Läs Lukas 23:26-49 En av världens mest kända berättelser, en skakande skildring av lidande, död och människors ondska. Vad vill denna berättelse säga oss?

I år läser vi i Svenska kyrkan om Jesu lidande och död i Lukas evangelium (23:26 – 49). Det är en av världens mest kända berättelser, en skakande skildring av lidande, död och människors ondska. Vad vill denna berättelse säga oss? Varför tar den så stor plats i alla fyra evangelierna? Är det för att lidandet är en så stor del av det mänskliga livet? Är det som ett exempel på hur någon plågas, dödas av makten påhejad av pöbelns rop? Eller är det något mer?

Är det en historia att tänka existentiella tankar kring? Eller något mer?

Är det för att vi ska höra de plågade, de förnedrades rop vi har denna berättelse? Ja, men inte bara därför.

Vår berättelse börjar med en som kom förbi. Som kom från landet. Simon från Kyrene. Honom tvingade soldaterna att bära Jesu kors.

Traditionen säger att Jesus föll under bördan på den sönderslagna ryggen och inte orkade bära korsbjälken längre. Då tvingade man Simon.   

Det är en berättelse om det lidande mänskor utsätter varandra för. Alla de plågade genom tiderna och inte minst i vår tid. Här skedde plågandet, dödandet offentligt. Skammens trä, förbannelsens trä kallar Bibeln korset.

Om vi åker tvärs över Östersjön till Vilnius i Litauen kan vi se det kommunistiska sovjetimperiets maktbyggnad KGB:s center för avlyssning, förhör, tortyr. I källarna finns det madrasserade tortyrrum för att skriken inte skulle nå ut. Ett Golgota ett avrättningsrum med ljuddämpning - man skulle inte höra. Nu är det museum för att vi skall se och minnas. Skriken har tystnat men sitter i väggarna . Men det finns liknande rum på andra håll i världen där skriken inte tystnat.

Berättelsen om Jesu lidande och död är mer än ett exempel på människans gränslösa förmåga att plåga och döda. Det är också en berättelse om vår existens, om lidandet av olika slag som talar om hur Gud kan ingripa när det är som mörkast, om hur Gud kan vända människors ondska till något gott. ”Ni tänkte ont mot mig, sade Josef till sina bröder i Egypten, men Gud har tänkt det till godo”, till liv. Ett Guds mönster genom Bibeln, allra tydligast i Jesu lidandes historia. Genom mörker till ljus, genom död till liv.

Men det är mer än en berättelse att tänka existentiella, uppbyggliga tankar om. Det är det världsunika när Gud försonar oss med sig själv. Jesus säger inget om det på korset i Lukas berättelse, men han har sagt det tidigare: Människosonen måste lida och dö för er. Gud såg, att för att rädda oss ur den situation vi var i, var enda räddningen att han blev människa och offrade sig för oss. Det är en stötesten. Detta förnekas just nu runt omkring oss, det sveper en förnekelsens vind genom Sverige, men det var för oss.

Vår bortvändhet från Gud, vår synd är så stor att det inte finns någon annan väg Gud kan gå i sin kärlek för att rädda oss. Ingen annan väg än korsets väg. Det var för oss. Det som började i Edens lustgård när de första människorna åt av det träd Gud förbjudit dem att äta av har sen följt människorna genom hela historien. Detta sonades nu på ett annat träd. Korset. Och det har verkan, försoningen gäller inte bara bakåt utan framåt, gäller inte bara Israels folk utan alla folk och oss också. Vi är försonade - också alla svenskar.  Men tar vi emot det

Överskriften på korset var på latin, grekiska och hebreiska. Alla skulle se vad han var anklagad för. Hans konungs­lighet, hans försoning gällde alla folk. En profetia: det som skedde här skulle förkunnas på alla språk. Begynnelsebokstäverna INRI (Jesus från Nasaret Judarnas Konung) skulle finnas över kors jorden runt. Kristi försoning, Kristi kungadöme är universellt. Det var för oss.

Vid sjätte timmen kom ett mörker, solen miste sitt sken. Jesus drabbas också av det värsta mörkret Gudsövergivenhetens mörker. Lukas har inte med Jesu rop, men vi kan läsa i Markus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”  Orden är från Jesu psalmbok Psaltaren.

Vi kan drabbas av känslan att vara övergivna av Gud. Det är svårt, det är mörkt. Ropet kommer ur mörkret: min Gud, varför? Varför har du övergivit mig?

Men Gud har inte övergivit någon enda människa med ett undantag . Även om känslan är sådan. Upplevelsen är bara mörker, förtvivlan lurar när ropet kommer.  Det står där i Psaltaren, ingivet av den helige Ande, för att vi ska kunna ge ord åt det om vi hamnar i en gudsövergivenhetsupplevelse. Men Gud överger oss inte.

Den yttersta konsekvensen av bortvändhet från Gud är att Gud vänder sig bort från oss. Överger oss. Det sker aldrig här i tiden. Men så kan det bli i evigheten. Bara att bli övergiven av någon människa kan vara nästan outhärdligt. Men att bli övergiven av Gud är det yttersta mörkret, den yttersta kylan, den absoluta nollpunkten . Även om vi varit i mörker kan vi inte föreställa oss detta. En evighet utan Gud. Det ville Gud inte att någon enda skulle få var med om. Det ville Gud rädda oss från. Jesus tog det på sig i vårt ställe. Övergiven av Gud. Det var det allra svåraste i hans lidande. Det var det unika i hans lidande. Gud vill ha oss som sina älskade barn av vår fria vilja. Därför tog han på sig detta själv. Gud var i Jesus och försonade oss med sig själv, skriver aposteln.

Med ett högt rop ger Jesus upp andan. Relationen till Gud, den himmelske Fadern består. ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”. Och så slutar han att andas. Det var fullbordat, slut, färdigt. Det var för oss han fullbordade återlösningen. Nu finns gudomlig rening från synden, total förlåtelse, försoningen har skett, förlossningen är vunnen. Vi kan ta emot det som gåva.

Och då blir det aldrig riktigt mörkt, vad som än händer oss. Framförallt blir det inget alls av mörker och gudsövergivenhet om vi dör i tron på Jesus. Då säger han som till förbrytaren på korset bredvid: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset.” Han kan säga det för han är Guds Son. Det som officeren vid korsets fot, vänd mot Jesus, sade: ”Han var verkligen en rättfärdig man!” och Markus återger ett ord till ”Den mannen måste ha varit Gud son!”

Den helige Ande vill vända oss och hålla oss vända mot Jesus, vår försonare, vår frälsare. Vända mot Jesus får vi hylla honom som Guds Son. Amen  

 

1 O törnekrönte Herre
på väg mot Golgota
längs smärtans väg du föres
i fridens, Salems stad
längs mörka, trånga gränder
bland rop och skratt och gråt.
Vem inser vad som händer
vem är här som förstår?

2 Jag ser dig, Jesus, falla
tyngd under korsets trä.
Du bar det för oss alla;
det tvingar dig på knä.
Fast det är vi som skulle
för dig här falla ner
och tillbe dig vår Herre,
blott smärta vi dig ger.

3. Nu Simon från Kyrene
det tunga korset bär
i bullret och i trängseln.
Han därtill tvingad är.
Ja, tvingad är den ende
som någon hjälp dig ger.
Vi andra bort oss vände,
vi ville inte se.

4. Jag skulle velat torka
Ditt slagna ansikte
Och någon lindring ge
uti den svåra plåga
vi människor dig bragt.
Men skulle jag ha vågat?
Vad skulle makten sagt?