< >

 

Både Jesaja och Johannes tar upp temat med vändning, förändring från det negativa till det positiva. 

Jesaja talar om hur Gud överger och vredgas under ett kort ögonblick för att sedan komma åter i evig och trofast kärlek. En kärlek som står fast och inte kan rubbas och som inte vacklar. Johannes  talar om den korta tiden av sorg eller smärta som ska vändas i glädje.

 

Vägen till livet går genom dessa svåra tider av sorg och smärta, av att uppleva sig övergiven eller straffad. Bortom dessa tider och dessa upplevelser väntar glädjen och bekräftelsen på att Gud älskar oss.

 

Hebreerbrevet antyder något annat också hur vägen till livet går genom att själv gå ut utanför det komfortabla och frivilligt dela andras lidande och det hån de utsätts för. Alla dessa som betraktas som orena eller inte tillhöriga gemenskapen på olika sätt. Vägen till livet går genom att frivilligt gå in i andras svårigheter och lidanden och dela gemenskapen med dem mitt i det svåra. Risken finns

att man utsätter sig för  Att frivilligt vara med i kampen för det som inte främst gynnar mig  och mitt.

Att kämpa för tiggarens rätt, att kämpa för den flyendes rätt... Att våga ge avkall på sin egen bekvämlighet och gå ut utanför. Jesus gjorde det för oss, och vi får leva våra liv i hans efterföljd. Vi får gå ut som han gjorde in i lidandet och ut utanför.

 

Gud, du som älskar oss människor var och en, du älskar också mig. Låt mig få upptäcka än mer av din kärlek och låt mig bli så fast rotad i den att jag vågar ge avkall på mitt eget när det behövs. Låt mig våga gå ut utanför gemenskapens trygga ramar och söka upp de som får lida för att dela deras liv.

Gud du ser min oro, och min rädsla inför mötet med lidandet och föraktet. Led du mig och låt mig få vara fast förvissad att bortom lidandet, och smäleken finns din glädje i fulla mått. Ja, låt mig upptäcka att du är med också mitt i det svåra, hos de plågade och de lidande. Öppna mina ögon och mitt hjärta så

att jag ser dig och har mitt ögonmärke på dig. Amen.