Annandag Jul

eller

Den helige Stefanos dag 

Martyrerna  

Tredje årgångens läsningar.
GT:  Mika 7:1-6   
Epistel: Apg 4:18-31 
Evangelium: Matteus 10:32-39
Psaltarpsalm: 46:1-8 

Annandag Jul, den helige Stefanos dag.  Stefanos var diakon i Jerusalem. Det berättas om honom i Apostlagärningarna kap 6:1-8:3. Han blev den förste martyren. Hans namn betyder ”krans” eller ”krona” Martyrerna har vunnit segerns krona i kraft av Lammets blod. (se Joh Upp 12:11). Därför är denna dag inte en sorgens utan en segerns dag.

Vi ska ta hjälp av två personer när vi går in dagens text. Den förste är Stefanos, han som givit namn åt denna dag.

Den andre är Ole Theodor Moe, en norsk präst och hymnolog, som i början av förra seklet skrev vår Psalm 650, Jesus det eneste. Denna psalm kan inte ha skrivits av någon som inte har djup erfarenhet av Jesu kärlek och nåd. Vi behöver denna värme på Annandagstextens kalla vinter. Psalmen är på norska. Den finns också på svenska i vår psalmbok som nummer 715.

Predikans text: Matteus 10:32-39
Jesus sade till lärjungarna:

”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min Fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.

Tro inte att jag kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor,  och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.

Den som finner sitt liv han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.'

Vi läser Psalm 650 vers 1
Jesus, det eneste, helligste, reneste
navn som på menneskelepper är lagt!...

Vers 32: Jesus sade till lärjungarna (och Jesus säger nu till sina lärjungar): ”Var och en som känns  vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min Fader i himlen.'

På julnatten var vi tillsammans med herdarna utanför Betlehem. Vi satt där och huttrade och frös i nattkylan. Plötsligt blev allt ljust. En himmelsk värme omslöt oss, vi hörde budskapet: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. (Luk 2:10-11)

Fadern sände Jesus till oss. Jesu ”yrke” var att bli frälsare. Han älskade sitt ”yrke” Han gladde sig, då han såg hur människor blev helade och befriade och förlösta och kunde räta på ryggen och göra nystart i livet. Han älskade att se hur han kunde få personlig relation med den ene efter den andre bland oss. Jag känner mina får och de känner mig, uttryckte han det. (Joh 10:14)

I sådana situationer hände det att han uppfylldes av jublande glädje. (Luk 10:21)  Och när det hände att människor vände om till honom, bröt också jublet löst bland Guds änglar. Ty Guds änglar gläder sig över en enda syndare som omvänder sig. (Luk 15:7 och 10).

När Jesus hittar en sådan människa säger han:  ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min Fader i himlen.' Och så ser vi hur Jesus tar med sig Kalle och Stina och Glenn och fru Johansson i kyrkliga syföreningen och säger till Fadern: Se här är jag och barnen som du har gett mig (Hebr 2:13).

Bland barnen fanns också en man som hette Stefanos. Jesus betydde så mycket för honom. Han var fylld av nåd och kraft, står det (Apg 6:8). Han var tydligen noga med sitt inre liv. Han släppte inte in det som var fult och ont i sitt hjärta. Därför fanns det plats för Jesu kärlek i honom. Genom honom kunde Jesus göra stora under och tecken bland folket (Apg 6:8). Människor, som såg på honom, såg en märklig utstrålning från honom. De tyckte att hans ansikte var som en ängels (Apg 6:15). Han var tydligen mycket solbränd av Jesu kärlek.

Det är många som anat och upptäckt denna Jesuskärlek. De sjunger sina kärlekssånger till Jesus och om Jesus. Jesus, det eneste, helligste, reneste navn som på menneskelepper är lagt! ... Låt oss nu  sjunga så, psalm 650 vers 1. 

Vi läser Psalm 650 vers 2.
Motganger møter meg – aldri du støter meg
bort fra din hellige, mektige favn...

Nu kommer de kärva orden i vår text, ord som får oss att studsa och undra ”Vad är det med Jesus? Vi känner inte igen honom”. Där finns varken julstämning eller julmys. Det blåser kallt  genom Jesu ord.

Han säger i vers 33 -36:
Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot Hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.

När vi hör hur Jesus säger att han inför Fadern i himlen skall förneka dem som förnekar honom inför människorna, kan vi – om vi blir stilla inför de orden – höra hur Jesus gråter.

Dessa människor, ja, vi människor, finns med i den nöd Jesus utgjuter med höga rop och tårar i Getsemane  (se Hebr 5:7) och som Jesus gråter över när han gråter över Jerusalems obotfärdighet (Lukas 19:41). Och vi hör hur Jesus gråter vid Lasaros grav (Joh 11:35, 38). Jesus blir skakad och  upprörd över ondskans makt. Jesus har ju kommit för att frälsa och rädda oss från mörkrets välde som Paulus uttrycker det i Kol. 1: 13. Men när vi älskar mörkret mer än ljuset (se Joh 3:19), står Jesus helt maktlös. Kärleken kan inte tvinga någon in i Guds rike. Jesus gråter. 

På julnatten hörde vi orden om frid på jorden. På Annandagen chockar Jesus oss med att säga att han inte kommit med fred eller frid, utan med svärd. Varför blir det så? Jo, när värmen från himlen möter kylan från mörkrets makter, blir det urladdning, turbulens, våldsamma skakningar.

Jesus ger oss frid med Gud. Vi blir försonade med Gud och får det rätt ställt med Gud.  Men var och en som tagit emot detta liv får erfarenhet av kamp. Jesus själv fick det. Omedelbart efter ”det härliga mötet” vid Jordan, där Jesus döptes och där han hör Faderns röst och där Guds Ande sänker sig ned över honom, ja, omedelbart efter kommer Satan fram och ifrågasätter honom. Är du Guds Son? (se Matt 3:16-17, 4:3).

Mörkrets makter vill också rycka ifrån oss det vi fått. Vi ifrågasätts: Är du Guds barn, du som är sån?  ”Själen måste utstå en kamp för den tron, varpå vår salighet hänger” (Sv Ps 265:1). Man måste tydligen slåss för freden! Det blir splittring och motvilja och motsättningar rakt inne i våra familjer.  En man ställs mot sin  far. En dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.

När Stefanos ställs inför domstolen i Jerusalem, blir det en väldig urladdning. Hans motståndare kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade (Apg 6:10). De hetsade upp folket, (6:12). De försökte med falska vittnen (6:13). De blev så ursinniga på Stefanos att de skär tänder (7:54). Men när man saknar argument tar man till med våld. Man släpar bort Stefanos för att stena honom (7:58).

När vi får motstånd för att vi hör ihop med Jesus ska vi komma ihåg det recept Stefanos ger.  Men fylld av helig Ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida (7:55). 

Han fångas inte av människors förfärlighet.
Han riktar blicken uppåt mot Guds härlighet.
Han ber. Han ber för sig själv.
Och han ber för sina bödlar: Herre, ställs dem inte till svars för denna synd.  
Vad Stefanos liknade Jesus! (Luk  23:14  Apg 7:60).
 
Nu sjunger vi psalm 650  vers 2 tillsammans med Stefanos och alla som i vår tid får lida för sin tro.   

Vi läser psalm 650 vers 3:
Herre, du høre meg, Herre du føre meg
hvordan och hvorhen det tjener meg best!

Jesus säger i vers 37-38:
Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig.

Jesus säger inte att vi inte skall älska föräldrar och barn. Men vi ska älska Jesus mer. Då hittar vi Jesu kärleksresurser, som vi kan ösa ur, när vi möter andra människor. Och då kan vi hedra far och mor. Jesus hjälper oss med det. Hedra kan betyda att i våra böner lyfta upp dem i Guds kärlek. Föräldrar behöver få mycket kärlek. 

Barn är Guds stora gåva till oss, hans underbara under. Och barn behöver mycket kärlek. Och vi behöver Jesu kärleksresurser för att älska dem.

Ty om vi ska kunna älska, måste vi ta emot kärlek. Här gäller vad vi prioriterar. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också (Matt 6:33).

Idag är familjen, särskilt kärnfamiljen, ifrågasatt. Den har blivit en tvångströja för min egen karriär och utveckling. Säger en del.

Andra tänker på att det var slipningen och prövningarna i hemmet som fick mig att mogna och växa som människa. Det finns många prövningar och många kors som vi möter bland våra närmaste. Smit inte bort från dessa kors. Ta i stället med dig dess kors och prövningar till Jesus. Jesus kan förändra allt.  

Varje gren i mig som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt, säger Jesus i texten om vinstocken och grenarna (Joh 15:2). Det ordet kan tillämpas om varje människa. Trädet måste rensas och ansas. Det som är yvigt och stort måste bort för att frukten skall komma fram. Varje människa måste tuktas, korrigeras och förmanas. Det stöddiga och egotrippade måste bort för att ge plats åt det rika livet. Där det sker i kärlek och vishet hittar vi det mogna, rika inre livet.

I det kraftfält som heter i Herren kan man lära sig mycket om överlåtelsen. Man kan se framför sig Guds fadershänder. I dem överlåter man sina föräldrar och sina barn. Det betyder inte att man struntar i dem, men man samarbetar med den himmelske Fadern. Man får se dem med hans möjligheter. Om vi ställer in våra på den himmelska våglängden kan föräldrar få hjälp att vända sina hjärtan till barnen och barnen få hjälp att vända sina hjärtan till föräldrarna (se Malaki 4:6 och Luk 1:17).

Vi ber om hjälp med detta genom sjunga psalm 650 vers 3.   

Vi läser Psalm 50 vers 4
Du er den eneste, helligste, reneste
gi meg ditt rene och hellige sinn!...

Jesus säger i vers 39:
Den som finner sitt liv han skall mista det,
och den som mister sitt liv för  min skull, han skall finna det. 

Det finns så många snaror och faror som lurar mig bort från det liv som Gud tänt i mitt liv. Snarorna fångar mig i mig själv.

Farorna gör att jag vill förverkliga mig, bli stor och berömd. Få ära och makt. Jag trodde att jag slog in på livets plussida. Men jag blev så ensam där på toppen. Människor där nere kanske beundrar mig men älskar mig inte. De känner mitt förakt ovanifrån. Snarorna och farorna gör att jag hamnar på livets minussida. Den som finner sitt liv han skall mista det. Jag behöver ropa och be: Frels meg av snarene, fri meg fra farene …

Den jag verkligen behöver är Jesus, han som är den eneste, helligste, reneste. Jag behöver en genomströmning av hans rene och hellige sinn!   

En av martyrerna från den första kristna tiden var Simon Petrus. När Petrus var ung gjorde han vad han ville, han gjorde det han ”kände för”. Han ville bli något fint, han var med och grälade med de andra om vem som var störst. Men också Petrus skulle få mogna. Barnsligheterna skulle han inte få ta med sig. Hans lust att vilja stå i centrum och bli stor och ärad, skulle det bli slut med. Jesus har ett samtal med Petrus om detta i Johannes 21:18-19.

Petrus skulle få sträcka ut sin händer. Kanske det syftar på att Petrus skulle bli korsfäst. De uträckta händerna kanske också pekar på att han, när han går ut med Jesu uppdrag, skall vara öppen, inte sluten med knutna händer, sårbar.  Beredd att få lida.

Att vara utsedd till att leda är att vara utsedd till att lida. Allt liv lides fram. Det nya livet i Kristus lides alltid fram. Det skulle kosta döden för Petrus. Jesus säger att han skulle få ära Gud med sin död. Det var där nere i nöden och döden Jesus ville ha sin apostel, där skulle han få förmedla liv och tröst, ljus och glädje.

Sedan Jesus sagt detta säger han till Petrus och till oss: Följ mig! Det betyder att om det kommer svårigheter, så går Jesus före. Han är där redan med sitt ljus i allt mörker som möter oss (läs Joh 21:18-19).

En lång tid efter detta sätter sig Petrus ned och skriver ett brev. Han gnolar fram en lovsång. Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda… (1 Petrus 1:3).

Och till dem Petrus skriver, förmedlar han en kärlek till Jesus som bara bubblar över av glädje. Ni har inte sett honom men älskar hon ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje (1 Petrus 1:8-9).

Vi ska låta Stefanos får det sista ordet på denna den helige Stefanos dag. Det sista som Stefanos gör är att be. Han bad för dem som dödade honom och för dem som stod runtomkring dem. Där fanns en man som hette Saul. Det var han som vi känner som Paulus. Stefanos bad för Saul. Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verken (Jakob 5:16. Och läs i Apg 8 om vad som händer efter Stefanos död).

Men Stefanos ber för också för sig själv: Herre Jesus, tag emot min ande (7:59). Vad Stefanos liknar Jesus! Jesu sista aftonbön på korset löd: Fader, i dina händer lämnar jag  min ande.

Så får också vi be: Ta meg til sist i din herlighet inn!
Låt oss nu sjunga vers 4.