Att vandra i ljuset Jesus Kristus

Under den första tiden kallades den kristna tron för Vägen. En väg vandrar man på. Det är rörelse på vägen. Man kommer någon vart. Man får se nya saker. Omgivningen förändras hela tiden. Så är det när man vandrar på en landsväg. Men också när man vandrar livsvägen fram. Det händer saker. Man lär sig, gör nya erfarenheter, utvecklas, mognar osv. Detsamma gäller förstås trons väg.

I Evangeliebokens alla fyra läsningar på Kyndelsmässodagen kan vi se denna rörelse, denna vandring, denna process framåt mot ljuset. I evangelieläsningen möter vi den gamle Simeon som väntar på Israels tröst. Det är nästan så man kan tänka sig hur han har gjort profeten Mikas ord till sina. ”Jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig.”

Så kommer Han, framburen av Maria och Josef, och Simeon utbrister: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Och Hanna tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

Om man inte visste sammanhanget utan bara utgår från deras ord och reaktioner, skulle man kunna tro att de fått möta en kung eller den romerske kejsaren i all sin glans. Men så var det inte. Allt de såg var ett litet spädbarn, en baby.

Men nej, de såg mer än så därför att de såg med trons ögon. De lyfte sina blickar och såg med profetisk klarsyn framåt. Det kunde de därför att de var grundade och rotade med sina liv i Skrifterna (vårt Gamla Testamente) och templets böner och gudstjänster. De hade lärt känna Gud och därför litade de på hans löften. Denna visshet och förlitan på honom och framtidslöftena bar dem över nuets och stundens besvärligheter. De kunde se målet för vandringen.

I den alternativa evangelietexten från Matteus 13 talar Jesus om denna växandeprocess i form av senapskorn och surdeg. När man bakar är det inte arbetet i sig som är målet utan det färdiga brödet. I episteltexten från Apostlagärningarna ser vi denna ”bakningsprocess” i full gång, ”de döpta deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.”

Så ligger livets väg där framför oss, och vi får vandra den tillsammans med Jesus. Hans Ande som bor i oss ser till att vi stadigt växer till vår invärtes människa, växer, mognar och bär frukt, sådan frukt som förhärligar Fadern. Färdkosten har vi i kyrkans och församlingens gemenskap: Ordet och nattvarden. Och målet ligger framför oss: att bli fullvuxna bröder och systrar till Jesus och leva i hans gemenskap i hans eviga rike.

Låt oss under vandringen hålla blicken fast förankrad i honom och låta hans ljus lysa, inte minst när det är mörkt och kallt hos oss. Han sviker oss inte och hans ljus kan ingen blåsa ut, för ljuset lyser i mörkret och mörkret har ingen makt över det.

Två saker att hålla fast vid: ju mörkare det är runt omkring eller inne i oss, desto starkare lyser ljuset, och att vi vandrar med ljuset Jesus framför oss, inte bakom oss. Om ljuset är bakom oss blir skuggan framför oss bara mörkare och mörkare ju starkare ljuset lyser. Då behövs en omvändelse – att vi vänder oss om.