I predikotexten för annandag jul, tredje årgången, finns de jesusord som gjorde mig till en bekännande kristen. Jag började läsa Bibeln efter det att jag konfirmerades och bland alla dessa goda ord som jag tog till mig i min tonårssjäl, fanns det dock några jesusord som jag ville ta bort. Några av dem var de ord som Jesus uttalar i denna text: ”Den som bekänner mig inför människorna ska jag också bekänna inför min Far som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, ska också jag förneka inför min Far i himlen”. (Matt. 10:32-33, Svenska Folkbibelns översättning) Och det var det där sista jag gjorde. När man på fotbollsplan eller skolgård frågade om ”jag var religiös”, så svarade jag ”nej”, fast jag trodde på Jesus och ville vara hans.
Jag hade en kristen brevvän från Finland som i sina brev frågade: ”Carl-Erik, har du bekänt Jesus än?” och då svarade jag: ”Nej, inte än men till hösten ska det ske”. Sen blev det höst och sen ett nytt brev från henne: ”Carl-Erik, nu är det höst. Har du bekänt Jesus än?” och så fick man skicka ett brev över Bottenviken och säga: ”Nej, jag vågade inte, men till jul ska det ske”. Och så ett nytt brev: ”Carl-Erik, god jul! Har du bekänt Jesus än?”. Nej, det blev inte då heller men en sommarsöndag skedde det i min hem- och konfirmationskyrka, när jag inför alla kyrkobesökare gick fram till nattvarden och därmed visade, att jag trodde på Jesus, ville vara hans och ville tjäna honom.
Varför dröjde jag med det steget? Svar: därför att jag inte vågade. Jag var för feg. Var rädd vad kompisarna skulle säga och skratta åt. Jag vet att jag inte är ensam om att vara så feg. Om rådsherren Josef av Arimatia, som var ”en god och rättfärdig man” (Luk. 23:50), står det, att han ”var en lärjunge till Jesus fast i hemlighet av rädsla för judarna”, (Joh. 19:38) Om en annan rådsherre, Nikodemus, står det att han sökte upp Jesus om natten (Joh. 3:2) – förmodligen för att han inte vågade visa öppet och i dagsljus att han höll på Jesus. Om andra rådsherrar står det på andra ställen också att de var Jesu sympatisörer men inte vågade flagga med det öppet.
Det där hände inte bara i Jerusalem för hemskt länge sen – nej, det händer också i Sverige idag. En vän till mig sa just det: ”Jag skulle vilja bli en kristen som du men vågar inte”. En gammal skogsarbetare, som jag besökte på sjukhuset, sa till mig: ”Pastorn, jag har hela livet trott på Gud, men det har jag inte vågat säga till min fru”. Uppenbarelseboken skriver så radikalt så man häpnar: ”Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna och de sexuellt omoraliska, ockultisterna, avgudadyrkarna och alla lögnare, de ska få sin del i sjön som brinner av eld och svavel”. (Uppb. 21:8) Vilka nämns först – före ockultister och mördare? De fega.
Jag tror faktiskt att väldigt många skulle vilja bli kristna, om de bara förstod hur gott set kristna livet är och om de bara vågade. Inför de missbrukare jag mötte i mitt diakonala arbete i S:ta Clara kyrka i Stockholms city lärde jag mig att man kunde vara ganska rak mot dem utan att relationen därför blev förstörd – oftast tvärtom. Kanske ska vi börja säga till våra vänner: ”Nej, jag tror du är för feg för att bli kristen!” Kanske reagerar de då: ”Nej, det är jag visst inte” – och förhoppningsvis, som jag som tonåring, en dag – på skolgård, fotbollsplan och kyrkolokal – öppet säger: ”Jag bekänner också Jesus. Han är min vän – faktiskt den bäste”.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
