Jesus tycks i Fader vår ha gett oss ett mönster för äkta bön. Kristen bön, till skillnad från hedningarnas och fariséernas. Det står sålunda klart att man kan be Fader vår på ett hycklande eller mekaniskt vis. Men om vi verkligen menar vad vi säger, så blir bönen Fader vår det gudomliga alternativet till båda formerna av oäkta bön.

Hycklarens problem är själviskheten. Till och med i sina böner är han helt upptagen av sig själv och vilket intryck han gör på andra. Men i Fader vår är den kristne inte upptagen av sig själv utan av Gud – av hans namn, hans rike och hans vilja.

 

Hedningens problem är hans mekaniska bön. Han bara rabblar på i sin tomma liturgi. Som motvikt till denna dårskap inbjuder Jesus oss att låta vår himmelske Fader få veta alla våra behov med ödmjuk eftertanke och därigenom uttrycka vårt dagliga beroende av honom.

 

Den grundläggande skillnaden mellan olika slags bön är sålunda de olika bilderna av Gud som ligger bakom dem. Vad slags Gud är det som intresserar sig för sådana själviska och mekaniska böner? Är Gud ett redskap som vi kan använda för att blåsa upp vår egen betydelse, eller en dator som vi kan mata in ord i på mekanisk väg? Från dessa ovärdiga tankar återvänder vi lättade till Jesu undervisning att Gud är vår himmelske Fader. Vi behöver komma ihåg att han älskar sina barn med innerlig kärlek, att han ser sina barn även i det mest fördolda, att han känner sina barns behov redan innan de ber honom och att han handlar å deras vägnar i sin himmelska konungamakt. Om vi på så vis låter Skriften forma vår bild av Gud ber vi aldrig mer på ett hycklande vis utan alltid med integritet, aldrig mekaniskt utan alltid eftertänksamt som de barn till Gud vi faktiskt är.