Översättning

  Sedan Gud fordom många gånger och på många vis talat till fäderna genom sina profeter, har han nu i dessa yttersta dagar talat till oss genom sin Son, vilken han insatt till arvinge av allt och genom vilken han skapat världen. Han är Guds härlighets återsken och hans väsens avbild, och han bär allting med sitt mäktiga ord. Sen han nu fullbordat reningen från synderna, har han satt sig på Majestätets högra sida i höjden.

Kommentar

Hebréerbrevet börjar som en predikan eller en traktat, inte som ett brev. I en lång mening som i grekiskan omfattar hela fyra verser, får vi veta vad denna predikan kommer att handla om: Sonens oförlikneliga ställning i världen. Den tar alltså upp ett ämne som är lika aktuellt i dag som i det första århundradet: Varför just Kristus? Hur kan vårt ställningstagande inför honom ha en så avgörande betydelse?

Hebréerbrevet svarar: Här har hänt något avgörande i historien. Gud har gripit in på ett sätt som har en genomgripande betydelse för oss alla. Vad han har gjort kan inte jämföras med något som hänt förut. Förr har Gud talat genom profeter, nu har han talat genom sin Son. Då gällde budskapet fäderna, nu gäller det oss. Då talade Gud under en lång tid och på många olika sätt. Nu har han sagt ett sista och avgörande ord. Världen har kommit in i sista skedet av sin långa historia. Med ”fäderna” menas naturligtvis judafolket. Uttrycket kan tyda på att författaren talar till judar. Men han kunde säga detsamma till hednakristna, för vilka det stod klart, att Kyrkan var Guds nya Israel och att de var andliga arvingar till allt vad Gud gjort sen den dag då han lät Abraham bryta upp från sin faders hus.

Nu har Gud alltså talat genom sin Son. Sonen är vida förmer än alla tidigare vittnen. Han är delaktig av Guds väsen. I honom lyser Guds härlighet fram. Orden ”hans väsens avbild” kan betyda ett avtryck, en autentisk bild av den sanna Verkligheten. (Det ord som här översätts med ”väsen” betyder oftare ”verklighet”.) Sonen är inte bara ett redskap. Han är ”arvinge till allt”, delaktig av allt vad Gud äger. Han har del i skapelsen och han håller den vid makt. Hans särskilda verk är att han utfört en rening från synderna. Allt detta utvecklas nu i detalj.

Översättning

  Hans storhet övergår änglarnas lika mycket som det namn han fått är förmer än deras. Till vilken bland änglarna har Gud någonsin sagt:

Du är min Son. Jag har i dag fött dig,

eller vidare:

Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son. Men när han låter den Föstfödde träda fram inför världen säger han: Honom skall alla Guds änglar tillbedja.

Om änglarna säger han:

Sina änglar gör han till vindar och sina tjänare till eldslågor.

Men till Sonen säger han:

Din tron, o Gud, består i evigheters evighet, och rättvisans spira är din konungaspira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orätt. Därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja, långt mer än dina fränder,

och:

I begynnelsen, Herre, lade du jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De kommer att förgås, men du förblir. Alla kommer de att nötas ut som en klädnad. Som en mantel kommer du att rulla dem samman, och som kläder skall de bytas ut. Men du förblir densamme, och dina år har ingen ände.

Till vilken ängel har han nånsin sagt:

Sätt dig på min högra sida, till dess jag lagt dina fiender under dina fötter.

Är de inte allesammans andar i Guds tjänst, som sänds ut för att hjälpa dem som får frälsningen till arvedel?

Kommentar

Sonen är helt unik. Han kan inte jämföras med änglarna. Redan hans namn visar att han är något långt förmer. Författaren tänker på namnet ”Sonen” eller kanske på ”HERREN”, Kurios, namnet över alla namn, det som var Guds eget.

Detta bevisar nu författaren med en lång rad citat ur Skriften. Han läser den på det sätt som vi talat om i inledningen. Här talar Gud. Orden handlar inte bara om dem som levde för länge sedan, utan de har ett budskap till alla tider och handlar om viktiga ting som Gud tänker göra. Det viktigaste de talar om är Messias och hans rike.

Tre av de psalmer som citeras här ansågs handla om Messias. Det gäller de citat som börjar ”Du är min Son…”, ”Din tron, o Gud…” och ”Sätt dig på min högra sida…” (ur psalm 2, 45 och 110). I vår tid har det inom exegetiken gjorts gällande, att sådana psalmer från början har varit ”kungspsalmer” som på orientaliskt vis hyllade konungen som en gud. Om den innebörden var den ursprungliga, så hade den i varje fall förlorat all betydelse bland judarna på Jesu tid, där man läste och sjöng dessa psalmer med tanke på Gud och hans Messias. Det är därför som Hebréerbrevet använder dem för att visa att Messias står skyhögt över alla änglar – något som inte alltid var självklart för judarna.

Svårare är det att förstå hur författaren har tänkt sig att de andra citaten kan handla om Kristus. Det blir begripligt bara om man kommer ihåg, hur han såg på Skriften. Orden ”Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son” är hämtade ur Andra Samuelsboken (7:14). Där talar Gud till David och lovar honom en ättling på tronen. I första hand syftar orden tydligt på Salomo. Men hans namn nämns inte. Det talas bara om en avkomling, vars tron skall bestå ”till evig tid”. Man kunde alltså här se ett löfte, som sträckte sig längre än till Salomo och gällde också den ”Davids son” på vars rike ingen ände skulle vara. På honom fick de citerade orden sin slutgiltiga tillämpning.

Orden ”Honom skall alla Guds änglar tillbedja” är hämtade ur Psaltaren (97:7, så som den versen lyder i Septuaginta). I den psalmen prisas HERREN som den store Konungen, som trätt fram i härlighet och makt. Men de kristna läste den som en psalm om Herren Kristus. Vi ser det av inledningen till citatet: Så säger Gud, när han låter sin Son träda fram inför världen (kanske genom uppståndelsen, kanske vid hans återkomst, i varje fall som segrare, Konung och HERRE). Alltså läste man dessa ord som en proklamation från Gud som bjöd all världen att hylla Sonen.

Citatet om änglarna, som Gud kan göra till vindar eller eldslågor (och som alltså är föränderliga enligt hans vilja) är också hämtat ur Psaltaren (104:4, också här enligt lydelsen i Septuaginta). Som motsats ställs först det redan nämnda stället ur en Messiaspsalm (45:7 f) och sedan ett ställe som handlar om Guds eviga oföränderlighet (Psalt 102:26 f). Det senare kan förefalla underligt, eftersom stället handlar om Gud och inte om Messias. Men tydligen har man fäst sig vid att här talas om Guds stora ingripande, då han skall ”uppenbara sin härlighet” och ”befria dödens barn”, då ”alla folk skall församlas för att tjäna HERREN”. Alltså såg man också här en profetisk hänsyftning på Guds verk i Kristus – och därmed också en proklamation av den evighet och makt, som Kristus hade del i.

Slutsatsen blir alltså: Alla andra andemakter är inte mer än tjänare. Men Sonen har del i Guds eget väsen. Han är Gud.