I södra Skåne har man ett förfärligt ord för religiösa människor som har ett glapp mellan sin ”tro” och sitt liv. Man säger ”hellörad”. Han är hellörad.
Ett uttryck, som betyder att en människa är skenhelig, vill verka from i andras ögon. Uttrycket kommer sig av att i vissa religiösa miljöer la människorna huvudet lite på sned när de pratade. Det skulle se fromt ut! ”Hell” är ett gammalt skånskt uttryck för att luta.
Dagens texter handlar om glappet mellan vår vilja och vår förmåga att göra det rätta.
En gammal kyrkoherde avslutade en gång sin predikan så här: Ni ska göra som jag säger – inte som jag gör! – Hoppsan! Hur tänkte han? Ville han ha sin församling att göra något han själv inte klarade? Det är just därför människorna inte längre lyssnar på oss. 20 % av vårt budskap är ju ord medan 80 % är vårt beteende! Vi är ju vad vi gör.
Ändå rymmer ju den gamle kyrkoherdens ord en djup självinsikt. Han hade förstått Paulus berömda ord om att ”det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. Man kan faktiskt vara en uppriktig kristen och ha det just på det sättet! Det är just en kristen människas dilemma. Hon gör, hon tänker och säger saker som hon inte alls tycker om. – Varför är jag sån? Man faller tillbaka i gamla beteenden och mönster. Rosenius uttryckte det en gång så här: ”Jag hatar att jag älskar synden”. Paulus undrade en gång vem som kunde frälsa honom från honom själv, befria mig från denna dödens kropp. Men så såg han det klart: Det fanns En som kunde: Gud, vare tack, Jesus Kristus vår Herre.
Det finns en som kan frälsa dig och mig när vi som den gamle kyrkoherden finner att vi inte kan göra det vi vill – och är ärliga om det. Det finns nåd även för oss ibland så hellörade!
För LIVET i TRO är livet med Jesus, publikaners och syndares vän, själens gode herde och vårdare.
I evangeliet har Jesus just haft en dispyt med översteprästerna och de äldste. När de inte vill vara ärliga ger Jesus dem liknelsen om de två sönerna:
En far ber den första sonen att arbeta i sin vingård. Jag vill inte säger han. ”Känner inte för det”. Men han ångrar sig efter ett tag. Och går. Vi hittar honom därute i trädgården rensande ogräs. Publikanen i templet var en
sådan. Den förlorade sonen var en sådan. En krasch får dem att vända om.
– Hur är det med dig? Är du trött på att vara trött på dig själv? Vi kan fundera på: Vilken fadersbild (gudsbild) hade den första sonen? Och vilken självbild hade han? Kanske han tänkte för lågt om sig själv: Jag duger inte, jag klarar inte av det. Men så mindes han hur god och hjälpsam pappan var mot honom och tänkte; jag får minsann ställa upp för far, för jag vill inte såra honom. Han började tänka på sin fars kärlek och känslor!
Den andra sonen får samma fråga. Han säger ja, herre, men glömmer bort sitt ja för sitt JAG. Vi kan likna honom. Vi har alla yttre tecken på en anständig kristen. Vi går i kyrkan, ordnar fromma anletsdrag, suckar på rätt sätt, lägger huvudet lite på sned. Men man ser bara sig själv och är blind för andra. Fariséen i templet var en sådan. Han sa bara JAG, JAG … - Är han en släkting? Fundera över vilken gudsbild den andre sonen hade. Han svarade ju ”ja, herre” och inte ”ja, far”. – Vad säger det om hans gudsrelation? Kanske han tänkte för högt om sig själv, om sitt stackars stora, ömtåliga lilla JAG och för lågt om sin far: Min herre är orättvis, här har jag under alla år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud (utom lite då och då) och du har aldrig ens gett en killing så att jag kunde vara glad med mina vänner, men när denne din odåga till son kommer hem, då har då för hans skull slaktat den gödda kalven.
– Är det vår bild av vår himmelske Far? En hård, orättvis, och nyckfull Herre? Tror du att vår gudsbild och vår självbild kan styra vårt handlande? Och hur kan vår Gudsbild helas igen?
Nu finns det faktiskt en tredje Son i texten. Det är Jesus, han som berättar om sönerna. Han är Faderns Son. Han som sa JA och gick. Sin Fader sonen lydig var, kom till mig här på jorden. I mänskligheten uppenbar, är han min broder vorden. (Sv. Ps 345:5). Jesus gjorde Faderns vilja. Himmelen landade på jorden. Nådens rika källsprång började strömma. När han får träffa oss, tröttnar vi på JAG-sången och lär oss i stället den NYA sången (Upp. 5:9) som handlar om Kristus, Lammet som blev slaktat. Vi dras in i hans kärleksflöde, med i hans livsström. Vi finner Guds NÅD – Guds obegripliga kärlek till mig som är ovärdig, men högt aktad, älskad och dyrbar ändå!
TRO och LIV hittar varandra.
Jesus lever i mig. Glad i hans kärlek längtar jag bara efter mer och mer av detta rika flöde. I honom har jag allt jag behöver för att leva som kristen.
Men lämnad åt mig själv är jag precis som den gamle kyrkoherden i inledningen; korrumperad, kraftlös, svag. Lämnad åt mig själv, där jag står inför Guds heliga bud ser jag bara det som är dåligt inom mig. Jag vill, men kan inte. Jag gör det som jag inte vill. Lämnad åt mig själv är jag utlämnad åt mig själv. Behöver hjälp, inte i morgon men nu. (sv. Ps. 214) – Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig, Kyrie eleison…
Vår käre himmelske Far hör den bönen. Han är vårt dops Gud, som sträcker ned sina två händer, Sonen och den helige Ande, mot oss, tar tag i oss och lyfter oss. Blicken lyfts. Jag ser inte längre neråt på mitt stora JAG. Jag ser uppåt på något större, ett DU, på JESUS, som för min skull hängde på ett kors och som lever i evighet. Jag ser in i hans ögon, jag hittar den personliga relationen, känner värmen från Honom som älskar mig trots allt.
Jag ger ut ett glädjerop: Gud vare tack, genom Jesus Kristus vår Herre!
Du och jag har fått en vän den bäste, som utifrån kommer in i oss. Kristus i mig! Vi dras in i hans kärleksflöde. Vi slutar med klagovisorna och sjunger med i den Nya sången: Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in… (sv. Ps 235).
Vi kommer ur vår jag-centrering och kommer in i en Kristus-centrering. Och när Fadern frågar om vi vill gå och arbeta i vingården (för hans rike i tjänst för våra medmänniskor) behöver vi inte längre gå och känna efter. Vi kan svara JA. Kravet att allt ska kännas rätt är ett felskär som kommer ur vår gamla själv-centrering. Ibland måste man göra det man inte känner för (som att gå ut vingården och rensa ogräs!) Men göra det därför att det är gott! Om man ska vänta på att det ska kännas hundraprocentigt rätt så kan man få vänta.
-Hur blir man en bedjare? Genom att börja be. Hur blir man en bibelläsare? Genom att läsa sin Bibel (kanske bara lite i början) Hur blir man hjälpsam? Genom att börja hjälpa till. Börja där man är, i det lilla.
Det är, skriver Tomas Sjödin, som om välsignelsen av gärningen växlas ut först när man gör den.
När Jesus lever i mig, kan TRO och LIV börjar fungera, därför att han är med mig med sin kraft, kärlek och förlåtelse och verkar en ny vilja i mig.
Glad i hans kärlek längtar jag bara efter mer och mer av detta rika flöde. Tillsammans med Fadern och i Andens gemenskap kan vi nu vila i Kristus, vandra i Kristus och tjäna andra. – Kristus i mig – vårt hopp om härlighet. Vi har kommit till källan med det friska livet, livet som aldrig blir hellörat, därför att det är friskt, autentiskt och äkta. Livet från Jesus själv.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
