Om något lever, så växer det också. Så är det för växter, djur och människor.

Den femte söndagen i påsktiden har som överskrift: ”Att växa i tro”.

Till andligt liv hör att växa. För att kunna växa måste det finnas förutsättningar för det: värme, näring, omsorg. Fröet eller plantan eller löken sätts i näringsrik jord, ogräs hålls undan, det vattnas och man hoppas på sol och värme. Då kommer också växten, blomningen, frukten, skörden ....

Barn behöver en moders liv att växa i och efter födelsedagen är bara resten kvar - att fortsätta livet, att fortsätta växa. Vi behöver näring och värme, att ”ogräs” hålls borta, skydd och omsorg och framförallt kärlek. När en människas mun växer till ett leende, då är man oerhört nära meningen med livet.

För meningen med livet är att älskas.

Just det!  Det ska vara ett -s på slutet, älskas, dvs vi är föremål för kärlek.

Ofta tänker vi kanske, att meningen med livet är att älska, utan -s på slutet. Vi talar om ”Det kristna kärleksbudskapet”och tänker kanske med en gång, att det handlar om att vi ska älska andra, ”älska sin nästa som sig själv” osv. Vi är så automatiskt inställda på att det måste vara vi som gör något, för att livet ska vara meningsfullt.

Men  nu lär oss kärlekens apostel, Johannes, något viktigt i sitt första brev: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder.” (1 Joh 4:10)

Detta kallar en del för ”den första kärleken” (Upp 2:4, i det ”Andra Efesierbrevet”). Det är den kärlek som finns först, innan någon människa har kommit på att man behöver kärlek och innan någon har hunnit att ta emot någon kärlek från Gud och innan någon  har hunnit att reagera på hans kärlek. Hans kärlek är evigt där och alltid inriktad på oss syndare, Rom 5:8. Den första kärleken är inte vår respons på hans kärlek, utan den första kärleken är hans kärlek! Och det är hans kärlek som ger oss meningen med våra liv och som gör att varje människas liv är meningsfullt, för alla kan älskas.

Så är det med det lilla ”onyttiga” spädbarnet, som inte kan göra någonting mer än sova, skrika, äta och använda blöjor. Det kan inte klappa någon på kinden eller hjälpa till att plocka undan disken eller baka en sockerkaka för att muntra upp mormor.
Men det kan älskas.

Det ofödda barnet. Det kan göra ännu mindre. (Fast - det kan hålla andan under vatten i nio månader - gör om det! Inte underligt att det kan bli ett skrik, när förlossningen är vunnen.)
Men det kan älskas.

Eller den gamla dementa släktingen.
Eller den med ett funktionshinder, som kanske stör såväl kroppens som sinnets möjligheter att röra sig fritt.
Är det meningsfulla liv?
JA! För de kan älskas.
Och människor som älskas växer.

Du och och jag då .....?
Är vi älsk-värda? Nyttiga?
Kanske ofta snarast motsatsen.
Kanske tvekar vi om hur meningsfulla våra liv är. Kanske har vi själva eller andra lyckats knyckla ner oss i skorna, värdelösa. ”Väx upp!” ”Skaffa dig ett liv!”

Då är det inte lätt att älska eller växa.

Det är i det läget Jesus sticker in sin sårmärkta hand under skosulan och lyfter upp dig så att han kan se dig i ögonen när han säger: ”Men jag älskar dig!”

Det Jesus säger är alltid sant.
Han skaffar dig ett liv.
Hans kärlek gör att du kan växa upp.

Vet du vad som är det bästa med dig?

Det är att du kan älskas.