Heliga trefaldighets dag Årg 2 - I Guds famn

Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn
till alla själars fromma.

Jesus talar idag om för oss, hur det skall bli vår i Kyrkans
famn. I evangeliet, som är en riktig missionstext, så undervisar
han den kyrka, som vill uppleva vår, expansion, tillväxt, två
viktiga saker och dem skall vi tala med varandra en stund.

1. För att det skall bli vår i kyrkans famn, måste kyrkan
proklamera JESUS SOM HERRE. - rakt, frimodigt, djärvt,
lyssnande. Mission är att göra Jesus känd står det på
missionssparbössorna. Punkt, slut. Missionsbefallningens klara
tema. Till alla folk, stammar, språk, kulturer.

På det här finns det klara ord i Bibeln. Inte då bara mycket
klara proklamationer som Jesu egna ord om att han är "Vägen,
Sanningen och Livet - ingen kommer till Fadern utom genom mig"
(Joh 14:6) Inte bara apostlarnas trosvissa kerygma "Hos ingen
annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under
himlen finns något annat namn som kan rädda oss". (Apg. 4:12)
Eller Paulus framtidsvision, om att inför Jesus skall alla knän
böja sig. (Fil 2) Eller Uppenbarelsebokens skildring av att det
bara fanns en, det slaktade Lammet Jesus, som kunde öppna den
heliga boken.

Det här, kan då några säga, är exklusiva ord, som församlingen
lagt till i efterhand och så tar man fram saxen och klipper
subjektivt ut det man tror inte vara i linje med Jesu anda och
intention. Problemet är bara att då får man klippa bort nästan
hela Nya Testamentet och det tjänar ju Sandvikens Järnverk på,
men inte sökaren, som vill ha svar och inte själen en gång, när
den är framme vid himmelens port.

För vad gör man då med andra, mer vanliga jesusord, där Jesus
också kommer med tydliga anspråk på att vara Vägen till Gud -
inte en av vägarna till Gud. Grinden in till himlen - inte en av
grindarna. Världens ljus - och inte en av många ljusgestalter.
Eller vad gör man av bibelord, som "Den som bekänner mig inför
människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader i
himmelen, men den som förnekar mig inför människorna honom ska
ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen?" Varför
skulle det vara så viktigt att bekänna Jesus, om Han inte var
något särskilt? Vad gör man med Bibelord, som "ingen känner Fadern
utom Sonen, och den som Sonen vill uppenbara honom för?" om han var vilken religionsstiftare som helst.

Ja men, säger någon, i religionsmötet måste ju kyrkan ha en
mindre exklusiv framtoning. I mötet med fromma hinduer och
muslimer måste Kyrkan gå in i en dialogsituation, lyssna, lära.
Och för somliga blir då dialog liktydigt med vilja till
samexistens mellan religionerna. Och det är väl viktigt för
fredens och världsfredens skull, men en sak är klar - det är
inte mission.

Nu ska man heller inte tro, som det ibland kan framställas i
debatten, att det är först vårt 2000-tal, som upplevt
dialogsituationen, religionsmötet. Nonsens! Kyrkans första tid,
dess vårtid, var ingenting annat än en dialogsituation, då
den egyptiska, persiska, judiska, grekiska , romerska och germanska_
religionen fanns vid Medelhavet. Kommunikationerna var goda,
mycket goda, så de kristna mötte direkt och ofta andra
religioner och fick försvara sin tro inför dem.

Annars kan det ju vara lätt, om man bor avsides och inte
konfronterats med andra religioner, att man då bygger upp en
självsäker besserwisser-attityd av att "Jag vet bäst", "vår
religion är bäst" - och man säger som mamman som såg sin
älsklingsson marschera förbi i en militärparad och utbrast:
"Titta, hela regementet går i otakt, det är bara min Kalle som
går i rätt takt".

Nej, de första kristna levde i den här dialogsituationen och
lyssnade, tog in information - men vek inte en tum, inte ens om
det kostade dem deras liv, från det urkyrkliga kerygmat: "Jesus
är Herre". På pingstdagen t.ex., inför judar, så anknyter juden
Petrus till löftena i Gamla Testamentet, men stannar inte där,
utan säger: "Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat
om att Gud har gjort honom, d.v.s. Jesus till Herre och
Messias". På Areopagen i Aten, en annan dialogsituation, så
anknyter Paulus till grekisk litteratur och religiöst sökande,
men stannar inte där utan börjar tala om Kristi uppståndelse.
Några skrattade - men idag vet inte många vem Artemis var men
alla vet vem Jesus var.

Festo Kivengere i Uganda, som upplevde Idi Amins försök att
islamisera Uganda på 70-talet, säger: "Vi lärde oss, att när
Herren Jesus är centrum i vårt liv, kan till och med ett liv i
fara vara befriande. Man är nämligen, för att ta ett exempel,
inte längre fånge i sin egen trygghet, eftersom det inte finns
en sådan. Den trygghet folk sökte fann de bara hos Gud".

Förre generalsekreteraren i Kyrkornas Världsråd, holländaren
Villiam Visser't Hooft har sagt, att den viktigaste frågan för
Kyrkan i framtiden blir frågan om "Jesu unikhet". Var Jesus
jämlik eller unik? Bibeln svarar, Missionen bekräftar, att
börjar vi tona ner kristusgestalten - göra honom till en bland många
fantastiska religionsstiftare - börjar vi skriva Kristus med
litet k i våra liv och i våra teologier - då kommer höst i
Kyrkans famn.

Fortsätter vi skriva Kristus med stort K i våra liv och i våra
teologier, då kommer vår i Kyrkans famn.

2. Den andra lärdomen i texten är: JESUS RYMMER ALLA. Jesu famn
är öppen för alla. Ni vet, vi människor vi har alla våra
favorituttryck. Jag hade en kyrkvaktmästare en gång, som
avslutade varje mening med "så det så". Så jag kunde tyst för
mig själv, lägga till i slutet av varje mening - "så det så".
Från min egen prästutbildning, minns jag Martin Lönnebos
"kolossalt". Vi har alla våra favorituttryck.

Jesu favorituttryck är "var och en som". Det säger han ofta i
Evangelierna. "Om någon törstar kom till mig och drick".
"Den som, var och en som, kommer till mig honom ska jag
sannerligen inte kasta ut". "Jag är uppståndelsen och livet. Den
som, var och en som, tror på mig han skall leva om han än dör".
Och hela Bibelns sammanfattning: "Ty så älskade Gud världen,
att han utgav sin enfödde Son på det att var och en som tror på honom,
inte skall förgås utan ha evigt liv".

Jesu favoritutryck var "var och en som". Hans favoritbeteckning
på sig själv var inte "Judarnas Konung", inte "Messias" - utan
"Människosonen". Han identifierade sig med alla. Flyktingbarn,
tonårsproblem, frestad i allt lika som vi, dock utan synd,
hungrig, övergiven av människor och Gud, hånad, förtalad,
missförstådd. Han känner allas situationer. Hans famn är öppen
för alla - rik som fattig, hög som låg, grek som jude, flykting
som svensk i fjärde generationen.

När Kyrkan försnävar Kristi famn och säger: "du får inte vara
med här, Du "är inte rik nog, inte nykter nog, inte partilojal
nog", då kommer höst i Kyrkans famn.

När Kyrkan visar fram Kristi öppna famn, dit var och en är
välkommen - då kommer vår i Kyrkans famn.

Två lärdomar för vårtid i kyrkan får vi i evangeliet idag:

1. JESUS är världens HERRE. Punkt - slut.

2. Jesu famn är öppen för alla.

Vi ber med de här lärdomarna i minne:

O, Gud, gör dörren till detta hus vid nog att ta emot alla som
längtar efter gemenskap, trång nog att utestänga all avund,
högfärd och trätlystnad. Gör dess tröskel så slät, att den inte
blir en stötessten för barn och vilsna fötter, men så hög och
stark, att den tvingar frestarens makt tillbaka. Gud, låt dörren
till detta hus bli en port till ditt eviga rike".