Översättning

  Sedan räcktes mig en mätstång som liknade en stav, och någon sade: Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber därinne. Men den yttre förgården till templet skall du låta vara. Mät den inte. Den är utlämnad åt hedningarna. De kommer att trampa den heliga staden under sina fötter i fyrtiotvå månader. Men jag skall låta mina två vittnen profetera under ett tusen tvåhundrasextio dagar, klädda i säck.

Kommentar

I sin vision har Johannes hittills varit en passiv mottagare. Nu dras han in i handlandet. Man räcker honom en mätstång ”som liknade en stav”. ”Stav” kan här betyda herdestav eller möjligen spira. Det är nämligen fråga om att mäta upp ett område som skall läggas under Guds särskilda beskydd. Därför skall också de som tillber i templet ”mätas”, medan förgården lämnas utanför, eftersom den är utlämnad åt Guds fiender. Mätningen är en motsvarighet till tecknandet med Guds insegel, som också det föregick den sista hemsökelsen.

Templet var bland de kristna den välkända symbolen för Kyrkan. Det är henne som Gud tar i sitt beskydd. Men väl att märka: inte förgården. Även vi talar om ”förgårdar” till kristendomen. I de stora folkkyrkorna ser man ofta ”förgårdskristendomen” som en väsentlig faktor att räkna med. Men i det stora provet kommer den inte att bestå. Den tas i besittning och trampas under fötterna av Kristi fiender. Utvecklingen i Tredje Riket kan illustrera vad som menas. Den religiositet, som ville vara förankrad i folket och följa med sin tid, föll till föga, medan en liten grupp av bekännelsetrogna bjöd motstånd.

De fyrtiotvå månaderna är ett apokalyptiskt tal. Det återkommer i nästa mening som 1 260 dagar (alltså 42 gånger 30). Det kan också kallas ”en tid och tider och en halv tid”, ett uttryck som förut möter oss hos profeten Daniel (7:25, 12:7). Det är alltså fråga om tiden för en stor hemsökelse, då det ser ut som om Guds fiender skulle segra. Det är svårt att säga, hur mycket som här är talsymbolik. I varje fall rör det sig om en begränsad tid och en tid som Gud själv har fastställt.

De två vittnena nämns som något välbekant, men de karakteriseras inte förrän längre fram. Rösten som talar säger ”Jag skall….” och talar om ”mina vittnen”. Det tycks alltså vara Kristus själv som talar. Även i det stora avfallets tid, när förgårdarna intas av fienden, kommer Kristus att låta vittnesbördet ljuda.

Översättning

  Det är de som är de två olivträden och de två ljusstakarna som står inför jordens Herre. Vill någon skada dem, så går eld ut ur deras mun och förtär deras fiender. Så måste den dö som vill göra dem skada. Det är de som har makt att tillsluta himmelen, så att det inte faller något regn så länge de profeterar. De har makt över allt vatten och kan förvandla det till blod, och de kan låta all slags plåga drabba jorden närhelst de vill.

Kommentar

I fortsättningen tycks det vara Johannes själv som talar. Han förklarar vilka vittnena var. När de först nämndes, förutsattes de vara bekanta. Det tyder på att det rör sig om Moses och Elias, som ju skulle komma tillbaka före den stora domen. Det stämmer med den karakteristik de får här. Moses hade fått fullmakt att slå Egypten med plågor, och Elias hade profeterat torka och förintat Guds fiender med eld. Men här identifieras vittnena också med två olivträd, som Sakarja hade talat om i samband med en ljusstake (4:3, 11 f). Här blir ljusstakarna två. Det är samma symbolik som vi mötte när de sju församlingarna kallades ljusstakar. De två vittnena talar som representanter för hela Kyrkan. De förkroppsligar det apostoliska vittnesbördet som skall ljuda också under det sista förfärliga anloppet mot kristendomen. Så länge Gud vill att världen skall höra evangeliet, så länge kan ingen tysta det.

Översättning

  Men när de vittnat färdigt, skall vilddjuret som stiger upp ur avgrunden ge sig i strid med dem, övervinna dem och dräpa dem. Deras lik skall ligga på gatan i den stora staden som andligen kallas Sodom och Egypten, den där också deras Herre blev korsfäst. I tre och en halv dag skall människor av alla folk och stammar och tungomål och nationer se dem ligga där, och de skall inte tillåta att deras döda kroppar läggs i en grav. Och jordens inbyggare skall fröjda sig över dem och jubla och skicka presenter till varandra, eftersom dessa två profeter hade blivit en plåga för jordens inbyggare.

Kommentar

Det kommer en dag, då det sista vittnesbördet har gått ut till världen. Då upphör det särskilda beskydd, som Gud gav sina vittnen. Det ser ut som om fienderna skulle triumfera. Johannes har tydligen sett det i en vision, som han nu skildrar för oss. Ur avgrunden stiger Vilddjuret upp. Johannes behöver inte säga vem det är. Hans åhörare visste det redan. Det fanns beskrivet i Skriften (Dan 7:7). Det skulle komma och föra krig mot de heliga. Så gjorde det nu, och de två vittnena blev martyrer. Deras lik låg på gatan i ”den stora staden”. I det andliga sammanhang som det här är fråga om kan den kallas Sodom eller Egypten, otuktens och förtryckets stad. Det är fråga om en symbol, ett oegentligt namn på något som dock är en verklighet. Och verkligheten bakom namnet kan knappast vara annat än den gudsfientliga, självförgudande och självsäkra mänskligheten, den mäktiga stad som dyrkar denna världens rikedomar, slår under sig dess lyckomöjligheter och hävdar sin frihet att utöva dess laster.

Där ligger nu Guds vittnen på gatan och får inte ens begravas – den yttersta skam och vanära som kunde drabba en människa. Och Världsstaden jublar. Det apostoliska vittnesbördet upplevde man enbart som en plåga. Det stod i en oförsonlig motsats till hela den livsstil man praktiserade, den som skulle ge livet mening. Här möter oss i den yttersta tidens uppförstoring det motiv, som så ofta ligger bakom oviljan mot evangeliet och trakasserierna mot de kristna. Man vill slippa se att det finns ett sätt att leva, som visar att man själv har slagit in på fel väg.

När det här talas om den stad där ”också deras Herre blev korsfäst”, kan det tyckas syfta på Jerusalem. Men strax efteråt talas det om folk från hela världen som dess inbyggare. Det tyder på att vi har att göra med den stora Världsstaden, otrons och avfallets hemvist, som har inbyggare i alla tider och alla folk och där Kristus verkligen blev korsfäst och blir det på nytt, fast han är också deras Herre.

Översättning

  Men efter tre och en halv dag kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig på sina fötter, och det föll stor förskräckelse över dem som såg på. Det hördes en mäktig röst från himmelen som sade: Stig hit upp! Och de steg upp till himmelen i en sky mitt för ögonen på sina fiender. I samma stund blev det en häftig jordbävning. En tiondel av staden störtade samman och genom jordbävningen dödades sju tusen människor, och de andra blev utom sig av skräck och ärade himmelens Gud.

Det andra Ve har nu gått till ända. Men märk: snart kommer det tredje.

Kommentar

Åter möter vi talet tre och en halv. Det heter till och med i grundtexten ”efter de tre och en halv dagarna”, som om talet var välbekant, fast det nu rör sig om dagar och inte om år. Kanske finns här en antydan om ett sammanhang med Jesus själv. I tre år vittnade han, efter tre dagar uppstod han. Tjänaren skall följa sin Herre i allt, ”bli honom lik genom att dö som han” för att sen också få del i hans uppståndelse.

Johannes berättar nu åter om något som skedde, tydligen något han såg i sin syn. De döda vittnena fick liv igen, de blev upptagna till himmelen i en sky – så som det skall ske vid Kristi återkomst – den stora staden skakades i sina grundvalar, många dog och människorna greps av förfäran och ”ärade himmelens Gud”. Kanske blev det för en och annan en omvändelse minuten före tolvslaget. Men troligare är att Johannes bara menar den förskräckelse som fattar att Gud ändå finns och därför prövar något medel att ställa sig in hos honom.

Somliga tror att det som skildras i denna vision hör med till händelserna i samband med Kristi återkomst och de dödas uppståndelse. Innebörden skulle alltså vara att martyrerna får sin upprättelse och att deras förföljare får se, att de förföljda ända talade på Guds vägnar och hela tiden var i hans hand. Andra menar att det måste vara fråga om någon särskild händelse som utspelas före Kristi återkomst. Den som lever får se.

Så har ”det andra Ve” gått till ända. Nu kommer det sista och därmed slutet.

Översättning

  Så stötte den sjunde ängeln i sin basun. Då hördes mäktiga stämmor i himmelen som sade:

Nu har väldet över all världen tillfallit vår Herre och hans Smorde. Han skall härska såsom konung i evigheternas evighet.

Och de tjugofyra prästerna som sitter på sina troner inför Guds åsyn föll ned på sina ansikten och tillbad Gud och sade:

Vi tackar dig, Herre Gud du Allsvåldige, du som är och som var, för att du har gjort bruk av din stora makt och trätt fram såsom konung. Hedningarna harmades, men din vredes dag har kommit. Tiden är inne då de döda skall dömas, och du skall löna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som fruktar ditt namn, de små och de stora, och fördärva dem som fördärvar jorden.

Kommentar

Så ljuder den sista basunen. Det avgörande ögonblicket är inne. Intill nu har Gud dröjt med sitt yttersta ingripande, det som skall sätta en slutgiltig gräns för ondskan. In i det sista har han låtit de upproriska leva kvar för att ge dem möjligheten till frälsning. Hela tiden har han haft makt att krossa dem, men han har inte velat bruka den.

Nu tar han makten. Det är det som rösterna i himmelen ropar ut, så snart den sjunde basunen har ljudit. Gud tar makten för att härska i all evighet. Ingen skall längre kunna trotsa hans vilja.

De tjugofyra prästerna som företräder Guds folk hyllar honom och tackar honom. Detta har de väntat på och längtat efter. Ingen utom Gud kan riktigt förstå varför han väntat så länge och hur hans ögon har kunnat se så mycket ont och ändå ha fördrag med de onda. Nu tackar honom hans folk för att han ”gjort bruk av sin stora makt”. Nu får Gud heta ”den som är och som var” – inte längre ”den som kommer”. Nu har han kommit för alltid.

Hedningarna – eller ”folken” som man också kunde översätta: judarna och Nya Testamentet har samma ord för bådadera – hade visat sitt trots, harmats och vredgats över Guds anspråk och hotat och förföljt hans bekännare. Nu får de se att Gud verkligen kan vredgas. Guds vrede är hans oförsonliga motsats till allt ont, det som gör att ondskan upplever hans närhet som något outhärdligt, som en förtärande eld. De upproriska har fördärvat jorden, ödelagt Guds goda skapelse, missbrukat hans gåvor. Nu möter de Gud själv och det betyder fördärv för dem.

Den stora dagen för med sig att det äntligen skipas rättvisa. De som måste lida därför att Gud var så långmodig, de får sin upprättelse, och alla Guds tjänare, små och stora, får sin lön. Äntligen får alla gåtor och alla ”Varför” sin lösning och sitt svar.

Översättning

  Då öppnades Guds tempel i himmelen och förbundsarken blev synlig därinne. Och det kom blixtar, dunder och tordön, jordskalv och hagelstormar.

Kommentar

Denna vers borde egentligen höra till nästa kapitel. Vår kapitelindelning – som kom till i början av 1200-talet – gör inte alltid rättvisa åt texten. Här är det fråga om nästa stora steg framåt i Johannes redogörelse för sina syner. Först befann han sig på Patmos. Så öppnades en port till himmelen. Han såg en skymt av Guds tron, från vilken det utgick blixt och tordön. Så följde synen av Lammet med bokrullen och de sju inseglen. Sen kom änglarna med de sju basunerna och en ny serie av skakande händelser. Också de inleddes med blixt och tordön, som följde elden från altaret. Nu öppnas portarna till Guds tempel i himmelen. Förbundsarken blir synlig. Den jordiska förbundsarken var tecknet på Guds närvaro mitt ibland det folk som han slutit förbund med. Den bestod av en kista där lagens tavlor förvarades. Israel bar den med sig genom öknen. Så småningom ställdes den längst inne i det allra heligaste i templet, dold för folkets blickar. När nu den himmelska förbundsarken blir synlig, betyder det att Gud är mitt ibland sitt folk. Vägen till honom ligger öppen. Därför blir också Guds yttersta planer och tillvarons djupaste hemligheter uppenbara. Det är detta som nu kommer att skildras. Huvuddelen av det som hittills har skildrats hörde hemma på jorden, bland människorna, inom historiens ram. Nu får vi se allting ur ett annat perspektiv, liksom från himmelen. Till en del är det sådant, som redan har skildrats. Nu rekapituleras det, så som det ter sig ur evighetens synvinkel.

Vi har alltså lyfts ännu ett steg uppåt i det som vi i inledningen kallade den apokalyptiska ”spiralen”. Vi kan blicka ner på jorden och in i himmelen från tröskeln av Guds himmelska helgedom. Och åter inleds den nya akten i dramat med åskmullret och blixtarna, som förkunnar Guds helighet och majestät.