Stiftelsen Bibelskolan.com
 

Jakobs brev kapitel 5

Guds dom över rika förtryckare (Jakob 5:1–6)

Översättning

  Och nu, ni rika: Gråt och jämra er över allt elände som skall drabba er! Det har gått röta i er rikedom, era kläder är malätna, ert guld och ert silver är fullt av rost, och den rosten kommer att vittna mot er och förtära era kroppar som en eld. Ni har samlat skatter på hög i de yttersta dagarna. Och se — den lön ni undanhållit era arbetare som mejade era fält, den ropar mot himmelen, och skördefolkets rop har stigit upp till Herren Sebaots öron. Ni har levat ett lyxliv på jorden och unnat er allt. Ni har gött er — och nu kommer slaktedagen. Ni har dömt den rättfärdige och dräpt honom. Från honom har ni inget motstånd att vänta.

Kommentar

Åter tar Jakob till storsläggan och håller en skoningslös straffpredikan över dem som gjort rikedomen till sin gud. Man kan undra om de hör till församlingen. Jakob tycks snarare tala till rika landsmän som förtrycker och förföljer det kristna småfolket. Här finns ingen maning till bättring, bara en ofrånkomlig dom över de obotfärdiga mamonsdyrkarna. Israels profeter hade talat lika stränga ord till den gudsförgätna överklassen i sitt folk (Jes 5:8–12, Jer 22:13 f, Amos 8:4–8). Guds dom skulle drabba dem genom att deras land gick under och deras rikedomar förskingrades. Jakob ser framåt mot något ännu allvarligare: den stora slutdomen. Den har i själva verket redan fallit. Allt vad de rika litar på, det är anfrätt inifrån. Inför Gud finns det inga ädla metaller som inte rostar. Det finns inga värdebeständiga tillgångar som garanterar en trygg framtid. Den som bygger på så dålig grund går mot en säker undergång. Ännu allvarligare är att dessa rika i sin jakt efter pengar har kränkt den fattiges rätt. Den synden ropar mot himmelen, så som Abels blod en gång gjorde (1 Mos 4:10). Just nu har förtryckarna makten. Den rättfärdige, som vågade föra rättens talan emot dem, har de dömt och dräpt. De tror att de sitter säkra. Det är höjden av dårskap. Deras ”lycka” är den största tänkbara olycka. Jakob behöver inte ens säga det utan bryter av och tiger. Men det är en laddad tystnad, lik tystnaden under upptornade åskmoln, strax före den första blixten.

Tålamod i väntan på Kristi återkomst (Jakob 5:7–11)

Översättning

  Bröder, vänta nu tålmodigt tills Herren kommer. Se på lantbrukaren, hur han väntar på den dyrbara skörd som jorden skall ge, och hur han har tålamod att vänta på den tills han fått höstregn och vårregn. Så skall också ni ha tålamod och styrka era hjärtan, ty Herrens ankomst är nära.

Klaga inte på varandra, bröder, så blir ni inte dömda. Domaren står ju för dörren.

Ta profeterna till föredöme, bröder, de som talade i Guds namn. Tänk på deras lidanden och deras tålamod. Det är ju de uthålliga vi prisar saliga. Om Jobs uthållighet har ni hört. Ni vet hur Gud gjorde med honom till slut. Herren är ju barmhärtig och full av förbarmande.

Kommentar

Nu följer tre korta förmaningar. Att det rör sig om tre skilda avsnitt markeras genom upprepningen av tilltalsordet ”bröder”. Här talar Jakob till medkristna, och det finns inget sammanhang med det närmast föregående stycket, som har en helt annan adress. Vi ser återigen att Jakobs brev är en samling av korta texter för olika tillfällen, som kunde läsas och utläggas allt efter lägligheten.

Av dessa tre korta stycken har de två första det gemensamt att de talar om Kristi återkomst. I grundtexten används i det första stycket ordet ”parousia”, det urkristna ordet för Jesu ankomst i härlighet, hans ”tillkommelse” som det hette i den gamla översättningen. I det andra stycket talas det om hur ”domaren står för dörren”.

Mellan det första och det tredje stycket finns den likheten, att de båda talar om tålamod. I det första gäller det att kunna ge sig till tåls även om det tycks dröja med Kristi återkomst. I urförsamlingen väntade man Jesus var dag och var övertygad att tiden var kort. Även Paulus fick uppmana somliga kristna att ge sig till tåls. Jakob tar här bilden av en lantbrukare i Palestina. Han har sått på hösten och har nu bara att vänta på skörden. Men han vet att det dröjer. Först skall höstregnet falla och sen behövs det vårregn. Det är de två avgörande regnperioderna i Palestina, i november och i mars.

Uppmaningen i det andra stycket att inte klaga (egentligen ”sucka”) på varandra tycks inte ha något direkt sammanhang med det föregående. Det syftar på det gnatiga missnöje och den förmåga att se andras fel och lägga skulden på dem, som hör med till den gamla människans kännetecken.

I det tredje stycket gäller det tålamodet under de lidanden och förföljelser, som varje kristen skall räkna med. Jakob ber oss tänka på hur det gått för Guds tjänare och vittnen i gångna tider. De fick lida, men Gud hade inte glömt dem.

Inga eder! (Jakob 5:12)

Översättning

  Framför allt, bröder, svär inga eder, varken vid himmelen eller jorden eller något annat. Låt ert ja vara ja och ert nej vara nej, så att ni inte drabbas av domen.

Kommentar

Förbudet mot att krydda sitt tal med eder går tydligt tillbaka på Jesu ord (Matt 5:34f). Även i Jesu ord nämns som exempel eder vid himmelen och vid jorden, och även där sägs det att det skall räcka med ett enkelt ja eller nej.

Att bedja i alla livets förhållanden (Jakob 5:13–18)

Översättning

  Är det någon bland er som har det svårt? Då skall han bedja. Är det någon som är lycklig och glad? Då skall han sjunga lovsånger. Är någon bland er sjuk? Då skall han kalla till sig församlingens äldste, som skall bedja över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Trons bön kommer att rädda den sjuke, och Herren skall låta honom stå upp, och har han begått synder skall de bli honom förlåtna. Bekänn alltså era synder för varandra, och bed för varandra att ni skall bli botade. En rättfärdig människas bön är en verksam kraft och kan uträtta mycket. Elias var människa som vi. Han bad en bön att det inte skulle regna, och det föll inget regn på jorden under tre år och sex månader. Sen bad han igen, och då gav himmelen regn och jorden bar sin gröda.

Kommentar

I traditionen skildras Jakob som en stor bedjare, som knäböjde så flitigt och länge i bön för sitt folk. att hans knän till slut blev valkiga ”som en kamels”.

Här ges nu några själavårdande råd som går ut på att man i alla slags lägen skall ta sin tillflykt till bönen. Man skall göra det under förföljelser och motigheter lika väl som när allt går väl. Man skall göra det också om någon är sjuk. Även i det fallet är det fråga om ett själavårdsråd, inte om en ordningsstadga. Den sjuke får rådet att kalla till sig presbytererna, alltså församlingens herdar, och be om deras förbön. Möjligen förutsätts det att den sjuke är för svag att bedja själv. Presbytererna får alltså be ”över honom”, samlade kring sjuklägret. De kan också smörja honom med olja. Det berättas att apostlarna, när Jesus sände ut dem i Galileen ”smorde många sjuka med olja och botade dem” (Mark 6:13). Att smörja konungar och präster var gammal sed med religiös innebörd. I det här fallet berodde dess verkan enligt Jakob på ”trons bön”, alltså en bön till Herren Kristus i tro på hans förmåga att – om han ville – bota den sjuke.

Detta ställe kan missförstås på två sätt. Å ena sidan har det uppfattats som en anvisning om dödsberedelse. Man har åberopat det som den bibliska grunden för sista smörjelsens sakrament. Enligt vår evangeliska uppfattning är sakramenten handlingar, som Kristus instiftat och förbundit med ett löfte om nåd. Men här är det uppenbarligen inte fråga om en instiftelse av Kristus. Vill man uppfatta detta som en dödsberedelse, måste man tolka ordalydelsen som om det gällde att frälsa den sjuke och ge honom syndernas förlåtelse och därtill ett fast löfte om att Kristus låta honom uppstå. Den betydelsen kan orden verkligen ha. Det grekiska ordet för ”rädda” betyder också ”frälsa”, och ”stå upp” betyder också ”uppstå”. Det är inte omöjligt att här finns en avsiktlig dubbelbetydelse. Den närmaste och sannolikaste meningen är att den sjuke skall bli frisk igen och komma upp från sitt sjukläger. Men därbakom kan tanken ligga, att om Kristus inte väljer den vägen, så tar han den sjuke hem till sig.

Den andra missuppfattningen är att vi här skulle ha ett bestämt löfte att trons bön och smörjelsen med olja alltid skulle leda till att den sjuke blir botad. Något sådant löfte har vi inte. Här talas det om presbytererna. Det är de som skall bedja. De var församlingens ledare, ofta insatta av apostlarna själva (Apg 14:23) och utrustade med särskilda Andens gåvor (1 Tim 4:14). Här förutsätts det att de har helbrägdagörelsens karisma. Och den gåvan verkar inte undantagslöst, utan bara där Gud vill. Det är kanske därför som Paulus säger, att en enskild troende får helbrägdagörelsens gåvor (1 Kor 12:9), som om det vore fråga om en gåva som måste ges ständigt på nytt och inte en gång för alla. Vad Jakob här ger är ett själavårdande råd. Så kan man göra. Det skall då göras i tro och i den anda som Jesus lärt oss: Ske inte min vilja utan din.

Jakob stryker under vilken makt bönen har, när den bedes i tro. Det är helt i enlighet med Jesu undervisning. ”En rättfärdig människa” betyder här en människa som är rättfärdig genom sin tro på Jesus, men kanske har ordet också bibetydelsen av en kristen som fått särskilda gåvor och uppgifter: en apostel, profet eller martyr.

Ansvaret för den som går vilse (Jakob 5:19–20)

Översättning

  Mina bröder, om någon av er går vilse, bort från sanningen, och en annan får honom att vända om, så skall ni veta att den som får en syndare att vända om från sin villoväg, han räddar hans själ från döden och överskyler en mängd synder.

Kommentar

Jakob utgår ifrån att ”någon av er” kan villas bort från ”sanningen”. Sådant fick man räkna med. ”Sanningen” var både lära och liv. Att komma bort från den var lika allvarligt i båda fallen. Därför skulle man känna sitt ansvar för den som kommit vilse. Att föra honom tillbaka var att rädda hans liv. Och den som lyckades med det, om honom kunde sägas att han ”överskyler en mängd synder”. Det uttrycket förekommer också i Första Petrusbrevet (4:8), där det heter att kärleken överskyler en mängd synder. Där tycks det betyda att den drar en barmhärtighetens slöja över dem. Här kan meningen vara, att den som återförs till den rätta tron får allt förlåtet, hur illa han än handlat. Hans synd är överskyld och därför är han salig, som det heter i den 32 psalmen.

Så slutar Jakobs brev. Slutet är lika abrupt som övergången från ett tema till ett annat många gånger har varit. Det är ännu ett tecken på att vad vi här har framför oss inte är ett brev till en bestämd församling, inte heller en liten avhandling eller predikan, utan en samling förmaningar, avsedda att läsas och användas i urval allt efter församlingarnas skiftande behov. Hela tiden är det fråga om förmaningar. Grunden – Kristus och hans verk – förutsätts vara bekant. Skulle man bygga på den grunden bara med Jakobs brev, då kunde man som Luther säga, att det verkligen var ett bygge av halm och strå och att detta brev är ”en verklig halmepistel”. Men sätter man in förmaningarna rätt, blir bilden en annan. Ty även förmaningarna hör med till det fulltoniga evangeliet.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

Jakobs brev



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg