Frälsa och frihalsa är samma ord. När slavar blir fria tas deras ring om halsen av, och vi har i ordet frälsa svenskans mest underdrivna kärleksord. Hur många svenskar förstår idag den djupare betydelsen av att bli frisläppt som slav? Och att det är det man blir när man blir frälst?
För att förstå det som hände i Symeon den dagen han gick till templet kan man använda den bild som Karsten Isachsen har för vårt minne.
Han menar att vi har bensinskålar och vattenskålar i vårt minnes korridorer. De står på golvet och representerar saker som har hänt i våra liv. Ett jobbigt minne har blivit till bensin och ett lugnt och bra minne till vatten. Vid första anblicken ser skålarna precis likadana ut.
När en situation i vår vardag flammar upp, slår det gnistor mellan oss och de landar i dessa skålar av minnen. De allra flesta faller i vatten och slocknar.
Annat blir det när gnistorna hamnar i bensinskålarna, för då tar känslorna ordentlig fart i oss och vi kan reagera väldigt starkt på en till synes vanlig situation.
Man måste vända på bilden av bensinskålarna och vattenskålarna för att göra bilden mer fullständig. Vi lånar händelseförloppet med gnistorna som slås i möten med människor, men ger skålarnas innehåll annan betydelse: Vattnet är fortfarande vatten som gör att gnistorna slocknar och bensinen till det i oss som är skapat till Guds avbild. Gud har placerat sanningens kärleksskålar i oss, mitt i vår mänsklighet.
När vi i vår vardag möter en människa som säger sanningen, brinner det till i oss.
Det som händer är att sanningen gör oss fria. Vi frihalsas. Någon bekräftar det man innerst inne har hoppats på!
Detta händer Symeon.
Symeon hade burit löftet Gud gett honom i många år. Han hade sett väldigt många barn komma in för omskärelse men inte reagerat. Denna gång var det annorlunda: Han gick till templet ledd av Anden.
Jesus är Sanningen.
När Jesus – Sanningen - bars in startade blotta närvaron av det lilla byltet i famnen på Maria en brand i Symeon.
Nu brann skålen och det var den elden som fick honom att utbrista:
”Herre nu låter du din tjänare gå hem…”
Vi är skapade till Guds avbild och Han älskar när kärleken som Han sänder tar fart i oss och när vi låter oss tändas av världens ljus som aldrig slocknar.
Först då kan vi rätt utföra Hans verk.
