Septuagesima årgång 1 - Vad är viktigast?

Läs Jeremia 9:23-24

På söndag firas Septuagesima (den sjuttionde), den infaller i 70-dagarsperioden före påsk och inleder det som kallas förfastan. Bibeltexterna speglar både allvar och glädje, och de utmanar både till eftertanke och självrannsakan.  De vänder också upp och ner på våra föreställningar om vad som är viktigast i livet. Var har du och jag vår stolthet? Har vi den i det vi presterar eller i det vi är?

Det är lätt att vi värderar oss själva, och andra, efter våra förmågor och prestationer och låter dem definiera vilka vi är. Både på gott och ont. Och på det viset glömmer vi så lätt det viktigaste. I texten från Jeremia så blir det tydligt att det som är gott, rätt och viktigt kan ta fokus från det som är viktigast – vår relation till Herren. Det allvarliga är att allt det viktiga runt omkring oss, det som vi anser vara produktivt och ger oss ett värde, lätt blir saker som tar Guds plats och som leder bort från Gud.

Om vi läser kapitlen i anslutning till texten från Jeremia så ser vi att de talar både om varningar och dom. Att folket har glömt Herren sin Gud, att de inte lyssnar till hans ord och att de är sig själva närmast. Mitt i detta textsammanhang så kommer denna söndags text från Jeremia och utmanar till en annan livsväg och livshållning. Att inte låta vår stolthet, och det vi berömmer oss av, ligga i något yttre utan i det inre – i att lära känna Herren och att lyssna till hans ord och få låta den kunskapen få bli vår sanna stolthet. I detta ligger också den sanna vishetens grund, dess början och dess framtid: ”Att vörda HERREN är början till vishet, att känna den Helige är förstånd” (Ordspråksboken 9:10 (SFB2015))

När Gud ser på oss så har han andra måttstockar än de vi sätter på oss själva och andra, och för det får vi vara tacksamma och glada. Dels för att vi ofta har en tendens att övervärdera oss själva, men också för vi att vi har tendens att också nedvärdera oss själva. Och vi har också lätt för att bedöma andra utifrån deras gärningar och prestationer och oss själva genom våra intentioner. Mitt i all denna förvirrande dubbelhet så verkar Gud med nåd, kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden. Vi faller lätt in i tron att det är våra meriter, vår godhet och vårt arbete, som gör att vi förtjänar frälsningen. Det kan fylla oss med falsk säkerhet, men också med förlamande osäkerhet. Men sanningen är att vi inte kan förtjäna Guds nåd och frälsning. Vi kan endast i tro ta emot den som en gåva genom Jesus Kristus. I Jesus får Guds kärlek, nåd och barmhärtighet ett ansikte. Nåden Gud möter oss med innebär att vi tar emot något utan att ha förtjänat det. När vi sedan gör tjänst för Gud i den här världen så är det som en konsekvens för att vi mött Hans kärlek och nåd! Kärleken från, och till, Gud leder till handling. Vi är inte frälsta för att vi för gott, men gör vi gott för att vi är frälsta. Detta är en viktig skillnad.

Detta har sin grund i att vi sätter våra prioriteringar rätt i livet och identifierar det som är det viktigaste. Och det är inte vårt arbete eller förmågor, utan relationen till Herren. Vad är viktigast för dig? Var har du din stolthet? Jesus sa: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” Matteusevangeliet 6:33

Mikael Nilsson, kyrkoherde

Traryd-Hinneryds pastorat