har sett och ingen heller kan se. Honom tillhör äran och makten i evighet. Amen.

Kommentar

Till slut kommer en högtidlig och inträngande appell till Timoteus personligen: ”Du Guds tjänare…” Egentligen står det ”Guds människa”. Det betyder en människa. som Gud har tagit ut ur världen, in i sitt rike till sin tjänst. Vad som sen följer kan syfta på Timoteus dop, men också – och kanske troligare – på hans invigning till sitt ämbete. Han har avlagt ”en god bekännelse inför många vittnen”. Vittnena kan vara presbytererna, som lade sina händer på honom (4:14), och församlingen som var närvarande. I själva verket var det en bekännelse ”inför den allvetande Guden och med den stora räkenskapsdagen för ögonen” (som det heter i vårt prästvigningsritual). Och nu förmanar aposteln sin andlige son inför Gud och inför Herren Kristus, som själv en gång när det gällde liv och död stod fast vid ”den goda bekännelsen”, nämligen att han var Guds Son, Frälsaren, Sanningens konung. Han förmanar honom att ”kämpa trons goda kamp”. Det ord för kamp, som används här, är det som grekerna använde om idrottstävlingar. Det gäller att satsa allt, så som idrottsmannen gör för att vinna. Det gäller att ”obefläckat och oförkränkt” bevara allt som Kristus har befallt. Kristi ord och bud kan aldrig ändras. På dem hänger kyrkans framtid och kyrkoledarens egen salighet.

Appellen slutar med en ”doxologi”, en hyllning till Guds makt och härlighet. Den verkar vara hämtad ur en liturgi, och man har förmodat att det är ett stycke av ett vigningsritual, som citeras här som en påminnelse om allvaret i att vara avskild till Guds tjänst.

Guds majestät skildras här på ett sätt, som ord för ord kunde ha stått i Gamla Testamentet. Gnostikerna påstod att Gamla Testamentets Gud var en annan än Jesu Kristi Gud och Fader. Men Nya Testamentet instämmer i allt vad det Gamla säger om Guds upphöjdhet och majestät, hans helighet och nitälskan, som är som en förtärande eld för oss syndare. Vad Kristus har givit oss är inte en ny gudsbild, utan en ny möjlighet att bestå inför den Helige. Gud har inte ändrats, men han har skapat en förändrad situation, där en syndare genom Kristus, Medlaren och Försonaren, kan bli Guds barn.

Översättning

  Dem som är rika i denna världen skall du allvarligt förmana att inte vara övermodiga och inte lita på sina osäkra rikedomar utan på Gud, som så rikligt skänker oss allt att njuta av. Lär dem att göra gott och bli rika på välgärningar, att vara frikostiga och dela med sig, så att de skaffar sig en skatt av det som är gott och lägger en god grundval för det som kommer. Så vinner de det verkliga livet.

Kommentar

Vad som nu följer förefaller att vara ett tillägg till det som sagts nyss förut om rikedomens faror. Kanske det blivit tillagt när brevet redan var färdigskrivet. Här får vi veta, att rikedomen inte under alla förhållanden är något ont. Om man själv tillhör Gud med liv och själ, så blir också de jordiska egendomarna hans och man själv blir bara en förvaltare. Man undgår faran att göra pengarna till fundamentet under sitt liv och det som man tryggar sig till, eller till en värdemätare, som gör att man själv får status bland människorna och i sina egna ögon. I stället kan man använda dem i Guds tjänst till gagn och glädje för andra människor. Då kan man både ha dem och vara utan dem. Man lägger alltsammans i Guds hand och slipper oroa sig. Man lever i tro och därmed har man vunnit ”det verkliga livet”.

Översättning

  Ja, Timoteus, slå vakt om det som du har fått dig anförtrott, och vänd dig bort från de gudlösa floskler och invändningar som kommer från den där ”kunskapen”, som inte förtjänar namnet, den som några har bekänt sig till och därför gått vilse och förlorat sin tro. Nåd vare med er!

Kommentar

I flera av Pauli brev finns det på slutet en egenhändigt tillfogad hälsning. Ofta är det en sista varning för något som är galet, och då brukar Paulus inte skräda orden. Det gör han inte heller här. Först kommer en positiv förmaning som ger huvudsumman av allt vad Timoteus fått höra i detta brev: Slå vakt om det som du har fått dig anförtrott. ”Det som du har fått dig anförtrott” uttrycks på grekiska med ett enda ord, som vi saknar motsvarighet till i svenskan (paratheke). Bäst kan man återge det med det latinska låneordet ”depositum”. Det betyder något som deponerats, en anförtrodd skatt, som skall vårdas med kärlek och bevaras för kommande släkten. Även i församlingsbreven talar Paulus om denna heliga tradition, som kommer från Kristus genom apostlarna, men där använder han ordet ”paradosis”. Paulus inskärper alltså ännu en gång, att kristendomen står och faller med troheten mot det som en gång för alla har skänkts oss genom Kristus och hans apostlar.

Sen följer varningen. Nu sägs det i klartext, vad som är den stora faran: ”den där kunskapen som inte förtjänar namnet”. Kunskap heter på grekiska gnosis, och det är gnosticismen som här blir utpekad och karakteriserad som ”gudlösa floskler och invändningar”. Från dem skall Timoteus vända sig bort. Det är inte tal om någon dialog. Visserligen ville gnosticismen gälla som en moderniserad form av kristendomen, men Paulus menar att den inte förtjänar det kristna namnet och att det inte lönar sig att ta upp en debatt med den.

Som alla antika brev slutar också detta med en liten avskedsönskan. Det låter underligt att ett brev till en ensam person slutar: Nåd vare med er. Men det finns exempel på den saken också i bevarade papyrusbrev. Och det är inte uteslutet, att Paulus här avsiktligt innesluter alla dem som på ena eller andra sättet skall få del av det han skrivit.