Stiftelsen Bibelskolan.com
 

Jakobs brev kapitel 2

Att behandla alla lika (Jakob 2:1–7)

Översättning

  Mina bröder, tror ni på vår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre, så måste ni behandla alla lika. Antag att det kommer någon till er gudstjänst i dyrbara kläder och med guldring på fingret, och samtidigt en fattig i smutsiga kläder. Mot honom med de fina kläderna är ni förekommande och säger: ”Var så god, här är en fin plats”, men till den fattige säger ni: ”Ställ dig där borta” eller ”Sätt dig här på golvet vid mina fötter”. Gör ni då inte skillnad på era egna? Sätter ni er inte till doms på falska grunder?

Hör på, mina älskade bröder. Har Gud inte utvalt dem som är fattiga inför världen till att vara rika i tron och få ärva det rike han lovat dem som älskar honom? Men ni kränker den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er? Är det inte de som drar er inför rätta? Är det inte de som hånar det goda namn som är nämnt över er?

Kommentar

Jakob ger oss en bild av en urkristen församling som kunde passa väl in på urförsamlingen i Jerusalem. De flesta som kommer till gudstjänsten är fattigt småfolk. Men där finns också en och annan förmögen, kanske en rådsherre som Josef från Arimatea. Risken är nu den, att man inte gör allvar av syskonskapet i tron utan klassar Guds barn efter deras sociala position.

Jakob talar om gudstjänsten som ”er synagoga”. Det verkar mycket judiskt, men faktiskt kunde också de hednakristna använda det ordet om sina gudstjänster. Vanligen var det ont om sittplatserna. De flesta fick stå under gudstjänsten. Jakob låter oss förstå att man också kunde sitta på golvet.

Jakob ställer några frågor, som är retoriska och inte kräver något svar. Alla visste ju, att Jesus hade prisat de fattiga saliga och sagt att himmelriket tillhörde dem. ”De fattiga” hade redan i Gamla Testamentet varit namnet på fromma judar, ”de stilla i landet”. Mestadels var det småfolk, som liksom Johannes Döparens föräldrar ”levde rättskaffens inför Gud och obrottsligt höll sig till alla Herrens bud och stadgar”. De rika hörde ofta till sadducéernas parti. Där fanns det höga tempelprästerskapet, och dit hörde många rådsherrar och förmögna köpmän. Det var de som i början framträdde som de hårdaste motståndarna till urförsamlingen och som orsakade de första förföljelserna. De skulle också bli skuld till Jakobs död. Med ”det goda namn som är nämnt över er” menar Jakob Jesu namn. De kristna var ju döpta ”till Jesus” eller ”i Jesu namn”.

Frihetens lag har inga luckor (Jakob 2:8–13)

Översättning

  Om ni fullgör den konungsliga lagen enligt Skriftens ord: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”, då gör ni väl. Men om ni gör skillnad på folk, då begår ni synd och står där som lagbrytare, överbevisade av lagen själv. Om man nämligen håller hela lagen, men bryter mot ett av buden, blir man skyldig till allt. Han som sade ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”, han sade också ”Du skall icke dräpa”. Om du nu inte begår äktenskapsbrott men dräper, så är du en lagbrytare. Därför skall ni både tala och handla så som det anstår dem som kommer att döma efter frihetens lag. Domen drabbar utan barmhärtighet den som inte själv visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten kan möta domen med frimodig glädje.

Kommentar

Den ”konungsliga” lagen betyder troligen den ”förnämsta” eller ”yppersta”. Man kommer omedelbart att tänka på Jesu ord om det yppersta budet. Varje kristen måste ha vetat, att budet om kärleken till nästan, som Jakob här citerar, ingick i det dubbla kärleksbudet, det som enligt Jesus var främst i lagen. Jakob säger nu att den lagen inte känner några kryphål. Det förefaller som om han mött människor. som gjort det lätt för sig genom att reducera hela lagen till detta enda bud och sen tolka det på sitt eget vis. En sådan feltolkning avslöjas när man på någon konkret punkt sätter sig över lagen – som t ex genom att ”göra skillnad på folk”. Jakob vet som god jude, att den som bryter ett av buden är skyldig till alla, eftersom han kränkt Guds lag och satt den åsido. Som kristen vet han, att han står under ”frihetens lag”. Vi har redan hört att han menar hela det kristna budskapet, som å ena sidan gör en människa fri från all skuld och å andra sidan till en tjänare, som av fri vilja ställer sig under Gudsrikets lag. Här går det inte att fuska. Kärlekens lag har inga luckor. Jakob tar ett drastiskt exempel. Det kan tyckas underligt att han väljer äktenskapsbrott och mord, som inte kan ha varit vanliga i fromma judekristna kretsar. Men kanske han – här som så många gånger förut – förutsätter att åhörarna känner till Jesu ord i bergspredikan. Äktenskapsbrott är också att se på en annans hustru med begärelse, och mord är också att vredgas på sin broder och fara ut i hårda ord.

Utan tydligt sammanhang men med tydlig hänsyftning på andra Jesusord påminner Jakob om barmhärtighetens betydelse. I domen kommer det att visa sig att den ”triumferar”. Jakob använder här ett typiskt nytestamentligt uttryck för den kristna frimodigheten som kan lyfta sitt huvud med glädje när andra hukar sig ned.

Tro och gärningar (Jakob 2:14–26)

Översättning

  Mina bröder, vad tjänar det till om någon påstår att han har tro, men inte har några gärningar? Inte kan väl den tron frälsa honom? Om en broder eller syster inte hade några kläder och saknade bröd för dagen, och någon av er skulle säga till dem ”Gå i frid, ta på er något varmt och ät er mätta” utan att ni gav dem något att uppehålla livet med — vad skulle det gagna dem? På samma sätt är det med tron: har den inte gärningar med sig, är den död i sig själv. Någon kanske säger: ”Den ene har tro, den andre har gärningar”. — Nå, så visa mig då din tro utan några gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig att jag har tro. Du tror att det finns en enda Gud? Det gör du rätt i — men det tror också de onda andarna, och de darrar. Du borde begripa, du oförståndiga människa, att en tro utan gärningar är oduglig. Blev inte vår fader Abraham rättfärdig genom gärningar, när han bar fram sin son Isak som offer på altaret? Där kan du se att hans tro samverkade med hans gärningar, och att den blev fullkomnad genom gärningarna. Så uppfylldes Skriftens ord: ”Abraham trodde Gud, och det tillräknades honom som rättfärdighet”, och han fick heta ”Guds vän”. Ni ser alltså att en människa blir förklarad rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. Också med skökan Rahab var det väl på samma sätt? Var det inte genom gärningar hon blev förklarad rättfärdig, när hon tog emot spejarna och sen släppte ut dem en annan väg? Liksom en kropp är död utan ande, så är också tron utan gärningar död.

Kommentar

Man kan uppfatta detta stycke som en öppen polemik mot Paulus. Jakob tycks ju tolka ordet om Abrahams tro, som räknades honom till rättfärdighet, på ett helt annat sätt än Paulus gör (Rom 4:3). Den uppfattningen hade Luther, och drog också den slutsatsen att Jakob måste ha fel och att han på den här punkten inte stod för den apostoliska sanningen.

Men nu är det ju uppenbart, att den uppfattning som Jakob vänder sig emot inte alls är Paulus lära. En tro utan gärningar var för Paulus en orimlighet. Tron förenade ju människan med Kristus. Den som trodde blev en lem i Kristus. Därför var tron verksam i kärlek. Gärningarna var ett bevis på att tron fanns där. Paulus kan rentav säga, att det inte kommer an på om man är omskuren eller oomskuren, utan om man håller buden (1Kor 7:19). Om Jakob här haft Paulus i tankarna, så hade det varit lätt att svara, att Paulus aldrig lärt något sådant. Men om Jakob inte tänker på Paulus, vad kan det då vara han syftar på?

Man kan lösa det problemet på två olika sätt. Det ena är vanligt bland exegeter som föredrar en relativt sen datering av Jakobs brev. De menar att författaren vänder sig mot en förvanskning av Paulus förkunnelse, som förekommit efter hans död, bland människor som själva aldrig hört honom. Att det förekommit sådana förvanskningar är inte otroligt. Redan av Pauli egna brev kan vi se att hans motståndare förvred och karikerade läran om rättfärdiggörelsen. I lutherdomens historia finns det också exempel på att Paulus blivit missförstådd och fått vara en vilokudde för en lat och bekväm världslighet, som med munnen bekänt sig till den rätta tron men aldrig ägt den som en verksam kraft i hjärtat.

Men nu finns det också en annan möjlighet, nämligen att Jakob här skriver för fromma judekristna, som ännu aldrig hört talas om läran om trons rättfärdighet, så som Paulus formulerade den. Forskare som håller på en tidig datering av Jakobs brev har anfört goda skäl för den åsikten. Redan reformatorerna har påpekat att Jakob använder ordet ”rättfärdiggöra” i en annan betydelse än Paulus. För Paulus innebär det att den ogudaktige får del i Kristi rättfärdighet och därmed också blir född på nytt. Men samma ord kan rätt och slätt betyda att bli frikänd inför rätta. Så kan det användas om den dom som Gud fäller, när han granskar en människa. I den betydelsen används det någon gång av Paulus (Rom 2:13) liksom av Jesus (Matt 12:37). Människan blir frikänd, därför att hon har tro, en tro som visar sig också i gärningar. Jakob menar alltså inte att en syndare kan förtjäna Guds nåd genom goda gärningar och bli pånyttfödd till Guds barn på det viset. Han har ju strax förut sagt, att det är genom evangelium som vi blir pånyttfödda (1:18) och alltså inte genom gärningar.

Den döda tro som Jakob här vänder sig emot är alltså enbart ett försanthållande, en död kunskap om Gud. Jakob påpekar att också de onda andarna ägde den ”tron”. Men den hjälpte dem inte, den ingav dem bara fasa – något som lärjungarna själva hade hört och sett, när de besatta mötte Jesus i Galileen. När Jakob angriper den tron, gör han bara vad profeterna, Döparen och Jesus gjort före honom. Också bland judarna fanns det en tro som accepterade allt vad Skriften lärde om den ende Guden, men som inte bar ”sådan frukt som kommer av omvändelsen” (Luk 3:8). Det är alltså mot den som Jakob vänder sig – så som också Paulus gjorde det.

Här finns ett stycke (i vers 18), som är svårt att tolka, beroende på att de gamla handskrifterna saknar skiljetecken. Det står ordagrant: Men någon kommer att säga du har tro och jag har gärningar visa mig din tro utan gärningarna och jag skall genom mina gärningar visa dig tron. Det är fråga om ett tänkt inpass av någon som kommer med en invändning. I 1917 års översättning har man förmodat att inpasset bara består av orden: ”Du har ju tro?” och att svaret skulle vara ”Ja, och jag har också gärningar; visa mig osv”. Men den uppdelningen gör våld på texten. Låter man å andra sidan inpasset lyda: ”Du har tro och jag har gärningar”, så blir det knappast någon invändning mot Jakobs resonemang. Därför brukar nyare översättare anta att ”du” och ”jag” här har en allmän betydelse, som motsvarar ”den ene – den andre”. Den som kommer med inpasset vill alltså påstå, att det hela kan komma på ett ut; somliga har tro, andra har gärningar. Jakob svarar då, att tro utan gärningar är en inbillning, något som inte existerar. Finns tron så märks det på gärningarna.

Bibelordet ”Abraham trodde Gud och det tillräknades honom som rättfärdighet” tycks Jakob tolka alldeles annorlunda än Paulus. Paulus ser det (Rom 4:1 f, Gal 3:5 f) som ett bevis på att det är tron som rättfärdiggör. Jakob tycks ha en motsatt tolkning, och anför som bevis Abrahams lydnad och hans villighet att offra sin egen son: alltså samverkade tron med gärningarna. Paulus framhåller att Abraham genom tron blev rättfärdig långt innan omskärelsen och lagen fanns eller Isak var född. Hans tro var en tro på Guds ord och löfte. Jakob har säkert varit medveten om att Abrahams tro räknades honom till rättfärdighet långt innan han ställdes på prov och fick befallning att offra sin son. Därför säger han att tron ”fullkomnades” genom denna hans lydnad. Här ligger nog förklaringen till den skenbara motsättningen. Paulus tänker på vad som sker i det ögonblick då en människa kommer till tro på Guds löften (vilket i dag betyder tro på Jesus Kristus). Då är det tron allena och inga gärningar som har något att betyda. Men Jakob tänker på livet i tron, och då måste gärningarna finnas med, annars är tron en inbillning, en död förståndstro. Man kunde säga: Paulus tänker på det som sker när det nya livet tänds, Jakob tänker på fortsättningen och den slutliga domen. Då kommer med rätta gärningarna med i bilden. De är beviset på att tron finns där. Även Paulus kan utan betänkande tala om att var och en av oss skall ”få igen sitt jordelivs gärningar, allteftersom han har handlat, det må nu vara gott eller ont” (2 Kor 5:10).

Skökan Rahab kan tyckas vara ett underligt exempel på rättfärdighet. Faktum är att hon ofta blir omnämnd i urkyrkan. Matteus nämner henne särskilt som en av Jesu stammödrar. I Hebréerbrevet räknas hon till de stora trosvittnena (11:31). I Första Klemensbrevet (från omkring är 95) finns en motivering: Hon hade bekänt sin tro på den ende sanne Guden. Kanske vill Jakob påminna om att också den tron visade sig i hennes gärningar.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

Jakobs brev



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg