När orden tar slut så tar nävarna finns det ett ordspråk som säger som passar väl in här. Några försökte övertala Stefanos att lämna sin tro, men Stefanos var en slipad debattör. Han kunde försvara sin tro och la skickligt fram sina argument. ”Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sa” (
Apg 6:10)
Men de lät sig ändå inte övertygas. De var där för att övertala, inte samtala. Och när de inte lyckades att möta honom i en öppen och ärlig debatt så började de konspirera bakom hans rygg. De hittade på falska anklagelser som till slut ledde till att Stefanos stenades till döds. Han hade kunna rädda sitt skinn genom att göra avbön, men han vek inte utan höll ut till slutet. Stefanos blev kyrkans första martyr.
Vi kan stanna vid detta: varför gjorde han det? Varför gick han hellre i döden än svek sin tro? Är inte livet ändå viktigare än allt annat? Nej, det verkar inte så. Stefanos och de andra martyrerna betraktade inte sina liv som de viktigaste av allt, det fanns andra saker som vägde tyngre. De betyder inte att de föraktade livet, men det var heller inget som de till varje pris klamrade sig fast vid.
Vi kan vända på det. Låt oss tänka oss en människa som aldrig skulle ha någon anledning att bli martyr därför att han inte hade något att dö för. En människa vars enda mål i livet är livet självt. Den personen lever inte, han överlever. Den som inte har något att dö för, har heller inget att leva för. Har jag något som jag är beredd att dö för, ja det betyder ju att jag har något som är så stort och värdefullt att jag skattar det högre än mitt eget liv. Man kan inte leva bara för sig själv, bara den som hittar något som är större och viktigare än sig själv kan hitta meningen med sitt liv.
Ordet martyr betyder ju vittne, men det viktiga här är inte vad de vittnade om utan hur de vittnade. De vittnade inte i första hand med sina ord utan, bokstavligen, med sina liv. Och därmed blev de kyrkans trovärdigaste vittnen. De vittnade om att kyrkans tal om uppståndelse efter det döda inte bara var munväder utan något som de verkligen trodde på. När de som i likhet med Stefanos gick i döden, eftersom de visste att döden var besegrad, så började ju andra också fundera över dessa människor som inte var rädda för att dö. Kanske det ligger något i talet om uppståndelsen från det döda?
Vi är kallade att gå i deras fotspår. Även om det inte handlar om ett blodigt martyrium för vår del så finns det dagligen möjlighet att gå i martyrernas spår. Varje dag få vi leva i överlåtelse där vi ger våra liv till Gud och det är inte mindre värt. Och på det sättet kan vi också bli martyrer, det vill säga vittnen, där vi vittnar med våra liv.
