Vi är skapade för gemenskap, för att leva tillsammans. Vi är inga solitära varelser utan sociala. Ett barn som växer upp utan gemenskap med andra överlever helt enkelt inte. Det räcker inte med mat, dryck och sömn, lika viktigt för vår fysiska överlevnad är att vi har fungerande relationer med andra människor. Det är i mötet med andra som vi lär känna oss själva. Vi är kallade att bygga gemenskaper.

Det gemenskapsbygge som utgör familj och äktenskap har länge varit den bärande institutionen i samhället, samhällets minsta byggsten, den minsta gemensamma nämnaren. Den minsta byggstenen var alltså inte solitär utan en gemenskap.

Idag är det inte så. Lagstiftning och samhällsinstitutioner är utformade för enskilda människor. Den minsta byggstenen idag är alltså individen. Den minsta gemensamma nämnare är den ensamma människan.

Detta har ju lett till att vi fått betydligt större frihet som individer. Vi behöver inte ta hand om våra gamla föräldrar, det kan olika institutioner åt oss. Dagis tar hand om våra barn på arbetstid, vi har mycket lättare att fritt utforma våra liv som vi vill utan att allt för mycket behöva anpassa oss till andras behov. Och skulle det kärva i en relation så kan vi alltid bryta den.

Naturligtvis finns det mycket i detta som är gott och det är inte önskvärt att vår lagstiftning ska skruvas tillbaka till 1800-talsnivå. Svårigheten att skilja sig förr gjorde att många äktenskap mer gick ut på att bita ihop och härda ut än att vårda den gemensamma kärleken.

Men idag när pendeln har slagit över åt motsatt håll måste man fråga sig vad vi vunnit och vad vi förlorat. Idag är det vanligaste hushållet i Sverige ett ensamhushåll.  ”No man is an island” är ett välkänt citat från John Donne. Ingen människa är en ö, vi är skapade för att stå i relation med andra.

Och då är det nog inte bara relationer som vi enkelt kan välja och välja bort. Relationer som vi kan gå in i och när som helst gå ut ur. Utan relationer som är varaktiga och där det krävs uppoffringar från båda håll.

Vi måste kunna upptäcka nya sätt att leva tillsammans utan att riva ner det som är. Vi märker idag ett allt större intresse för klosterliv och det sättet att leva tillsammans. En väg vid sidan av äktenskapets väg som alltid funnits inom kyrkan. De olika sättet motsäger inte varandra, de kompletterar varandra och i en levande kyrka så behövs bägge två.