Midsommardagen årg 1 - Skapelsen

Läs 1 Mosebok 1:1-13 och Johannes 1:1-5 

Midsommartiden är härlig. Det är ljust, naturen spirar i ett överflöd av prakt och dofter. Skapelsen vittnar om sin skapare! Paulus skriver i Romarbrevet: ty alltsedan världens skapelse har hans [Guds] osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga (Rom 1:20).

I Midsommardagens bibeltexter från skapelseberättelsen i Första Moseboks första kapitel, och från prologen i Johannesevangeliets första kapitel – så talas det om skapelsen ur olika perspektiv. 

Bibelns första vers: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.  Dessa ord, och hela skapelseberättelsen, säger oss mycket om Gud och skapelsen. Den berättar för oss VEM som skapat världen, men den berättar inte detaljerna i HUR det skedde. Ordet för skapa i hebreiskan - barah – används endast i Bibeln om när Gud skapar, och att det är något som skapas ur ingenting.

När vi människor skapar så behöver vi någon form av grundmaterial för att arbeta vidare, för att dreja en lerkruka behöver vi lera, för att bygga ett hus behöver vi virke, för att sticka en tröja behöver vi garn – men Gud skapar världen ur ingenting.  

Går vi vidare i berättelsen så hör vi Guds röst som talar och så sker det som han säger – Gud skapar världen genom sitt Ord! 

Man kan inte sätta ett likhetstecken mellan Gud och skapelsen och säga att det är samma sak. Skapelsen har sitt ursprung hos Gud, men den är inte Gud, den är inte gudomlig på det sättet. Men skapelsen vittnar om Gud och Skapelseberättelsen vittnar om att Gud är skild från skapelsen.

När vi läser skapelseberättelsen så ser vi att världen från början är något gott. Läser vi hela berättelsen så återkommer uttrycket ytterligare fyra gånger, och i det sista uttrycket så är skapelsen fullbordad och då säger berättelsen att Gud såg att allt som han gjort var mycket gott.  Just det ordet som används i hebreiskan för gott innebär alla aspekter av att något är gott som man kan tänka sig. Så såg Gud på skapelsen, på jord, träd, vatten, djur och människor, allt var mycket gott.  

Men samtidigt ser att allt inte står rätt till. Det är strider och konflikter mellan människor. Vi ser naturkatastrofer; jordbävningar, översvämningar och torka. Och vi drabbas av sjukdom och död. Detta är en verklighet som kommit oss alla nära på ett mer konkret sätt när vi drabbats, direkt eller indirekt, av Coronavirusets spridning under det senaste året.

Vad har hänt? Människan som fick uppdraget att förvalta skapelsen, vände sig bort från Gud, och i och med det så bjöds det onda och det destruktiva in i skapelsen och in våra liv och hjärtan. Följden påverkade hela skapelsen negativt – även oss människor och vår relation inte bara till Gud, utan också till skapelsen.

I Johannesevangeliet så möter vi honom som är Ordet – det gudomliga Ordet som var med i skapelsens morgon – Jesus Kristus. Genom Jesus har allt det vi ser, och inte ser, blivit till. Vi möter honom som livets ord och världens ljus. När vi ser på Jesus så ser vi Gud själv – som stigit ner till oss i vårt mörker, till en värld och skapelse märkt av synden – vi ser en Gud som kommer för att befria, upprätta och göra allting nytt. Guds räddningsplan för skapelsen är att renovera den, förnya den och göra om den på nytt – det sker genom Jesus Kristus. Den nya skapelsen som överträffar den gamla uppenbaras när Ordet blir människa genom Jesus Kristus.

Jesus sträcker ut sin hand till oss och säger ”Var inte rädd – vänd om och följ mig – se, jag gör allting nytt”

Vi behöver Jesus – han är livet, vi får överlämna oss till honom som genom dopet och tron gör oss till nya skapelser i honom – befriade, upprättade och förnyade. Och detta är mer än filosofier och teorier – det är på riktigt! I honom finner vi världens, skapelsens, hopp.

”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus…”

(2 Kor 5:17-18b)

Mikael Nilsson, kyrkoherde

Traryd-Hinneryds pastorat