Den tjugoförsta oasen 1 Petrus 3:3-6

Där lär sig Saras döttrar att hålla sig vackra.

  Er prydnad skall inte vara något utvärtes, håruppsättningar, guldsmycken och fina kläder, utan den inre, dolda människan med sitt oförgängliga smycke, ett milt och stilla sinnelag. Det är dyrbart i Guds ögon.
  Så prydde sig också förr de heliga kvinnorna som hoppades på Gud. De underordnade sig sina män, så som Sara lydde Abraham och kallade honom herre. Hennes döttrar är ni om ni gör det rätta och aldrig låter skrämma er.

Hustruns skönhet
  Ska hustrun vinna sin man för Kristus, säger Petrus, är det viktigt att hon är mån om sin skönhet. Hon ska tänka på sin prydnad. Det är inte likgiltigt. Men vad är det för skönhet han tänker på? Skönheten sitter inte i kläder och smycken och håruppsättningar.
  Jesaja beskriver i sitt tredje kapitel Sions döttrar. Det var mycket de kunde klä ut sig i: fotringar, pannband och halsprydnader, örhängen, armband och slöjor, huvudprydnader, fotstegskedjor, gördlar, luktflaskor och amuletter, fingerringar och näsringar, högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar, speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor. (Jes 3:18-23, tror ni att Jesaja hade kikat in i systerns garderob?) Och Jesaja säger att Sions döttrar är så högmodiga och går med rak hals och spelar med ögonen och går där och trippar och pinglar med sina fotringar (Jes 3:16).
  Petrus förbjuder inte den yttre prydnaden. Med den yttre prydnaden kan hon vinna mannen för sig själv. Men den hjälper henne inte för att vinna honom för Kristus.
  Det är nu inte den yttre prydnaden som är viktig. Ty allt det man klär ut sig med tas av. Vad som är viktigare är den inre skönheten. Den som inifrån går ut. Den förlorar man inte.
  I en skönhetstävlan i England hade man en gång en skönhetstävlan för kvinnor, där alla som ställde upp måste vara över 60 år. Skönheten kommer inifrån. Och denna skönhet tar tid att komma fram. Precis som fjärilens färg.
  Men det är denna skönhet som kommer hustrun att bli mer och mer intressant för varje år för hennes man. Agatha Christie sa en gång att det är "underbart att vara gift med en arkeolog eftersom ju äldre man blir desto mer intresserad blir han i en".
  Den skönhet som gäller, säger Petrus, är den inre dolda människan med sitt oförgängliga smycke, ett milt och stilla sinnelag. Det är dyrbart i Guds ögon.

Kvinnorna förr i världen
  Man kan undra om det var denna skönhet man såg i Sara och de heliga kvinnorna som levde förr. Kvinnorna i Gamla Testamentet var vackra att se på. Men det märkliga är att när detta sägs om dem, är de ofta över 80 år gamla. Det är i alla fall tydligt att den inre skönheten kan ta långt tid att få komma fram. Så prydde sig också förr de heliga kvinnorna som hoppades på Gud. De underordnade sig sina män, så som Sara underordnade sig Abraham och kallade honom herre.

Sara och Saras vackra döttrar
  Sara hade denna inre skönhet. Hon hoppades på Gud. Hon underordnade sig Abraham. Hon upphöjde honom. Hennes smeknamn på Abraham var inte ”gubbstrutten” eller ”karsloken” eller något sådant. Hon kallade honom herre. Smeknamnet visar vad hon tänker om sin man. Och hennes sätt att behandla Abraham var suveränt. Abraham kände sig vilsen och osäker hemma. Han hade fått barn med hembiträdet Hagar. Han klarade inte av motsättningen mellan henne och Sara. Han levde som mellan två eldar. Helst ville han smita. Sara fick Abraham att hitta sitt mansvärde igen. Hennes döttrar är ni om ni gör det rätta och aldrig låter skrämma er.
  Ni skall inte vara som Sions döttrar, som spelar med ögonen och trippar och pinglar med sina fotringar.
  Utan som Saras döttrar. Det blir ni när ni gör det rätta. Ni går in under den ordning Gud har velat åt er. När ni underordnar er, underordnar ni er djupast sett Gud. Ni får ögonkontakt med honom. Ni hittar hemligheter tillsammans med honom. Ni behöver aldrig låta skrämma er. Ni vägrar att ta emot fruktan. Ni har er trygghet i Gud.
  Även om ni lever i ett förhållande till mannen som kan kännas ofritt och låst, så tillhör ni dock ett rike som är starkare än allt annat. Ni tillhör er man och hans samhällsordning genom äktenskapet. Men ni tillhör också det nya gudsfolket genom dopet och tron och har därför tillgång till en inre styrka och frihet.

Grubbelfrågor:

    1. Är det fel att sätta på sig örhängen och vackra kläder när man blir bjuden på nobelfesten?
    2. Till dig som är kvinna: Är du dotter Sion eller dotter Sara med tanke på din garderob?
    3. Till dig som är man: Ser du din hustrus verkliga skönhet?
    4. Hur kan man klara sig undan att bli skrämd?
    5. Vila ut i oasens skönhet.


Ger oasen ilskor, grubblor, tröstor och glädjor?
Bengt finns på Internet adress www.bibelskolan.com

Oasillustratör: Jemima Hammarlund

Oaser i öknen är copyright den helige Ande varför det kan vara klokt att ta ett samtal uppåt. Men ej ändras på utan skribentens tillstånd (kan kontaktas genom www.bibelskolan.com). Likaså får materialet ej komersialiseras på något sätt.
  Att ladda hem eller skriva ut oas vandringarna kostar vad du vill/kan ge och är fritt att användas och sprida till dem som så önskar (på Internetsida, tryck i tidning? kontakta oss först). Vill ni också vara med i arbetet för att föra budskapet vidare på detta sätt? Det kan ni. Att upprätthålla bibelskolan kostar en del pengar vi är därför tacksamma för alla bidrag vi kan få. Vårt postgiro är 402 30 79 - 9

Extraläsning ur Bibelns rikedomar "Kvinnorna i Bibeln":

Sara - Med ett leende i väntrummet

Kan en av de svåraste erfarenheter i livet vara att vänta? Att vänta i kö på posten, i affären eller på att någon skulle komma som vi bästämt träff med kan tära på tålamodet. Kanske det värsta är att vänta i läkar- eller tandläkarväntrummet. På ett högre plan kan det vara svårt att vänta på att komma in på en utbildning, att hitta "den rätta", att vänta på att ens man ska se hur viktigt det är med familjeliv eller att han ska sluta dricka så mycket.

Vi är så vana vid att allting ska gå snabbt. Ett komplext problem ska löses på filmens två-timmars visning eller TV-programmets timma. Färdig-lagad mat värms i microugn på några minuter efter att ha köpts på väg hem. Brevet ska inte ta en dag att komma hem utan på några sekunder genom e-post. Även vår personliga utveckling ska inte ta längre tid än en veckolång kurs på jobbet.

Detsamma kan gälla våra liv som kristna. Att vänta tålmodigt på Gud att verka kan väl vara en av de svåraste erfarenheter i våra kristna liv. Har Du något som Du väntar på att Gud ska göra? Att frälsa någon nära Dig, att hjälpa Ditt barn som har gjort uppror mot Gud och gått sin egen väg hitta hem igen, att hjälpa Dig förtrösta istället för att tvivla, och får vi lägga till - frid på jord? . . . Befinner Du Dig i väntrummet? Verkar Gud vara för upptagen för Dig?

Problemet är inte nytt. Det finns olika bibliska gestalter som fick vänta länge för Gud att verka. En av dem heter Sarai som senare fick namnet Sara (prinsessan). Hon var förmögen, fru av en rik man, Abram, och så påfallande vacker att hennes man bad henne två gånger att ljuga inför kungarna i andra länder som säkert skulle ha dödat honom för att få en så vacker kvinna som hon. Hennes stora sorg var att hon var barnlös trots att Gud hade sagt att Abram skulle vara far till ett tallrikt folk. Abram som sedan blev Abraham (fader till många folk - vad hans tjänare måste ha skrattat när han, den över 100-åriga mannen, bad de kalla honom vid det namnet) var inte bara rik, utan en Guds man som följde Gud i det mesta med en otroligt stark tro. Det betydde för Sara att hon fick lämna sitt bekväma liv och följa med honom ut i öknen till ett vilt främmande land. Två gånger fick hon flytta snabbt långt bort. Och ofta, ofta flyttade de deras hopfällbara tält och rörde sig vidare när Gud bad om det. De visste inte exakt vart de skulle eller när (om? måste de ha frågat sig) Gud skulle hålla sitt löfte.
Hade Sara levt i sitt tält idag kunde det ha skrivits om henne som Max Lucado har skrivit i sin bok, Och himlen applåderade (HFs förlag):

"När hon är i sina bästa dagar lovar Gud henne en son. Hon blir till sig av förtjusning. Hon går genast till "mamma-butiken" och handlar några snygga klänningar. Hon möblerar om i tältet och inreder barnkammaren… men inte får hon någon son. . . . Hon bockar av åtskilliga kalendrar… fortfarande ingen son.
Därför beslutar hon sig för att ta saken i egna händer. ('Kanske är det så att Gud behöver lite hjälp på traven.')
Hon övertygar Abram om att tiden håller på att rinna ut. . . . Därför befaller hon sin hemhjälp Hagar att gå in till Abram för att höra om det är något han behöver. ('Och då menar jag verkligen vad som helst!') Hagar går in som jungfru men ut som blivande mor. Så börjar problemen.
Hagar blir överlägsen . . . Sarai blir svartsjuk. . . . Och Gud kallar pojken för en 'vildåsna' - ett passande namn på en som fötts ur envishet och tvingats sparka sig in i historien.
Det blev inte den tomtebolycka Sarai tänkt sig. Istället är det ett samtalsämne Sarai och Abram försöker undvika.
Till slut, fjorton år senare, när Abram nästan tillryggalagt ett helt sekel och Sarai är nittio… när barnkammartapeten är urblekt och leksakerna omoderna… när tanken på det egna barnet bara framkallar suckar, tårar och undrande blickar mot en tyst himmel… då dyker Gud upp på besök och ber dem välja namn åt den kommande sonen.
Både Abram och Sarai reagerar på samma sätt; med ett skratt. . . .
De skrattar åt hur vansinnigt det hela är. . . .
De skrattar därför att det är vad man gör när någon påstår att han kan göra det omöjliga. . . . Sedan, alltjämt med leendet på läpparna, skrider Han (Gud) till verket med det Han är bäst på - det otroliga.
Han ändrar på vissa saker och börjar med deras namn. . . .
Men det var inte bara namnen Gud förändrade. Han förvandlade deras sinnen. Han förvandlade deras tro. Han förändrade deras skatteavdrag. Han förändrade deras definition av ordet omöjligt.
Men störst var ändå förvandlingen av Saras attityd till att lita på Gud.
(Sara själv kunde ha sagt:) 'Gör jag som jag själv vill får jag bara migrän. Men när Han gjorde som Han ville fick jag en son. Försök reda ut det om ni kan! Allt jag vet är att jag är stans första kvinna som betalt barnläkaren med en pensionsavi.'"

Trots att Sara tröttnade på Gud, tog saker i egna händer, syndade mot Gud och grovt utnyttjade andra personer för att få som hon ville står hon med som enda kvinnan i ett mycket exklusivt sällskap med den rad av män som äras i Hebreerbrevet 11 på grund av deras TRO. "Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet." (11:11) Någon gång mellan skrattet och födseln växte en tro i Sara som gav henne kraft att lita på Gud. Hennes liv hade varit en serie övernaturliga räddningar, heliga segrar, och bevis på Guds makt mitt ibland ett ogudaktigt och ont folk. Slutligen var hon övertygad. Gud kunde göra vad han lovade. Hon trodde på det omöjliga för sig själv, och Gud höll sitt löfte.
Äntligen föddes det efterlängtade barnet vars namn, Isak, mycket passande, betyder skratt! Sara förklarar, "Gud har fått mig att le. Alla som får höra detta kommer att le med mig." (1 Mosebok 21:6)
Vi som sitter här och nu i väntrummet får också le. "Le" i sammanhanget betyder att vi väntar med en förväntansfull förtröstan och glädje byggt på ett tryggt tro att Gud hör och är med även oss. Din situation kan verka vara lika hopplös som att få ett barn vid 90-års ålder, men tiden i väntrummet kan användas för att lära känna mer intimt Den som Du väntar på.

Som David sade i Psaltaren 27:13-14:
"Jag är viss om att få se Herrens godhet i de levandes land. Hoppas på Herren, var stark och frimodig i ditt hjärta, ja, vänta på Herren!"

Judy Breneman
Skribent från den kristna kvinnotidningen Junia
Kvinnorna i Bibeln är en del av www.bibelskolan.com, gör oss gärna ett besök och läs om fler Kvinnor.