< >

När man är ute och simmar och badar längs en långsträckt sandstrand märker man först inte hur långt bort den starka men långsamt påskjutande strömmen fört en. Man är så upptagen med annat att man inte ser att man lämnat stället man först gick i. Man tittar efter sin handduk på stranden.

Elia var den enda kvarvarande profeten som vittnade om Gud. De andra - alla andra - tillbad andra gudar som var i otakt med allt skapat, gjort för att höra ihop med Gud, och frånvaron från honom är en tomhet som gör ont.

Stadda på en olycksväg letade folket efter en mening hos falska gudar.
De hade blivit av med sin historias Gud, och i det avseendet grundlurade av avgudadyrkans gift och de var därför döva för den sanning som Elia kände till. Sanningens Ande var över honom.

Hur kunde de hoppas på något de aldrig hört talas om?
En viktig fråga att ställa sig idag.

De förstod inte att ett renat liv inför Herren fanns som en möjlighet, och verkligheten blev därför märkbart hård. Det fanns ju ingen att gå till med sin oro och ängslan.
En ljumhet, en dövhet och en stumhet bredde ut sig.

Torkan hade gjort det ännu värre och törsten brann i deras strupar efter att de vandrat upp för jätteberget Karmel. Hela dagen hade hundratals präster åkallat de falska gudarna för att tända eld på deras offer. Men det blev ingen eld och inget möte för folket som törstade, inte bara efter vatten utan också mening.

Hur märkligt det måste känts när de såg hur den andra offrets ensamma präst Elia dränka själva offret i vatten och dessutom fylla det dike de grävt runt.
Ett vansinnesdåd, på fler sätt än ett - vattnet kunde Elia i vart fall kunna gett dem att dricka? Nu förstördes hela upplägget totalt. Inget spektakel att vänta. Tills Gud svarar på Elias bön.

Guds vägar är annorlunda än våra.
För att återställa ordningen mellan Gud och människa behövds bara en människas tro. Och så blev det. Och det enda Elia gjorde var att be. Samma Gud lyssnar likadant på dig just nu.

Det är uppmuntrande!
En fråga uppkommer: skriver jag om Sverige idag eller om Elias kamp och liv?
Det finns påfallande många likheter. Gudlösheten, de många kraftlösa gudarnas oändliga tid i media och vänners diskussioner. Elia hade dock inget urvattnat budskap när väl nån törstade.

Tänker ibland att det inte längre finns några fästen kvar för argumentation och förståelse. Historielösheten har gjort oss till okunniga om Jesus i generationer nu.

I den nya Psalmboken finns Jesu namn med i bara några få psalmer. Nästan lika många nämner inte Gud alls utan verkar skrivna av agnostiker för agnostiker. Kärlek för kärlek. Inget om källan, namnet över alla namn. Tror vi inte längre på Jesus i kyrkan?
Vi behöver en instans dit lekmannaförsök justeras till att tjäna Guds helighet.

Många står på Karmels berg för att vara åskådare till spektakel. I Sverige älskar vi spektakel. Att titta på från håll och kunna välja bort det som är tråkigt. Orkar vi bli berörda? Se nyheterna?
Och… Troligt - om man får tro utvecklingen - din Sociala Media har då kanske redan valt bort vissa artiklar för dig då algoritmerna redan läst av ditt ansiktes reaktioner gällande vad du gillar och inte. Allt för att hålla dig kvar i appen, på sidan.

Vi blir avtrubbade.

Hur leder man nya i kyrkan till tro? Genom ”mjukstartsord” som inte pådyvlar folk namnet Jesus? Och om inte Jesus kan nämnas inför världens ögon av sin egen kyrka, skäms vi då för evangeliet?

Vi kristna är Kristi kropp. Han är huvudet.

När vi ser lekmän leda okunniga till att uttrycka sin förmåga för att till exempel vara aktiva i Gudstjänsten är det ju många gånger underbart och befriande! Men ifall det blir något felaktigt samtidigt som insatsen höjs till den nya normen i församlingen, hur råder man då bot på det man inte längre styr över, inte längre kan få insyn i, kan ändra och se?
När hela församlingen tycks bada och åka med i strömmen, vad gör man då ståendes på strand?

Detta är naturligtvis överförbart på andra sammanhang till viss del, som på våra arbetsplatser, vänföreningar och i våra familjerelationer.

”Det vi inte märker”, ”det vi inte ser”;
det dolda och det lömska och det onda kommer som ulv i fårakläder, som en tjuv om natten.

Men det onda finns inte överallt. Många har idag en uppfattning om att det är ”gudigt” att tänka i Yin- och Yangsymbolens budskap; lite svart i det vita och lite vitt i det svarta. Det goda har lite ont i sig och att det onda har lite gott.
Så är det inte.
Jesus är den som går in det onda och gör det obefintligt. Dödar döden. Han helar det som kastats isär och söndrats. Skapar ur intet. Vi måste vara tydliga med Guds helighet!

Han skyddar oss där vi går bedjande fram. Han sänder oss som får bland vargar, det vet vi. Och den som kan föreställa sig ett gulligt lamm som försöker utmana en hungrig varg förstår att Gud vet vad han gör när han sätter sin rustning på oss. Och vi måste själva ta på den.

Han utrustar oss där vi går bedjande fram. Guds vapenrustning och Guds ord med Ande och liv. Och frälsningens hjälm för att skydda oss mot alla lömska algoritmer och krigsrädslor får oss istället att bli lika honom och tänka hans tankar. Och hans profetiska gåvor är listiga mot det ondas företag. Och gåvorna är många. Helande, visdomens ord, urskiljningens gåva, tungotalet som blir ett språk det onda inte förstår med flera.

Och Andens frukter som hjälper oss att stå emot, urskilja och kämpa. Glädje är en av dem. 

 

Ja, Han lägger sina händer på oss för att skydda våra sinnen.

Gud påminner oss om att det är HANS vapenrustning, inte den vi hittar på i vår hjärnas filmfullproppade bildbibliotek. Hans metall är av ett annat slag, hans smide missar ingen fläck på oss. Han har själv gjort den rustning du behöver, så han påminner oss att ikläda oss Kristus.

Vi har ett oöverträffat vapen mot ondskan: Den helige Andes svärd.
Och det är Anden som gör det möjligt för dig att be, speciellt för dem som är dina fiender.
Vi är skapelsens krona, tänk så här:
jag är viktigare än jag tror när jag ber.
Fråga dig själv om du verkligen vet det?
En viktig fråga till att ställa sig.

När vi ser våra folktomma kyrkor blir vi liksom läskade när ishockey- och fotbollsarenorna fylls av människor som övertygat vrålar ut sina känslor och domslut. Och lägger budgetar efter att ha råd att gå.
Man dristar sig till att tänka:
”Tänk om ni vrålade ut er frustration i ett Kyrie istället inför Herren och skrek ut er kärleks pris och lov till Herren den högste”,
Så tänker jag ibland först när jag slås av människors osvikliga engagemang där jag sitter på den kalla klappstolen och hejar på mitt lag.
Men så vänder Guds Ande bilden: bönen blir mitt vapen i det jag ser och läskas av, törstar efter: bilden av att allas hjärtan blev böjda inför Herren. Bönen att alla skulle lägga budgeten efter Guds vilja!
Så, ibland går jag på matcher bara för att få en bra bild att be för. En bra bön blir ”Gud låt din vilja ske med alla människor som är här. Möt dem och visa dig för dem.”

Be också för stunden med din telefon och skärm om du är lik mig. Gud och telefonen för en kamp om uppmärksamheten.
Med Guds Ande som komponent i kampen mot det onda finns det massor att be för när du läser, ser och hör allt på din telefon, din skärm.
Guds helighet är en omistlig helhet att ingå i. Vilopausens kontemplation ger mer än någon natts vila. ”En dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen.”
Ett inre spektakel av frid, medvetenhet, vila och närvaro.

Det är ju fullbordat säger Jesus.
Är det dags att Herren åter tänder sin eld?

För den som inte orkar inte bry sig, blivit ljum.
För den som blundar för saker den inte orkar se, stänger av, går in i ett annat rum för att undvika höra. Undvika träffa.
För den som blivit blind och stum.

Och där - mitt i insikten om hur min kraftlöshet lett mig ifrån min första kärlek - eller om man så vill min plats i vilstolen på Guds närvaros förlåtelses strand - känner jag hur Gud åter sänder sitt ord. Och jag hör ljudet av hjärtslag vid altarbordet.
För dig… för dig… för dig… och jag ser på Jesus och uppfattar att det är dags att sluta bada för en tid. Han kommer mig till mötes på stranden. 

Och jag böjer mig inför honom Den högste, och ger honom mitt liv, även mitt trasiga, fula. Lämnar mig till hans omsorg i bön.

Den blinde får syn,
den stumme kan tala
och den döve hör.

Alltså: även om det bara finns en man som tror bland ett helt folk, behöver Gud inte mer. Han sänder det högst otroliga när han tänder eld på sitt offer - mitt brustna. Mig själv.
Och likt rent guld kommer jag ur den elden. Lågorna förbränner det indränkta offret på berget Karmel än idag.
Och sänder regn till folken så att de inte törstar mer.
Och hjälper dem hitta tillbaka om strömmen fört dem bort.
Kampen mot det onda är något vi står inför så länge vi lever här. Strömmen bort är en daglig, timlig kamp. Se på Jesus. Han är ditt riktmärke som går före.
Följ honom.

Änglarna i himlen står till förfogande.
De räknas i legioner, härar och står stridsklara.
Gud har dem i sin kamp mot ondskan - be om skyddsänglar.

”Den sorten kan bara botas med bön”, säger Herren till sina lärjungar. Till oss. Till dig där du är. Så be för dem du är sänd ut till. Gå ibland dem med helig eld från tronen. Med Guds utsända änglar.
Bland döva, dumma, stumma, ljumma.
Så be för du är viktigare än du tror när du ber. Han älskar att höra din röst.