Stiftelsen Bibelskolan.com
 

Tredje sönd i Advent Årg 3 - Varför behövs Johannes?

Luk 3:1-15


Varför Jesus måste ha en som s.a.s. röjde väg för honom?
Var inte det som Jesus gjorde och sa tillräckligt kraftigt för att lansera sig själv.
Tecken, under, talade som igen annan, hans kärlek, upprättande och helande av människor.
Räckte inte det?
OCH Vilken var vägen som skulle röjas?


Johannes döparen kallas för vägröjaren, men vad hade han som inte Jesus hade.
Johannes gjorde ju t.ex. inte några under, inte vad vi vet i alla fall.
När bibeln vill beskriva vad Messias skulle åstadkomma säger den att Han skulle förkunna ett nådens år från Gud.


Vad för slags människor behöver nåd?
Dödsdömda fångar brukar be om nåd. När man ser att allt hopp är ute och inga utvägar eller ursäkter räcker längre, då får man be om nåd eller ta straffet.
Får man nåd, då blir man antagligen oerhört tacksam. Man har varit totalt utan hopp. Jag får leva. Nu lyser ljuset.


Ofta kan människor, som blivit oväntat friska efter en lång tids sjukdom uppleva samma sak. Eller sådana, som har varit illa omtyckta som plötsligt får beröm. Det finns många varianter på detta tema.


Men nåd i förhållande till Gud. Nåden från Gud har när den fungerar en intressant bieffekt. Den som får nåd eller tar emot den blir glad och tacksam. Och denna slags glädje sitter i. Den varar. I många fall livet ut.


Sådana tacksamma människor är lätta att leva med. Det vet den om umgås med griniga och klagande. Tacksamma människor är som en varm sommarvind i själen. Dom har inget behov att hävda sig själva eller utnyttja andra. Behöver inte ljuga eller låtsas. Dom behöver inte skvallra på andra för att putsa upp sin egen fasad. Sådana människor har lätt att samla på förtroenden. Och ofta tycker att han/hon fått mest av allt i livet. Och gärna delar med sig.
Ingen ide att försöka fostra fram tacksamhet. Eller hota: ”Om du inte är tacksam så får du se på annat!”


Tacksam blir man inte heller om man får massor av presenter eller allt man pekar på. Risken lurar att bli hagalen och girig istället. Eller blassé och uttråkad.
Det är inte lätt heller för Gud som gärna vill ge oss allt vad vi behöver, men som då löper risken att få människor, som tycker att gåvorna är viktigare än den som ger gåvorna. Än Gud alltså.
Men som sagt: En dödsdömd fånge blir tacksam om han plötsligt blir benådad. Han förtjänade att dö men fick nåd och frihet.


Nåd är alltså när jag får något oväntat, som man inte hade rätt till eller förtjänade.
Nu kan vi växla in på Johannes döparen. Han talade ord som få vågat säga. Han talade stängt. Han sa inte att allt var bara bra och att alla var innerst inne snälla och hyggliga.
”Huggormsyngel.” kallade han folk som kom och ville bli döpta. Han kunde väl bli glad för att de kom istället. Inte var han en som de kallade för ”trevlig” och som ”en vanlig människa”.
Istället sa han att Gud hade all anledning att vredgas över deras liv och leverne. Då precis som nu.


Trots detta kom folk i stora skaror.

Detta ingick i Guds vägröjarplan.
Inte för att skrämma vettet ur folk och göra dem livrädda för Honom. Utan för att man skulle bli mottagliga för nåd från Gud.


Om nu Jesus, Messias kom, så skulle han kunna ge dem nåd och de skulle då bli tacksamma och förvandlas inuti genom det inflytande som Gud ger.
Domen över deras liv kom genom Johannes, som var en Guds profet, nåden kom genom Gud själv eller Guds Son, Jesus Kristus.


Oväntat kommer nåden genom Jesus. Guds barmhärtighet.
Johannes fick predika domen över ett folks synder. De lät döpa sig som ett tecken på att de ville förändring i sina liv. Men den totala förändringen, som räcker ända in i evigheten är endast den som Jesus kan ge.


Det var många synder som Johannes räknade upp. De hade glömt de fattiga, lurat eller krävt mer än de behövde. De trodde att de hade fribiljett till himmelen därför att de tillhörde Guds folk. Ungefär som svenska folket ibland tror att alla kommer till himmelen, bara man är hyfsad snäll och döpt och inte värre än andra.
Där som här var den värsta synden att man inte levde i gemenskap med Gud, fastän han hade erbjudit den till alla.


Det fanns så mycket annat som var viktigare i livet tyckte man.
Då som nu.
Men när Johannes påpekade detta hände det att folk blev mottagliga för Guds godhet ungefär som när folk blir sjuka och går till doktorn som ger dem medicin och empati och man tar gärna emot både medicinen och medkänslan. Och den verkar.
Det hade varit illa om doktorn sagt att sjukdomen inte är något som man skall bry sig om och att alla blir mer eller mindre sjuka.


Ännu värre, om han sagt att det var en dödshotande sjukdom man bär på och gett personen utskällning och skickat hem en utan varken medicin eller medkänsla.
Gud vet att vi behöver nåd. Alla är syndare. Han vet att nåden är den som kan förvandla människor på djupet. Därför sänder han människor som berättar om Guds dom och om synd och skuld. Det fick Johannes döparen göra och många många av GT:s profeter. Det var inte populärt, men viktigt.


När många insett sin belägenhet kom Kristus när tiden var inne och gav nåden och sanningen. Som man tog emot och så förvandlades dessa och den värld som man levde i.
Därför finns Johannes här den tredje söndagen i Advent för att bereda oss rätt att ta emot nåden genom Kristus som föddes när tiden var fullbordad. Då kan julen också ge glädjen som håller, glädjen på djupet.


Dom och Sanning utan nåd föder fruktan och besvikelse och Jantelag, men nåd utan dom och sanning föder hållningslöshet och laglöshet och omoral.
Inget av dem föder tacksamhetens glädje.
Det gör bara sanningen och nåden.
Jesus ger den, gärna.
Tänk på det.

 

 

 



Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg

Våra systersajter

Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.

Jesus för dig
Jesus för dig
Bönenätverk
Bönenätverk
Bibelskolan Ung
Bibelskolan ung
Himmelskt söndagsgodis
Rött kors designat av prof. Erik Lundberg
Bengt Pleijels blogg