13:e sönd e tref - Diakonin

Apg. 6:2

De första lärjungarna blev alltså påminda om Jesu gärning, Jesu undervisning och Jesu tårar. En slags färdriktning för den första förvandlingen - Det är saligare att ge än att ta” (Apg. 20:38)

Men en sak att minnas eller bli påmind om en sak – en annan att göra det. Vi har dock flera exempel på att den första församlingen inte bara mindes utan gjorde. – 3:1 ff., 4:35, 5:35-36, 6:1 ff, 9:36-43, 11:29.

Den första församlingen älskade tre gator - Vintergatan, Golgatan och gatan. ”Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta”. (Luk. 14:21) Den första församlingen tillbringade mycket av sin första tid den första sommaren – och den andra och tredje sommaren – på gatan.

Den första församlingen levde med blicken mot gatan och dess behov. Ibland t.o.m. satte man denna församlingens diakonala uppgift på pränt. I det allra första kyrkomötets så står det ungefär så här.

Diakonen måste vara andefylld

Apg. 6:3

 6:2 ”Det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för  att ordna med måltider”.

  En diakonalt arbetande församling kan hamna i diket att bli, vad författaren Sven Delblanc kallat, ”ett annex till Socialstyrelsen” (Slutord, 1991) Bli så förvärldsligad, att det nästan inte går att se att det är en kyrka. Makrekvisitioner, förmedlear kontakter, härbärgen, ryggdunkningar ”lycka till!” Det andra diket är att bli en innesittande, söndagskyrka – solbränd som en albyl . Undervisning, själavård.  Den första församlingen var mån om balansen – att leva nära torget och templet, nära människorna och Jesus, nära nöden och nåden. Den första församlingen var därför en diakonal-åkande församling – bön och arbete, bön och arbete. Levde nära torget och templet.

 Apg. 6:1 säger inte: ”det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord låt oss därför sluta med att ordna med måltider”.  Nej, ” det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider, utan låt oss utse sju män för den uppgiften”.

 Sju män – sju. Ett heligt tal. Säger kanske något om att uppgiften är helig, nödvändig  och välsignelserik.  Att utses till  diakon låter så sakralt. Liturgiska, vita fina kläder, orgelmusik, tända ljus, mässa vid gyllene kalkar. Men för den första församlingen var diakoni fråga om att skaffa bröd, göra smörgåsar, ibland skära sig på tummen , laga soppan, kånka ner den till torget, försöka hålla ordning där ut, sen ta hem grejorna och diska efter sig. Det var att vara diakon.

 Varför en så konstig annons? Varför behöver diakonen där vid diskbaljan och thétermosen den helige Ande?  Jo, av flera skäl.

 Utan den helige Ande, så blir den diakonala tjänsten övermänskligt tung. För han/hon är så svag. Arbetet är så svårt, jag är så svag. Men Anden kommer min svaghet till hjälp. Anden ger kraft. Om Stefanos står det, att han ”var fylld—av kraft”(Apg. 6:8)

1.       Anden uppmuntrar diakonen – och diakoniarbetaren behöver uppmuntran. Det är så mycket ”gongysmos” – krångel- misströstan, missmod, återfall.  Anden är uppmuntraren, tröstaren. Kanske genom en profetisk hälsning eller genom ett dagligt hejarop i den svåra uppgiften bland smärtorna och nöden.

2.      Anden håller dig mjuk. När Du frestas bli mer än vanligt hård och dömande mot den tilltufsade och hans manipulativa sätt, så påminner Anden om,  att  ”du vet inte vad han eller hon gått igenom”: Du blir lite barmhärtig. Stefanos var ”fylld av nåd”  (Apg 6:8)

3.      Anden ger ledning i känsliga situationer. (Apg. 16)

4.      Anden varnar, när något hotar dig. (Apg. 21)

 Så: diakoniarbetaren behöver den helige Ande. Därför bad man för dem (Apg. 6:8). Jfr Apg. 19.

 Kriteriet var, att de skulle vara ”fyllda av Ande och vishet”. Här ligger, en viktig sanning för en diakonalt arbetande församling. Var noga med rekrytering av medhjälpare! Se till så att du inte rekryterar in någon, som du hela tiden behöver diskutera teologi eller diakonalt förhållningsätt med!  Rekrytera någon med samma grundsyn och andliga erfarenhet!  Den första församlingen var karismatisk – rekryterade karismatiska medhjälpare. Inte några som satt i ett hörn  och grät och mådde illa, när de andra sjöng lovsång och profeterade.

 Så den första församlingen ville vara både social och andlig. Den visade detta genom

1.      Kriteriet för vem som skulle vara diakon. Han skulle vara fylld av Ande och vishet.

2.       Sättet hur man installerade dem - gav dem inte bara en slev, man bad för dem.

6:5 Vilka var dessa sju diakoner?

Om de här medhjälparna vid soppköpet på Jerusalems torg vet vi inte så mycket.

 Något vet vi dock:

   Om tre av dessa sju, Procoros, Nikanor, Timor och Parmenas, vet vi egentligen inget. Nikolaus liv blev lite vingligt och dramatiskt. Uppväxt i Antiokia,  anslöt han sig till judendomen, lämnade judendomen för kristendomen (proselyt) och lämnade kristendomen för vad, vet vi inte. Kanske tillbaka på ruta 1. Om det nu är samme Nikolaus som Uppb 2:8varnande beskriver.  Prokoros skall ha varit sekretetare till Joaannes, när han skrev sina brev och blivit martyr. Filippos hade en evangelistisk ådra och, förkunnade Kristus i Samarien och för den etiopiske hovmannen men kom att vara Jesusalem trogen och fick bl.a. fyra flickor, som alla profeterade. (Apg. 21:8) En karismatiker i ett genuint och välsignat karismatiskt hem.  Kring Stefanos skedde ”stora under och tecken” och, han var ”fylld av nåd och kraft”.(6: 8) och hans väg gick från soppköket via domstolen till steningsplatsen. Han blev den förste kristne martyren.

 Medhjälpare med olika förankring, olika bakgrund, men vid utkorelseögonblicket förenade i samma kallelse och samma andliga erfarenhet – ”fyllda av Ande och vishet”. En del började och fullbordade loppet väl- Stefanos, Prokoros, Filippos. Växte i tron och fick se barnen dela tron. Andra avföll. 

 Filippos är bästa exemplet på att den första församlingen  var både socialt arbetande och andlig.

6:6  Präst- och diakontjänsten

a)      en präst kan se ner på diakonen- ordets tjänst ser ner på bordets tjänst. Mansyrke- kvinnoyrke. Här i Apg. Kanske rasism?

b)      Diakonen ser ner på prästen – ”vi gör, medan de bara pratar”

c)      Prästen blir avundsjuk på diakonen – diakonen får berömmed i det sekulariserade samhället för de sociala insatserna, medan predikan och predikanten står lägre i kurs. Företag sponsrar diakonin, inte konfirmandarbetet.

d)      Diakonen blir avundsjuk på prästen – det är prästen som blir först bjuden, står i centrum, medan diakonen blir en andrahandasfigur.

e)      Prästen och diakonen konkurrerar med varandra – t.ex. i själavården.

f)       Prästen och diakonen komplketterar varandra- som i Apg. 6

Apg. 6:7- diakonin ger framgång 

 ”Och Guds ord hade framgång . Antalet lärjungar fortsatte att öka starkt i Jerusalem”. Tror ni det är en tillfällighet, att växten beskrivs efter beskrivningen av den diakonala insatsen, den utåtriktade aktiviteten? Jag tror det inte. Och t.o.m. ”en stor skara präster blev lydiga mot tron”. Ja, det är ett under om en präst, en direktör, en missbrukare, en hemmafru, en student blir frälst. Men varje människa har behov. Den kyrka som försöker möta höge, når inte den låge och inte den höge, men den kyrka, som försöker nå den låge, når den låge – och den höge.

De sju F:en av ett diakonalt arbete:

Sammanfattning:

1.     Diakonin var en viktig del av den första församlingens verksamhet.

Den hade Jesus i högra handen och en tilltufsad i den vänstra. Gjorde tjänst vid altarbordet och vid soppköket. Visste, att man inte kan frälsa en hungrig. Att evangeliet måste förpackas i en hamburgare. Att teologi är läran om Gud men stavas ”thé” och ”logi”. Älskade tre gator – Vintergatan, Golgatan och gatan.

2.     Två tjänster, ämbeten, utbildades som inte konkurrerade med utan kompletterade varandra.

3.     Diakonin befrämjade växten.