”Vad heter du Gud?” Frågan verkar oskyldig, att vilja veta någons namn är ju bara ett sätt att lära känna denne. Vi presenterar oss ständigt för människor som vi träffar för första gången.
När Mose möter Gud i den brinnande busken så borde det väl inte vara en märkvärdig fråga. Men ändå så tycks han förstå det vanskliga i det, för han gör det lite inlindat, liksom i förbigående: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” (
2 Mos 3:13) Jag tror inte att Mose bara tänkte på vad han skulle svara folket, jag tror att han även själv var angelägen att veta, även om han inte riktigt vågade säga det rakt ut.
Guds namn är ju de fyra bokstäverna JHVH. Vi har bara konsonanterna, inga vokaler. Vi vet inte hur det ska uttalas. Kunskapen om det var bara något som översteprästen kände till och namnet uttalades bara en gång om året när han gick in i det allra heligaste på den stora försoningsdagen.
Men varför så mycket hemlighetsmakeri kring Guds namn? Ja, namnet på bibelns tid uttrycker bärarens inre egenskaper och väsen. Att känna Guds namn skulle innebära att man då skulle man ha kunskap om Guds väsen. Och kunskap är ju makt, vi skulle alltså då ha bemäktigat oss honom. Att förstå något är ju detsamma som att ha kontroll över detta.
Mose fråga var alltså inte så oskyldig. Och inte så ovanlig heller. Nog vill vi alla begripa oss på Gud och förstå honom. Oavsett om det handlar om att vi blivit drabbade av lidande eller om det handlar om ovilja att släppa kontrollen: en önskan att ha en tro utan frågetecken.
Sökandet efter Gud handlar kanske inte så mycket om han finns utan mer om vem han är och vad han vill. Människor har många gånger varit frustrerade över Gud: vem är du? vad är ditt namn?
Men tillbaka till Mose fråga: ”Vad är ditt namn?” Han fick ju faktiskt svar: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ”Jag är” har sänt dig till dem.” Namnet ”Jag är ” är en anspelning på Gudsnamnet JHVH. Vi vet inte exakt betydelsen men klart är att det har med verbet ”vara” att göra. Gudsnamnet innebär att Gud är det yttersta Varat, den yttersta verkligheten. Den som allt annat beror på. Han är den oåtkomlige samtidigt som han finns överallt. Vi kan inte nå honom men heller inte göra något för att undgå honom.
För mig är på något vis båda sakerna uppmuntrande. Både att Gud är långt ovanför vår begreppsvärld och att han har stigit ned till oss på vår nivå. För tänk om vi hade kunnat förstå Gud, det hade inte varit mycket till Gud. Det viktigaste är inte att vi förstår honom utan att han förstår oss.
