Vårt rum har blivit allt större. Vi har sett att vår vintergata är en av tusentals galaxer i en galaxhop bland flera och det senaste är att denna galaxhop är en del i något ännu större som kallas superhopar. Människan, ett stoftkorn på ett stoftkorn.

Samtidigt har vi allt tydligare sett människans storhet och upptäckt alltmer av materiens innersta, de ofattbart små kvarkarna som alltid uppträder tillsammans, som aldrig kan tänkas ensamma. Kvarkarna som hålls samman av den starka kraften medan universums superhopar hålls samman av den svaga kraften. Vi letar intensivt efter sambandet mellan dessa. Parallellt kan vi fråga: Vad finns det för samband mellan Guds starka kraft och vår svaga?

Gud som är, som har existerat och kan existera utan oss. Och vi som inte kunnat, kan eller kommer att kunna existera utan Gud. Men inte nog med att Gud vill ha med oss att göra, när Guds Son blir människa blir han en av oss.

Det var genom Ordet, Guds Ord, allt skapades. Gud sade och det blev till. Ur intet. Det var genom Ordet som fanns i begynnelsen och var Gud. ”Allt blev till genom det och utan det har ingenting blivit till av allt som finns till” skriver Johannes i dagens evangelium.  

Gud blir släkt med oss alla genom Maria. Ja, blir släkt med allt levande. För så är det ju: allt levande är släkt med oss människor. Forskningen har kartlagt människans genom – arvsuppsättningen, våra gener - in i minsta detalj. Ordet genom stavas som det mycket vanligare ordet genom men har betoningen på sista stavelsen. Ett stort arbete som har engagerat många forskare. Och för ett par år sedan blev det klart. Vi vet nu hur nära släkt vi är inte bara med däggdjuren utan med fiskarna och blommorna.

Och Gud delar detta när Guds Son blir människa. Guds Son, om vilken vi i den Nicenska trosbekännelsen säger: Gud av Gud, ljus av ljus, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern. Genom honom har allt blivit till. Det gudomliga Ordet blir människa, delar våra levnadsvillkor av utveckling och utsatthet, storhet och sårbarhet. Men som Guds Son är han fri från det som är Gud emot, fri från det som skiljer oss från Gud - det vi kallar synd.

Han delar också universums byggstenar. Av stjärnsoft har vi kommit. Kalciumet i vår ryggrad, järnet i vårt blod är av stjärnor fött. I hans blodomlopp fanns som i våra samma saltsammansättning som i världshaven. Gud har gått in i sin egen skapelse. Genom ett underverk, ja, men ett underverk i en människa: en människa som blir till i Marias liv. Jesus.

När Jesus led på korset blev han som ägde Guds starka kraft en av de svagaste, torterad och döende. Ja, till slut helt utan kraft. Men det slutade inte med Jesu död. Genom Jesu uppståndelse vanns seger över skapelsens fiende döden.

Nu vill Jesus, Guds Son, som har frälst oss, som har visat oss vägen till gemenskap Gud, först och främst att vi ska tro på honom, ha vår tillit till honom, komma i bön till honom med allt som är svårt, allt som är fel, så att han får ge oss förlåtelse, upprätta oss och heliggöra oss. Sedan vill han att vi tillsammans med honom ska vårda och ömma för skapelsen Vi är en del av skapelsen, är släkt med allt levande, men ingen annan varelse har fått så stort ansvar för den som vi människor. Samtidigt får vi glädjas och njuta av allt gott i skapelsen, särskilt i den nordiska sommaren och låta den ge oss en försmak av himmelen.

 

 Ack, är det redan här så skönt på denna jord så härligt grönt hur skall det då ej bliva i himmeln där Gud berettvad ingen här i världen settoch ord ej kan beskriva.