4. LÖST OCH FÖRD TILL JESUS

I texten står det att åsnorna skulle lösas. De var bundna. Ibland brukar jag binda mina åsnor vid träd ute på gården, för jag är så rädd att de skall komma ut på stora riksvägen, som går alldeles intill mitt hus. Då brukar åsnorna gå och beta runt trädet. De går runt, runt och äter, och repet blir kortare och kortare. Men tänk då inte att åsnan är dum när hon gör så här. Hon ser det gröna gräset och går bara runt, runt, medan repet lindar sig varv på varv kring stammen. Till sist kan åsnan inte komma längre. Hon står med mulen alldeles intill trädstammen. Då måste jag komma och lösa upp knuten och befria åsnan.

Vi människor gör ofta likadant. Vi kan vara bundna av en konflikt som kanske ligger långt tillbaka i tiden, i vår barndom. Kanske vi inte var älskade av våra föräldrar. Kanske vi blev illa behandlade i skolan. Kanske människor har föraktat oss. Vi kan vara missnöjda med vårt utseende eller rädda för vad folk tycker och tänker om oss.

Det kan vara så många olika saker som binder oss. Och så går vi runt problemen och ältar dem. Till sist är vi fast.

Då måste en hand komma utifrån och lösa upp knuten. Den handen är sårmärkt. Det är Jesu hand - den enda som kan lösa knutarna på vår livslina. Det kan vara små knutar och det kan vara stora, men det är viktigt att Jesus får lösa dem. Hade lärjungarna bara löst åsnorna vid Betfage skulle de ha strövat omkring i byn och sökt efter bete. Men nu står det i texten att 'de skulle föras till Jesus'. Om man är löst och förd till Jesus, kan det bli något fint och meningsfullt med en människas liv.

Jesus red in i Jerusalem. När folket såg Jesus sitta på åsnan, kom de nog att tänka på vad profeten Sakarja sagt: 'Se, din konung kommer, saktmodig och ödmjuk, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.'