16 e Tref - Döden och livet

I Gt-texten för söndagen läser vi om när Elia är hos änkan i Sarefat. Det är en dramatisk inledning: En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas (v.17). Han dog där, pojken. Där brast det. Kvinnan hade haft nog med prövningar nu. Tidigare när Elia mötte henne var hon i färd med att plocka några vedpinnar så hon kunde tillaga det som skulle bli hennes och pojkens sista måltid. En näve mjöl och lite olja i kruset var allt som fanns kvar, och när det var slut skulle de svälta ihjäl. Vad rör sig i en mammas känslor och tankar när det endast finns bröd för dagen? Ensam mamma utan pengar, utan mat möter gudsmannen Elia. Herren möter mamman genom Elia och mjölet i krukan och oljan i kruset tog inte slut. Om det finns en formel som beskriver mötet med Gud, så ser vi det här. Det oväntade sker, katastrofen uteblir, brödet räcker för fler när Gud välsignar sitt verk. Och det överträffar förväntningarna. Så lita på Herren   

Ändå dör pojken där i sin mammas famn. Det är då det brister för henne: Vad har du med mig att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son (v.18). Man kan förstå änkans förtvivlade reaktion när hon anklagar Elia. Men, det hon säger är beaktansvärt, hon kopplar ihop sin egen synd med pojkens död. Som om det vore en bestraffning där pojken måste offras för syndens skuld. Och att hennes synd kom i dagen i mötet med gudsmannen. Syndens skuld som tidigare fanns tryggt bevarad i hennes inre, kommer nu i mötet med Gud genom Elia upp i ljuset. I den sorgliga händelsen får änkan tro på en straffande Gud. Men Gud vare tack, fanns Elia där. Genom gudsmannens bön och tro fick inte döden det sista ordet, utan nåden och livet. Återigen inträffar det oväntade. Formeln för mötet med Gud upprepas. (Om man vill läsa mer om formeln finns det detaljerat beskrivit av Paulus i romarbrevet kap 5-8. Att synden leder till döden och att Guds överflödande nåd ger liv.) Han (Elia) svarade henne: ”Ge mig din son!” Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt pojken få liv igen.” Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. (v.19-23)  

/ Lars Sahlin