”Vi den tiden” så börjar vårt Julevangelium. Det är inte så lätt att minnas oilka tider. När man summerar ett år kommer man nästan inte ihåg katastrofer som hänt eller hur vädret var. Man kommer nästan inte ihåg vad man gjorde i somras. Men detta år kommer vi att minnas i flera år. Pandemin med alla drabbade. Men få kommer ihåg Spanska sjukan som drabbade oss i början av 1900-talet. Och att sammafatta hundra år är inte lätt. Och 1000 år är omöjligt. Och 2000 år??
Under 2000 år har kulturer och länder kollapsat. Ideer och filosofier har lämnats i någon skräpkammare. Ändå är det som hände i ett litet obetydligt hörn av världen och genom ett nyfött barn det som starkast påverkat denna värld och kommer att göra det mer och mer. Och en gång kommer jordens härskare att få böja knä för honom som Maria födde.
”Var inte rädda”, var det första som ängel säger till herdarna – och till oss –denna heliga natt. ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” Varför skulle vi vara rädda när vi vet att Gud är med oss? ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?” (Rom 8:31). Denna julnatt visar att vi inte behöver vara rädda, att världen inte är tom, att livet inte är meningslöst. Mörkret inte är mörkt längre, för ljuset lyser nu i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:15). Ljuset är starkare än mörkret. Även under denna pandemin.
Vad är det som händer i denna första julnatt? Herdarna som vaktar sin hjord ser plötsligt en ängel framför sig. Den överjordiska glans – ”Herrens härlighet”, säger Lukas – lyser omkring honom. Ingen kan ifrågasätta honom. Och plötsligt är Guds ängel inte längre ensam, en stor himmelsk änglahop uppenbarar sig och sjunger sången som upprepats sen dess varje söndag: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt dem som han har utvalt.” Hela himlen är närvarande. För ett ögonblick. Sen är allt som vanligt igen. Mörkt och kallt.
Men något är kvar i herdarnas hjärtan. Himmelens glädje finns kvar och en stor förväntan. ”Låt oss gå in till Betlehem”, säger de till varandra, ”och se det Ord (ja så står det egentligen) som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” Herdarna vill se det ord som har hänt. De vill se ordets innehåll, nämligen ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. De vill se det ord som man inte bara kan höra utan också se.
Dom är beundransvärda dessa herdar. De står inte kvar och stirrar mot himlen som lärjungarna efter Kristi himmelsfärd. De ropar inte: ”Kom tillbaka ängel.” Dom startar inte heller en diskussion om det de hade sett och hört, om de ev. inbillade sig alltihop.
Nej, de skyndar iväg, precis som Maria, Jesu mor skyndar iväg till kusinen Elisabet efter samtalet med ängeln. Herdarna lämnar himlen bakom sig och ger sig iväg till det tecken som ängeln talade om.
Och vilket tecken! Det har fötts miljarder barn. Det barn som de äntligen finner är ett helt vanligt barn. Det har ingen julkortsgloria, det sträcker inte ut sina små armar och ler mot herdarna, som Jesusbarnet på våra julkort. Det är ett vanligt nyfött barn. Krubban är en vanlig djurkrubba. Allt är så vardagligt som det kan vara.
Det har hänt många under och mirakel i kristendomens historia. Men när det fantastiska händer att Gud blir människa, så sker det i allra största enkelhet, utan sensationer. Här behövs inga ytterligare under. Att Gud blir människa är det stora undret. Ett så stort under, att vi aldrig kommer att förstå det riktigt. Men för Gud är det så naturligt, att han inte gör något väsen av det. Inga tidningsrubriker. Han kommer till världen på samma sätt som alla människobarn kommer till världen.
Det står inget om att herdarna blev besvikna.. En timma tidigare; Änglar, och Guds härlighet. Nu, ett vanligt litet barn, vanliga föräldrar, vanlig krubba. Kontrasten är enorm. Det ord som har ”hänt” är så litet, så tyst, så maktlöst, fattigt och beroende. Och ändå, detta var tecknet, och tecknet stämmer! När Gud kommer till världen, när han vill bli synlig för människan, så är tecknet ett litet barn i en krubba. Det allra minsta får vara tecknet på det allra största. Och Lukas berättar att herdarna prisar och lovar Gud för vad de fått höra och se. Dessa enkla, obildade, okomplicerade människor står närmare Gud än de visa och förståndiga. När de ser att tecknet stämmer, är de helt nöjda. De känner igen den efterlängtade Messias i detta nyfödda barn.
Det är inte svårt att förstå varför herdarna är de första som Gud visar sig för i detta lilla barn. För herdarna är vägen till krubban kort. För de österländska stjärntydarna däremot är vägen lång och när de äntligen kommer fram är det med stor försening, och barnet finns inte längre kvar i krubban. För de rika är vägen alltid längre än för de fattiga. Det finns så mycket som spärrar vägen. De måste först klättra över sina rikedomar, sina pengar eller också sin lärdom, sina kunskaper, sina färdiga idéer om Gud. De små och fattiga har oftast kort väg till Gud. De känner sig, mer än de stora, hemma hos Gud, och Gud känner sig mer hemma hos dem.
Sådan är hans kärlek. Hans kärlek tvingar honom lämna sin härlighet och bli lika fattig som vi. Det är en glädje för Gud att lämna himmelen och in i vårt elände, inte bara för att dela det utan för att helt och hållet ta det på sig.
Herdarnas väg liknar Guds väg. Först en himmelsk syn, en glimt av himlens härlighet. Men sedan gäller det att lämna det underbara ljuset och den musiken, och när allt blev mörkt igen, leta efter ett litet spädbarn. Det första var så fint, och det sista så totalt vanligt. Men Gud är mer i detta lilla barn än i den himmelska musiken. Ja, han är detta lilla barn.
För att hitta barnet och upptäcka Gud i det måste vi på något sätt gå en liknande väg. Så länge vi håller fast vid allt det fina som utgör vår storhet och duktighet, får vi inte räkna med att finna barnet som är Gud. Endast barn kan förstå barn.
Är det inte dråpligt att, när Gud som är så stor vill göra sig så liten, vi som är så små vill göra oss så stora? Är vi barn tillräckligt mycket för att förstå något av detta Barn i krubban? Är vi tillräckligt små för att våga knäböja inför krubban och tillbe vår Gud i detta lilla Barn? Är vi tillräckligt enkla och öppna för att kunna vänta all vår glädje av detta till synes så maktlösa Barn?
Endast om vi är villiga att gå samma väg som han, endast om vi försöker bli så små och beroende som detta Barn, hör vi till de utvalda som han har utlovat sin julfrid.
Inget är omöjligt för Gud, sa ängeln till Maria.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.