'Nästan' är den som kommer i ens väg, har vi hört.
Ändå inte förutsägbart.
Är det jag som står still och den jag ska hjälpa som kommer in i min vardag.
Eller jag som rör mig och snubblar över någon eller tangerar någon annans liv?
Jesus vänder på det hela.
Det är inte jag som ska hitta en nästa att hjälpa.
Jag ska vara den behövandes nästa.
Den som behöver mig är subjekt, står i centrum för bibelns berättelse.
Inte jag som hjälper.
Alla har vi våra bubblor, våra trygghetszoner som behöver brista, som vi behöver utmana.
Prästen och leviten hade sina religiösa bubblor, som de inte ville spräcka. De gick förbi.
Samariern hade sin etniska bubbla, men medkänslan tog över. Bubblan brast.
Han böjde sig ner. Det blev kontakt. Det blev inte bara en punktinsats. Han fullföljde. Löpte linan ut.
Det är rädslor som hindrar oss, och vi söker ursäkter.
Vi är skolade att be om ursäkt eller förlåtelse för det vi gjort fel.
Den katolska kyrkan har dock med 'underlåtelser' i uppräkningen av 'synder' att bekänna.
Uno Svenningssons sång 'Vägen som kallar' belyser detta:
Ska du ångra det du gjorde eller det du inte har gjort?
Gör man inget, får man ingen kritik, vilket man riskerar när man agerar.
Men om det är Herren vi tjänar bör vårt fokus mer ligga på att handla, och söka Herrens respons,
än att ta alltför allvarligt på människors reaktioner.
En annan berättelse, den om Talenterna, vill hjälpa oss förstå detta.
Det vi fått av förmåga ska vi låta komma i rörelse. Då växer det och glädjen därmed.
När vi inte vill riskera och gräver ner empati eller passion, då blir det inget mä't.
Så också i våra relationer. Att sträcka fram den hjälpande handen utan att fråga sig hur det ser ut eller uppfattas.
Peter Artman
Präst på Orust
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
