Idag är det Palmsöndagen och vi inleder Stilla veckan, veckan som fram till påsk. Stilla veckan heter det för att förr brukade kyrkklockorna ringa med en dovare klang, eftersom kyrkklockans metallkläpp byttes ut mot en av trä, en s.k. dymmel. Därför kallades Stilla veckan också för dymmelveckan.
- Varför vi firar påsk? Just det, Jesus dog – och uppstod igen! Jesus dog på korset för oss och det var svårt, men på det sättet öppnade Jesus dörren för alla människor till Guds himmel.
Vi brukar säga att Jesus dog för våra synder, så att vi skulle bli förlåtna.
Och vi behöver alla förlåtelse därför att vi är långt ifrån perfekta, långt mindre goda än vi tror, utan vi gör och säger och vill ofta det som är fel. Men gör vi det som är fel, får vi säga förlåt, både till varandra och till Gud. Förlåtelsen är en gåva från Gud. Förlåtelse är som att göra något trasigt till helt igen. Jesus förlät människorna när han hängde på korset. Så kunde han göra helt det som var trasigt mellan oss och Gud.
Men idag på Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem. (Vi firade detta också på första advent, men idag ska vi tala om det lite annorlunda)
På ett åsneföl. Jag står där vid sidan om. Kanske ivrigt trosviss i första ledet med palmblad och sälgkvistar i händerna, eller lite blygt tillbakadragen på avstånd. Hosiannaropen ekar i trånga gränder. Hosianna! David son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Åsnan försvinner bakom hörnet och ropen dämpas. - Vågar jag följa efter?
Palmsöndagen inbjuder oss att följa Jesus, till efterföljelse. Stilla veckan börjar idag. Ännu en gång tar jag steget in i den stora Berättelsen för att ta del av av dramat i Kyrkans år. Mitt liv vilar i det som är större.
Jag följer efter på lite avstånd: Då ser jag: Det är många människor som följer Jesus. Ett helt tåg! Där går gamla tanter och farbröder, där springer barn som leker, där går rika och fattiga, friska och sjuka kommer i sina rullstolar. Där går några soldater och präster, där går arbetare och bönder och där går tullindrivare, gatflickor och lärjungar! Alla får gå med i Jesus-tåget. Alla!
Men vågar jag det?
Att bjudas in att följa Jesus känns både obekvämt och härligt hoppfullt. Obekvämt, för jag vet vad som väntar: avklädande, vanmakt och nederlag, krafter som tar slut, livet som tar slut, smärta och död. En framtid utan andra garantier än den Jesus som nu går till sitt lidande. Nuet känner jag till, men framtiden döljer sig bakom hörnet. Hur ska det gå? Vad kommer vandringen med Jesus att innebära? Hur länge varar den? Kommer också jag få lida?
Hoppfullt, där för det är Jesus som kallar mig att följa med. Hoppfullt, därför att runt hörnet väntar uppståndelsen och den tomma graven. Det finns en framtid också för mig. Jesus har uppstått och graven är tom. Döden har besegrats. Jag inbjuds till att få dela segern med den levande Herren.
Jesus kommer ridande i ögonhöjd. Fundera på vad det betyder. – Ögonhöjd. Åsnan som bär Mästaren är den lilla nubiska korsåsnan (för att den har liksom ett mörkfärgat kors på ryggen). Den är liten, men stark. Jesus bärs av en liten åsna så att han hamnar nära.
Åsnan brukade bära kungarna i det gamla Israel, men Jesus är kung på ett ovanligt sätt. Han hade kunnat komma så annorlunda. Komma som stål-Jesus, super-Jesus med vapen och många soldater och kasta ut alla romarna ur landet. Han skulle kunna komma som en krigsherre som pekar med hela handen och ryter fram sina order. Istället kommer han i ögonhöjd. Inte buren av hårda stridsvagnars larvfötter utan buren av små mjuka åsne-fötter. Han möter blicken hos den ivrigt trosvisse, söker den längtande bland de blygt tillbakadragna. Som en fråga: -Vågar du följa med mig?
Åsnan försvinner bakom hörnet. Det är tid för Jesus att påbörja sin nedstigning, sitt avklädande av all jordisk makt och ära. Folkskarorna skingras, Jesus-tåget upplöses och även de närmaste överger honom.
- Kommer också jag att överge?
Men mitt i nedstigandet möter vi hoppet. Han som var rik blev fattig för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika. För att vi skulle bli förlåtelse-rika barn i Guds rike! Hoppet säger oss: Det är när det är som mörkast som det vänder. Fåglarna sjunger alltid före gryningen. Att följa Jesus, är att gå med Jesus från död till liv. Det är att leva med i påskens stora Berättelse.
Löftet är att Jesus går före. Ner mot det okända, in i ångesten, ut i ljuset och in i den nya framtiden, som är Guds rike, det eviga livet. Och det har redan börjat. Riket är på väg! När vi följer honom är också vi på väg. På väg hem. Och på ett sätt är vi redan hemma, såsom vi redan på avstånd kan omslutas av ljuset från en stad om natten.
Att Palmsöndagen inbjuder till Jesusefterföljelse känns hoppfullt och
samtidigt obekvämt. Hoppfullt för allt hänger på Jesus och han har segrat över allt det onda. Lite obekvämt, för jag har ingen färdig karta och vägen jag går kan bli väglös. Men vägen är ingen färdig karta, utan en levande Person som jag får följa! Jag följer efter, ibland trosviss, ibland lite tillbaka-dragen och bävande. Men jag väljer att följa. För löftet gäller alltid: Där jag är, där ska min tjänare också vara! Och jag kan inte leva en enda dag utan Jesus.
Anders Thorsén
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
