Domsöndagen Årg 1 - Vem dömer?

Jag lyssnade mitt i natten till vad som meddelades på min telefon och helt krasst lämnade den mig tom, tyngd av ansvar för saker som jag inte visste att jag var tvungen att uppfylla,
och med en känsla av att här kommer jag aldrig att lyckas.

Vem dömde mig så? Det står att vi är kallade till frihet. Vad finns friheten när vi ställs inför så mycket dom i den här världen?

Gud säger till oss trösterikt: Alla ska dömas exakt efter det som den personen är. Det min tro, (och visst är mäktigt) att vi som kungabarn äger rätten att bara andas ut i en ångerns suck och helt plötsligt har vi tillgång till hela himmelriket?
Är inte det ett underverk!?

Men ni är ju kallade till frihet bröder.
Vi börjar med bröder: Ett syskon har ett nära blodsband någon som inte finns att återfå på hela jorden, någon som har samma föräldrar, samma uppväxt (i många fall liknande) och det är vi i Guds gemenskap - där är vi bröder och vi är systrar - som är familj. Jag har själv hittat familj utanför min egen. Där har jag hittat dem som slåss för mig. Guds familj.

Vi är kallade - vad innebär det? Är det någon som går omkring och ropar på oss; vrålar i skogen; skriker i huset? Är det någon som ringer oss eller är det nåt meddelande vi inte svarat på? Är det någonting som glimmar till nånstans i nåt meddelandefält? Vem kallar?

Det är Gud som kallar, han han kallar oss och han vill att vi ska ställa oss i domens dörr och där skall han göra oss oss fria. Det finns de som frågar om man verkligen kan bli fri så lätt? Det finns de som säger att ”i alla fall inte han - han kan verkligen verkligen inte bli fri så lätt!”
Det finns de som säger att ”hon har verkligen missat målet - hon där borta - hon har verkligen syndat!”

Själv står jag nu i samma dörr kallad till frihet, kallad till liv och Gud säger till oss alla;
Lämna mig inte älskade barn! Lämna mig inte där i din dörr, lämna mig inte nu när du ser ditt svarta.
För
Jag kallar till frihet! Jag vill att du skall vara fri!”

Bengt Pleijel till mig att det var skillnad på att älska och vara snäll. Att älska mycket större än att vara snäll; att vara snäll ingår i att älska men det ingår inte ”att älska” i att vara snäll. Gud älskar, han älskar oss, han älskar dig och han har kallat oss alla att vara fria.
Och att han kallat oss innebär att han har varit ute och är ute och söker oss och finns överallt:
I våra tillkortakommanden, i vår telefon: han är herre över alla algoritmer,
I vår själ: han bor i våra hjärtas innersta rum.
Till den som glömt att han sedan länge har tagit sin sin boning där innerst och han älskar oss där inifrån: Det är viktigt att vi ställs i domens dörr så att han åter kan genomsyra våra liv. Och ta sin boning. För vi är ju kallade till frihet, bröder - vi som är hans familj; vi som har blodsband i Kristus Jesus. Och vi kallade att vara hans barn i frihet. Vad är då frihet?

Du kan leva ditt liv så att alla älskar dig, men den viktigaste kärleken att lära känna är den största. Gud. Och det är han som har makten i sin hand. Det är inte grannen på gatan som har den andra bilen, det är inte den som har lyckats med sin arbetsinsats eller har ett barn som har lyckats med något eller en smart affär på nätet.
Du är kallad till frihet för du är kallad i kärlekens tecken.

Hur ljuvligt är inte det att gå i bredd till Jesu kors och samlas inför hans närvaros starka kärlek? Det svåra är att ibland se hur enkelt det är: att gå i riktning mot hans kors, mot vår förlåtelse och mot vår syndabekännelse. Och få höra hans frisägande i domen.
Tänk efter: kan du i din tur förlåta?
Han dömer rätt - inte du. Han har makten att döma dina bödlar rätt, att kasta till Gehennas sopeldar de som gör dig illa. Men du skall förlåta din broder - med Guds hjälp. Alla kopplingar mellan dig och din ogärningsman är efter syndaförlåtelsen Guds kopplingar - du avsäger dig rätten att döma. Du helgar Gud och ger honom uppdraget. För han gör det rätt.

För han dömer rättvist. Hör du inte hur han står och kallar oss att vara hans barn, lägga vårt huvud i hans knä och luta vårt liv åt hans blodiga kors där han gick i döden för oss på ett så fruktansvärt sätt. Alla som har varit med om döden, alla som har varit med om trasigheten i hälsa, alla som har slitit med långvarig sjukdom, variga sår som inte läker, ensamhet som river, rädsla för framtiden, oförrätter som kryper i oss, sviktande mental hälsa vet vad det innebär att det lida.
Vem ställs till svars för den pinan? frågar vi oss.

Bara den helige, högste Guden ser, väger och mäter rätt.

Men vad innebär det att vara kallad… till frihet? jo, det är hela hemligheten: Gud kallar oss ut till domen men han ställer oss att stå vid dörrkarmen. Han kallar oss att gå därifrån in i ljuset, in i livet, in i kärleken och in i meningsfullheten, och han kallar oss från sjukdom, nöd, vånda, ångest och mörkerpina.

Vi är inte fria från det ena men han kallar oss till det andra. Ibland så dränks hela vår själen djupt in i det svåra, såriga, tröttande. Och det här mysteriet Gud säger: jag är där, jag går före dig - inte bara till Galileen där jag ska förlåta dig för evigt och upprätta dig och ge dig den plan jag har för dig - men jag går före dig nu tätt tätt intill dig i mörkret, du ser mig inte - för det är så mörkt ibland, men jag är där och du känner min närvaro framför dig i mörkret, följ min värme och den för dig ut ur mörkret. Ut ur domen kommer vi en bit varje dag. Genom domen bryts ljuset på livet rätt.
Det är just här - i domens gamla företrädare - som vi är skapade till att gå in i friheten och inte stanna i mörkret.

Det min tro, (och visst är mäktigt) att vi som kungabarn äger rätten att bara andas ut i en ångerns suck och helt plötsligt har vi tillgång till hela himmelriket?

Jenny Petrén