Skärtorsdag

Aldrig har livet varit gemenare än det var i Getsemane.

I dammigt landskap, vid olivträdens knotiga rötter, gör Jesus en kärlekshandling.
Han väljer att varje stund bära varje skapad människa från död till liv.
Det är tungt.

Barnets logik frågar, värmd av elementen under kyrkans träbänkar:
Varför stoppar han dem inte: Han är ju Guds son?
Och kan aldrig förstå att Jesus valt att bli fängslad. För att bli dödad.

En man på ett fängelse sitter på en liknande träbänk och kan inte heller han förstå:
Men denne man har frihetens tårar rinnande ned för sina kinder.
Han har just förstått det ofattbara i att Jesus är Guds son.
Mannen har aldrig kunnat säga förlåt, för den han vill säga förlåt till har han mördat.
Skulden har gnagt i åratal och han sitter inne för mordet för åtskillig tid framöver.

Barnets logik är varm. Mannens glödande.
Båda blir smorda med samme Ande och rustas med sanningens svärd för att motstå det som vill släcka deras kärlek: - Vår omvärld som fostras i att Gud är uddlös. Visst bränner det till: hur kan så många ha förstått så lite? Och varför är jag själv ibland en av dem?

Den yttersta Guds udd synliggörs för oss människor av Jesus i Getsemane.
Den som står kvar uddlös efter denna natt är döden själv.
Men när vi ser vad som verkligen händer vi skyddar oss:

Hur kan vi någonsin förstå grymheten i Getsemane?
Jesus - sann människa och sann Gud - lider förmodligen mer än en människa skulle göra.
Det gemena, det elaka och det förskräckliga får därmed samma proportion som rymden över jorden. Universiskt stort. Ogoogelbart. Och än större är Jesu kärlek.

Det finns tillfällen då vi av någon anledning ser bättre än andra stunder:
I den mörkaste natt som människan måste utstå ser man Jesu kärlek kristallklar.
Han, som efter Getsemane känner var sten och var dammig Olivträdsrot (och allt annat det finns att snava på) närmar sig oss för att lyfta oss och bära oss därifrån.
Han ger döden liv, ljus och mening. Det finns ingen annan som bär i dessa nätter. Ingen.

Liknelsen över hur olja pressas ur oliven, den dammiga lund han valt för kärlekshandlingen, är talande. Olja var på Jesu tid ett måste: mat, fysiskt ljus i oljelampan och skönhetsmedel. Varje-dags-bekymmer löstes med olja.
Och smorde kungar. Allt utvinns ur de små hårda kärnrika oliverna i deras pressar.
Dessa står på Olivberget, Getsemane.

Likt de lyftkranar som idag hängs med motvikter högt uppe i skyn, läggs sten på sten av världens hjärtlöshet på den press Guds lamm gick in under. Hans kärlek visas i att låta det ske: för min sten utgivet, för min sten utgjutet. Han räddar mig. Och min otro. Han vet att jag inte kan jag leva med dessa stenar i mitt liv, så han tar bördorna på sig.
Han vill vara nära oss eftersom han älskar oss.
Efter Getsemane pressas för alltid hans olja och livets bröd och välsignelsen kalk till de som han älskar, i alla tider.