3 december  

– Vilken underbar predikan! sa fru Sidenbom till sin väninna fru Kastanjeblad. Och så underbart vackert och stämningsfullt med alla ljusen!

– Vi går ALLTID i kyrkan första advent, sa Stina Kastanjeblad. Ja, det vill säga, att i dag var Sture helt enkelt tvungen att tanka bilen för vi är bjudna till barnen klockan två.

– Jag får sällan med mig Otto, svarade fru Sidenbom. Han tycker aldrig prästerna har något att säga som han kan instämma i. Var och en blir salig på sin fason, säger Otto.

– Vilket ruggigt väder, sa fru Kastanjeblad. Kunde det inte ha varit lite riktig snö? Det tycker man liksom hör till, inte sant? Nu var de hemma på sin egen gata. En stillsam fin gata med mest äldre, välbärgade hyresgäster i gamla fina lägenheter. Slipat glas och marmor i entrén och ytterdörren i ljus ek av en kvalité som bara inte finns nu för tiden.

– Men kära nå'n, sitter han inte där än! utbrast Greta Sidenbom förargat. Alla hyresgästerna på Fågelsångsgatan 98 hade sett den magre lille pojken, som satt och värmde sig intill kassarna med gamla tidningar, som aldrig blev hämtade av den idrottsförening, som skulle komma varannan torsdag.

– Han måtte ha suttit där hela natten, sa fru Kastanjeblad betänksamt. Dagens föräldrar tar inget ansvar för sina barn. Eller han har kanske inga? Fru Sidenbom drog om sig kashmirullkappan, när hon gick förbi. Man kunde ju aldrig veta...

– Hur skulle det se ut, om man började ta sig an all världens föräldralösa? Vad är det egentligen vi betalar till i våra dyra skatter? Välgörenhet ska inte behövas i våra dagar. Och var och en har sannerligen nog av sina egna bekymmer.

– Så sant som det är sagt! instämde fru Kastanjeblad, men kunde ändå inte låta bli att titta långt efter pojken. Han hade tagit av sig mössan och använde den till att sitta på för att komma undan kylan från marmorgolvet och hans ljusa hår lyste nästan som en gloria i det svaga skenet från ytterdörren.

– Man har knappt så att man kan skrapa i hop till det nödvändigaste ibland, klagade fru Sidenbom och drog rysande i hop nerzkragen i halsen. Vilka tider vi lever i, kära du! Just då hade pojken mellan tidningskassarna tagit fram sin lilla flöjt ur fickan, mest för att få tiden att gå och trösta sig lite, så att han skulle känna sig mindre ensam. Natten hade varit lång och kall. Några spröda toner steg upp i trappschaktet och svingade sig mellan de marmorklädda väggarna som stackars halvfrusna fjärilar.

– Vad var det? utbrast fru Kastanjeblad och lutade sig över smidesjärnsräcket. Hör du det samma som jag, Greta?

- Inte mer än att Jonssons på nedre botten spelar radio på högsta volym som vanligt. Är det inte hänsynslöst, så säg? Vill man själv spela piano, får man lägga till och klämma i allt vad man orkar, om man ska göra sig hörd över deras eländiga radio.

– Tror du inte jag kan höra skillnad på musik och musik? sa fru Kastanjeblad uppbragt. Det är någon som spelar flöjt, sanna mina ord och hör du inte det, så måtte du ha fel på öronen, Greta!

Och fru Kastanjeblad svepte förbi Greta Sidenbom nerför trapporna igen tills hon kom fram till pojken mellan papperskassarna. Hon stack handen i sin dyrbara handväska av finaste kalvskinn och tog fram en portmonnä i äkta krokodil. Nästan som hypnotiserad såg hon sin egen hand öppna portmonnän och ta fram en hopvikt hundralapp, samma en som aldrig kommit i kollekten fast hon tänkt så många gånger.

– Hör nu, sa fru Kastanjeblad milt, du spelar ju riktigt vackert. Gå nu och köp dig något att äta och sitt inte här och dra lunginflammation på dig. Har du inget hem?

– Jo, sa Jonatan, som sanningen var, men inte här.

– Långt bort? undrade fru Kastanjeblad medlidsamt och förvånade sig över att hon stod här och pratade med en vilt främmande pojke, som kanske kunde ha både loppor och smittsamma sjukdomar. Bryr sig inte din far ett dugg om dig?

– Jo, mycket! sa Jonatan och log.

– Och ändå låter han dig dra omkring vind för våg? Vad ska det vara bra för, om jag får fråga?

– För att jag ska hjälpa människorna, om inte alla så i alla fall några.

– Hjälpa? mumlade fru Kastanjeblad, när hon långsamt gick uppför trapporna igen. Hur ska en sådan liten stackare kunna hjälpa? Greta Sidenbom hängde halvvägs över räcket i sin iver:

– Fick du kört i väg honom, Stina? Men Stina Kastanjeblad gick rätt förbi henne in till sitt utan att svara.

– Tänka sig, sa hon för sig själv medan hon hängde av sig pälsen, jag tycker precis att jag kan höra den där flöjten inne i mig än. Är det inte underligt? Det är som om själva hjärtat smälte i bröstet på en.

Jonatan hade äntligen fått upp värmen igen, stoppade flöjten i fickan och sköt upp porten till gatan. Mörka fotsteg kilade i väg i alla riktningar i den blöta snön, som fallit under natten och nu höll på att rinna ner i rännstenarna, brun som hostmedicin. Nu hade han varit här en halv dag och en hel natt och han visste fortfarande inte riktigt vad han skulle ta sig till härnäst. Och himlen där uppe var grå som en säck och lika tillknuten. Alla gator verkade stå på kant i den här staden och folk halkade omkring i uppförsluten.

Framför honom gick en man med skor så trasiga att de gapade som småfisk för vart steg han tog och visade en bit av den blöta strumpan. Om midjan hade han knutit ett snöre för att hålla i hop rocken. De blåfrusna händerna stack ut ur de fransiga rockärmarna, och i var hand bar han en plastpåse, knölig av allt hans bohag.

– Hej! sa Jonatan, när han kommit i kapp honom. Ska jag hjälpa dig att bära? Mannen såg så häpen ut, som om han hade erbjudit honom lift i en lyxbil.

– Va? Nej, men tack ska du ha i alla fall. Man är så van. Hatten han bar hade blöta brätten, som hängde ner om hans öron som kålblad och näsan lyste röd som en rädisa.

– Här! sa Jonatan. Du kan väl ta den här i alla fall. Alltid räcker det väl till något som du behöver.

– Va? sa mannen igen och den här gången blev munnen stående på vid gavel. Ger du mig hundra kronor, grabben? Hundra kronor? Begriper du dig inte på pengar?

– Nej, sa Jonatan och det var ju ingen osanning.

– Jaha, då får jag väl tacka så rysligt mycket då för pengen! sa mannen och log över hela ansiktet. Tänk, att det ändå finns sådana snälla människor! Har du själv vad du behöver då?

– Det tror jag, sa Jonatan. Du får nog snart fler.

– Det tror jag inte. Men dig ska jag aldrig glömma, grabben! Det kan du lita på. En ängel direkt! Så böjde han sig fram och tittade på det lilla märket på Jonatans jacka.

– Jobbar du vid järnvägen, pojke Jag tycker liksom att jag ser två korslagda vingar. Är det inte Statens Järnvägar det? När jag var liten pojk sjöng min mor om Jesu järnväg till himmelen. Men det var före SJ:s tid, tror jag.

När Jonatan hade sagt adjö till mannen, stod han ett tag utanför en tobaksaffär och tittade på kartor med bokmärkesänglar, som affärsinnehavaren höll på att lägga ut i fönstret, längst fram bland glittergirlangerna.

– Det var ena konstiga änglar, tänkte Jonatan. Lika tjocka allihop och inte har då jag sett några med skära vingar! Och skulle änglarna bara sitta så där på ett moln med hakan i handen dagarna i ända, vem skulle då sköta paradisets trädgård eller springa ärenden åt Sankte Per och Gud Fader?

Strax ovanför affären delade sig backen. Till vänster förde en ännu brantare backe upp mellan några gamla hus. Längst bort kunde man skymta villor och risiga träd och lutande staket. Det var som om benen ville åt det hållet alldeles av sig själva.

– Men jag skulle ju bara rätt fram! sa Jonatan åt sina fötter i näbbstövlarna från himmelrikets skomakare. Det är inte jag som bestämmer och inte ni heller, så det så! I det samma kom en cykel farande nerför den brantaste biten backe, bra mycket fortare än vad som kunde vara nyttigt för den som satt på. Och i en blink uppfattade Jonatan, att det var en pojke i hans egen ålder – en alldeles livrädd en.

– Bromsa med fötterna mot hjulet! skrek Jonatan. Sätt fötterna på framhjulet! I himmelrik fanns inga branta backar att sträva i, som han visste i alla fall, men han förstod inte hur han kunde veta.

Med ett raspande och ett brak, när cykeln välte, slutade den vilda färden praktiskt taget ovanpå Jonatan. Ont gjorde det och säkert blev han både gul och blå, men det var första gången, som han verkligen gjorde skäl för det lilla guldglänsande märket med de korslagda vingarna och det var bättre än allt annat.

Långsamt och försiktigt sköt pojken undan cykeln med fötterna och satte sig upp.

– Kedjan gick av! sa han. Pappas gamla cykel. Min egen har de stulit tre gånger, så nu säger pappa, att jag får ta bussen om jag ska någonstans.

Så tystnade han och stirrade på Jonatan. Öronlappsmössan hade fallit av i krocken och hans tjocka gula hår stod på ända, just som hans eget. Gluggen mellan framtänderna och öronen som stod ut lite i överkanten var också bra likt. Det rann till och med snor i likadana elvor under deras runda näsor.

– Vem är du? sa han häpet.

– Jag heter Jonatan, och vem är du? sa Jonatan lika förvånad.

– Jocke, Joakim egentligen. Jocke Acktertoft, Krusegatan 10. Min farsa säljer bilar i fall du hört talas om Bill Acktertofts Bilar. Jonatan skakade på huvudet.

– Jag har inte varit här så länge, sa han ursäktande.

– Vad gör din? Vad skulle han svara på det? Bilhandlare var han i alla fall inte...

– Lite av varje. Allt möjligt faktiskt. Hjälper folk...

– Är han en sådan där u-landsarbetare? Jonatan såg så lustig ut där han satt. Som om han inte riktigt visste vad hans egen far höll på med. Han rynkade pannan.

– Det kan man kanske säga...

– Det var konstigt, sa Jocke, du låter nästan som jag. Och ser sådan ut också. Tror du att vi är släkt på något sätt? Jonatan nickade. Det hade han inte tänkt på, men så måste det naturligtvis vara – alla människor var släkt, för alla var de skapade av Gud Fader.

– Fast somliga är kanske lite mer släkt än andra, sa han försiktigt...

De reste upp cykeln och höll den mellan sig. Ena stänkskärmen hängde lös och styret satt skevt. Framhjulet var som en åtta. Glaset på lyktan var krossat. Men det var inte det Jocke tänkte på nu utan på Jonatan. Det var som att titta sig själv i spegeln!

©1994 Normans Förlag