Hur tänker du på din egen död? Tänker du alls på att du en dag, om inte Herren hinner komma tillbaka före, obönhörligt måste dö? Väljer du att skjuta ifrån dig det som om det kanske kunde undvikas om du inte tänker allt för mycket på det? Jag tror att väldigt många människor förhåller sig till sin egen död ungefär som en brottsling som kör i 200 km/h på motorvägen med en polishelikopter ovanför sig och några polisbilar efter sig. Innerst inne vet han att det bara kan sluta på ett sätt. Han kommer bli fast. Om inte polisen stoppar honom på ett eller annat sätt, så lär i varje fall bensinen ta slut förr eller senare. Man han fortsätter köra.

 

Dagens evangelium handlar om en synagogsföreståndare vars dotter var svårt sjuk. Eller förresten hon var redan död, och föreståndaren uppmanades att inte besvära Jesus. Men de går vidare hem till synagogföreståndaren. Där har de redan hunnit ställa till dödklagan över den lilla flickan. Stort väsen och alla är så ledsna. Tills Jesus säger att flickan inte är död, att hon bara sover. Då börjar de skratta. Det var alltså inte släkt och vänner till familjen, utan anställda gråterskor, lokala artister helt enkelt. Den som är förtvivlad orkar inte skratta, men den som har betalt för att sörja kan unna sig att håna den till synes förryckte profeten som dillar om att flickan som de alla vet är grundligt och fullständigt död, egentligen skulle leva. Redan på den tiden visste man skillnaden mellan en levande och en död. Och man drar inte dit ett storband av sörjare utan att först ha förvissat sig om att dottern är död.

 

Vi är gjorda för att längta efter liv, inte för att längta efter död. Alla människor längtar efter att leva. Ja, även gamla eller sjuka som säger sig längta efter döden, längtar egentligen efter liv. För vi är alla gjorda för livet och för att längta efter livet. Det ligger i våra grundritningar. Det är därför vi reagerar på det som går emot livet och andas död. Så när Paulus säger att döden vore en vinst, är det inte döden i sig han längtar efter. Det han längtar så hett efter är livet. Men det är det liv som går genom död. Denna söndags rubrik är inte satt av slump: ”Döden och livet”. Det är så vi som tillhöriga Kristus ska se på dessa två. Först döden, sedan livet. Världen ser det ofta så, att först kommer livet, sedan döden. Vi lever tills vi dör. Men vi som tillhör Livet, vet att först kommer döden, sedan livet. Vi går genom döden till det liv som aldrig dör.

 

Tobias Bäckström, präst i Osby