Bönsöndagen - Årg 1

 Som förälder kan man ibland irritera sig på barnens envisa förmåga att tjata när det är något de längtar efter. Man kan tycka att de borde kunna lägga band på sig, vänta, vara tysta. Ändå vill denna söndags alla tre texter uppmuntra oss att vara just enträgna. Och det behövs. Ofta blir vår bön sporadisk, vi kommer på ett förbönsämne vi glömt under några dagar och sänder iväg en bönesuck. De suckarna ska förstås inte föraktas. Men faktum kvarstår: att jag alltför sällan bemödar mig om att stå särskilt länge framför den där porten och bulta.

Sören Kierkegaard skriver: när en människa ensam i öknen möter ett vilddjur kommer skriket av sig självt. Då behöver vi inte fundera över huruvida det är meningsfullt att be om hjälp; hela vår varelse koncentreras till ett enda rop. Men så ofta i vardagen hankar vi oss fram ändå. I välfärdssamhället finns många sätt att lösa problem, få av dem inbegriper en direkt vädjan till Gud.

Därför är det också så att mycket av det som vi skulle kunna tacka för tar vi för givet. Vi ser inte gåvorna som gåvor och finner därför kanske inte heller anledning att framställa en bön. Men ju mer vi övar oss i att tacka för sådant vi har i vårt liv som är oss till glädje - desto fler gåvor får vi syn på, och framför allt: desto större chans har vi att förstå att det finns en Givare till alla dessa gåvor och att Han är värd allt vårt tack och lov.

Att sekulariserade människor finner den kristna (o)vanan att öva sig i tacksamhet löjlig och patetisk - det får man sätta sig över. Det är ett språk man kan tillägna sig, men det verkar inte vara medfött. Somliga begriper det helt enkelt inte. Somliga får för sig att även om de själva åtnjuter en massa privilegier som de - i princip - skulle kunna tacka för så är "lidandet i världen" för stort och hemskt för att de ska anse Gud värdig att rikta tackbönen till. "Lidandet i världen" fungerar då som en förevändning för att slippa ställa sig frågan: men, vad har Gud gjort i mitt liv? Och varför skulle jag inte kunna tacka för det, alldeles bortsett från allt det som sorterar under teodicéproblemet?

En kyrkoherde med många barn sa en gång till mig: jag behöver aldrig lära mina barn att de ska slå varandra när de blir arga, men det jag måste lära dem är att be om förlåtelse efteråt. Det ena är en medfödd instinkt, det andra måste vi lära oss. Och det som gäller att be om förlåtelse gäller också tacksägelse och bön om hjälp. Det är något som kräver övning, både vad gäller själva motivationen och tekniken, uthålligheten.

Gud längtar efter att vi ska längta efter Honom. Att öva sig i bön är att alltmer förstå att det bakom alla gåvor finns en Givare och att Han är värd vår längtan, vår uthållighet, hela vårt liv.