Sjätte söndagen efter trefaldighet - Årg 3 - På avvägar

När man är ute och reser blir man ofta påmind om att man måste ha en något annorlunda inställning till saker och ting än vad man har för hemmalivet.

Som yrvaken bussresenär på mass-restauranger på Autobahn, som köande flygresenär eller gungande färjeflytande på en stor båt tillsammans med många andra med sorti i bildäcksluften, alla dessa är olika varianter på de strapatser som många känner igen sig i från vardagsresandet.

Vem har inte känt 'var är biljetten?-känslan' sittandes i tågets välnumrerade stol, tills dess att konduktören varit och klippt i det lilla värdepappret.

Som resenär viker man sig, fogar sig, känner trötthet, har ont i den stela nacken, fötterna sväller i värmen och runt omkring dig människor gör som du aldrig skulle gjort. Men vi är inställda på viss vedermöda. Denna världen vill få oss att tro att vi är hemma. Det är vi inte, men vi är på väg hem.

Vi är alla satta på en resa.
Från tidig födelse till senan död.
 
Vi är på väg ut, bort, fram, hem.

Vi åker längs olika vägar. Ibland går resan över plan mark med rak väg, men lika ofta är det backigt, ösregn och mörkt, kanske med ett trasigt hjul eller med väldigt lite batteri. Beroende på om det är tårarnas dal eller all time's high vi passerar, är genom alla tider målet ändå detsamma.

Det som vi har packat, det enda nödvändiga, är vårt kors. Korset är nyckeln till evighetens källa av liv och liv i överflöd inte bara när vi är hemma, utan varje dag. Jesus vet att om vi inte har den nyckeln kommer vi aldrig hela vägen hem. Utan nyckeln blir vi utan Hans tröst och liv när denna världens väg, som Han känner bättre än någon annan, lockar oss bort från Hans värme, kärlek och omsorg.

Katastrofer och djävulskap är ett exempel på hur vi lockas bort från Guds trygghets famn.

En nyckel är en lätt packning.

 Dock går resan genom svåra passager, och vi är främlingar. När vi, trots att livet är tungt och lika tomt på svar som smärtan när den är som starkast, ändå vaknar varje morgon och frivilligt tar nyckeln i vår hand, ger Gud oss himmelens perspektiv och det omöjliga blir möjligt. Att se i mörker, att höra vindens sus fast denna världen dånar, att förflytta berg. Berg av sorg och oförstående.

Vi mister vårt liv i denna världen. Hur vi än gör mister vi det. Med Gud överlever vi, för Hsn finner vägen (livet) för oss. Han har certifikat att gå den svåraste vägen, och vi får följa efter, vetandes att ingen börda kommer att bli oss för tung.
Vi behöver bara följa efter.
Och kärleken doftar framför oss där vi går, kärleken från den smorde.

Han hittar oss i mörkret och leder oss vidare. Vi går därför att han går först och lär oss att resa genom denna världen. Vi älskar för att han älskade först. Han lär oss att gå älskande genom denna världen.