17. Gud, gör något helt av mitt liv

Vad skulle det bli av mig när jag var klar med min fil kand-examen? Inte ville jag bli lärare. Det hade öppnats en möjlighet för mig att få fara till USA och utbilda mig till psykiater. Jag gick till rektorn för sjuksköterskeskolan, Elisabet Dillner, och berättade om erbjudandet. Hon tittade på mig och sa:
- Så fint, syster Eva, men syster är vigd för kyrkan. Syster kommer aldrig att bli rik men mycket lycklig med ett arbete i Svenska kyrkan.
- Det finns ingen tjänst för en kvinna i kyrkan, utom som missionär, fortsatte hon. Men jag tror inte att syster blir lycklig på något annat sätt än i kyrkans tjänst.

Och jag blev lycklig bara av att hon sa det. Jag hade velat krama om henne, men det gjorde man inte med Elisabet Dillner. Hon var en ståtlig människa med stor människokännedom. Men hon hade avstånd till sina elever.

Jag meddelade mina föräldrar att jag inte tänkte acceptera erbjudandet att bli psykiater, utan att jag skulle leva för Kristus i hans kyrka. Det var nog en besvikelse för mina föräldrar, även om de inte visade det.

På mitt lilla vindsrum på Dragarbrunnsgatan i Uppsala, där jag bodde under min konvalescenstid, hade jag min hyvelbänk, och där satt jag och skar i trä.

En dag fick jag ett paket från min far. Innehåll: 'tomte' stod det. Vad hade han nu hittat på? Nyfiken öppnade jag paketet. Det innehöll en elektrisk borr. Den blev inseglet på att mina föräldrar sa ja till den kallelse som de visste var min - en kallelse utan status i samhället. De förstod att jag skulle bli lycklig om jag fick tjäna Gud med mina träbitar.

Jag ville så gärna ha en bild av Jesus, ett krucifix i trä. Det fanns inga sådana att köpa. Då får jag väl göra ett själv, tänkte jag. Med hjälp av en morakniv och ett vedträ gjorde jag mitt första krucifix. Det var på 1940-talet. Sedan började jag skära mer och mer i trä. Det var mycket roligt. Jag gjorde småsaker som gåvor till mina vänner. Men aldrig hade jag tänkt att träsnideri skulle bli min livsuppgift.

År 1950 fick jag ett erbjudande att komma till Oberammergau och lära mig träsnideri på en statlig snidarskola. Med bara 500 kronor for jag till Tyskland. Pengarna skulle räcka länge, så jag levde mycket sparsamt.

På skolan lärde jag mig att använda rätta verktyg, bildhuggarjärn och klubba. Vi fick inte avbilda något som det såg ut. Man skulle ha frihet att ge ett budskap i det man gjorde. Det var där jag lärde mig att göra större ansikten på mina figurer än de proportionellt riktiga. Det blev min stil.

Tiden i Tyskland var svår. Mina pengar tog slut. Till sist var jag så utfattig att jag gick och tittade efter matrester som amerikanska turister hade slängt i rännstenen. Hade inte de goda munkarna vid Ettals kloster förbarmat sig över mig, hade jag nog aldrig kommit hem levande. Men de såg att jag blev magrare och magrare, och en dag blev jag kallad till klostret, där de frågade mig hur mycket pengar jag hade. Jag svarade inte, bara skakade på huvudet när de frågade. 20 Mark? 5 Mark? 2 Mark? Sedan slutade de att fråga. Inte ens 2 Mark hade jag - bara 20 Pfennig, så mycket att jag hade kunnat köpa ett litet bröd. Men munkarna gav mig bröd, smör och marmelad, och på det kunde jag överleva och stanna litet längre och lära mig mera om träsnideri.