[an error occurred while processing this directive]
   
 Wilfrid Stinissen: Tipsa en vän om denna sida...Till Bibelskolans startsida Att hittaa på bibelskolan Vägledning och hjälp 

Wilfrid Stinissens texter tar Guds existens på allvar

Att dö som Jesus - I Jesus har vi redan dött

"Att dö som Jesus" heter ett centralt kapitel i br Wilfrids senaste bok "Jag dör inte jag träder in i livet". Här får vi ett andligt övningsprogram som vi har glädje av att praktisera varje dag fram till den sista. Att dö som Jesus innebär att ge sig själv åt Fadern och åt andra människor i kärlek. Att dö på riktigt sätt är detta: att överlämna sitt liv i Faderns händer. Vi får göra det tillsammans med Jesus. Inget kan vara mer hoppfullt.

En bön inför vår läsning denna vecka blir några ord ur Psaltaren 31, en överlåtelsebön som vi kan använda varje dag särskilt vid dagens slut och före nattens sömn som ju förebildar döden...

Vi ber:

Herre, jag överlämnar mig i dina händer.
ATT DÖ SOM JESUS

Det som frapperar allra mest när man ser på Jesu hållning inför döden är hans suveräna frihet......

Att dö som Jesus

Det som frapperar allra mest när vi ser på Jesu hållning inför döden är hans suveräna frihet. Han väcker döda 611 liv utan någon som helst ansträngning. Evangeliet berättar om tre sådana episoder. På väg till Nain möter han en skara människor som följer en bår med en död yngling. Jesus har medlidande med den unge mannens mor som är änka och säger: "Unge man, jag säger dig: Stig upp!" Och omedelbart sätter sig den döde upp och börjar tala (Luk 7:11-17). -Till synagog-föreståndaren Jairos tolvåriga dotter säger han helt enkelt: "Talita koum!" (Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!) och genast reser hon sig och går omkring. Han tycks verkligen leka med döden. "Flickan är inte död", säger han, "hon sover" (Mark 5:21-43). -Till sist det spektakulära undret vid Lasaros grav där det räcker att ropa: "Lasaros, kom ut" för att hans döde vän, som legat i graven i fyra dagar, skall komma ut levande (Joh 11:1-44). Han får verk- ligen vittna om sig själv: "Jag är uppståndelsen och livet" (v 25).

Samma frihet visar Jesus när det gäller hans egen död. Trots att han spikas fast på ett kors är hans död en fri handling: "Ingen har tagit det [mitt liv] ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka" (Joh 10:18). Han undergår inte döden utan går frivilligt in i den. Genom att Jesus överlämnar sig åt Fadern kommer han undan, ja gäckar sina fiender. De vill döda honom och tycks beröva honom all frihet, men han är medveten om att han skrider fram mot sin härlighets tron. När Judas har lämnat nattvardssalen för att gå och förråda sin Mästare, säger Jesus: "Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom" (Joh 13:31).
Vi, hans lärjungar, är kallade att dö som han. "Sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen" (1 Joh 4:17). Jesus visar oss hur vår död kan vara. Han vill att vi skall dö lika fritt som han, att vår död inte skall vara något som överväldigar oss utan en fri handling genom vilken vi överlämnar vårt liv åt Fadern: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande" (Luk 23:46).
Man kan invända: är inte många människor medvetslösa när de dör? Visst! Men vi kan leva så Givna åt Gud, så offrade åt honom, att till och med vår död är innesluten i vårt livs offer. Även om vi då är medvetslösa är vår död en del av vårt stora livsoffer. Vi människor har ju en förmåga att föregripa framtiden. Vi kan redan nu ge en mening åt vår framtid, åt vår död. Är det inte detta som möjliggör kloster- och äktenskapslöftena? Vi kan redan nu bestämma vilken mening vårt liv i framtiden skall ha, liksom kardinal Mindszenty (1892-1975) på förhand kunde bestämma att hans eventuella medgivanden i den skådeprocess (1948) som fördes mot honom inte skulle ha något värde.
Men det finns mer. Att lämna kroppen betyder för själen att i sin kunskap bli oberoende av hjärnan, att vakna till ett nytt och klarare medvetande. Alla näradöden upplevelser, som man inte alltför lättsinnigt skall avvisa, tyder på detta. I denna nya klarhet som uppstår efter den kliniska döden får människan en möjlighet - tror och hoppas jag - att slutgiltigt ta ställning till sin död och därmed också till sitt liv. Hon kan frivilligt ge sitt liv tillbaka till Gud eller också vägra att göra det. Men givetvis är det lättare att ge sitt liv till Gud när man redan är van vid det, när man många, många gånger har gjort det medan man levde. För en given, offrad människa är detta då en självklarhet.

Allt vad Jesus lär oss går till syvende och sist ut på att återställa harmonin mellan Fadern och oss, så att vi lever och dör i ett ständigt "ske din vilja". Då blir det "såsom i himlen så ock på jorden". Han har konkret visat oss hur man gör, genom sitt liv men framför allt genom sin död. Han har blivit lydig "intill döden". När Faderns och hans "stund" var kommen offrade han sig. Det fanns ju inget nej i i honom, utan allt var ja (2 Kor 1:19). När Brudgummen ropar: "Kom!", vill då bruden svara något annat än: "Jag kommer!"?

I Jesus har vi redan dött

Den stora, avgörande "övergången" har redan ägt rum i Jesu "pascha". Han har övervunnit döden. Vi får delta i denna seger, och vi gör det när vi håller oss tätt till honom, eller, rättare och starkare, när vi är i honom. Då får vi vara säkra på att vi klarar av "övergången". Om vi kunde smittas av Paulus visshet! "Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig" (Gal 2:19-20). "Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud" (Kol 3:3).

Hur kan vi veta att vi är "i Kristus" och därmed har övervunnit döden? Det finns ett klart kriterium: 'Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Den som inte älskar är kvar i döden" (1 Joh 3:14). Om vi vill vara säkra på att Fadern släpper in oss i den himmelska bröllopssalen, finns det ett enkelt medel: att gå in i den redan nu. Om vi då kommer dit när vi dör, kan vi visa vårt pass. Vi äger ju samma medborgarskap som de heliga och har vårt hem hos Gud (Ef2:19).
Vi har redan sett hur vi måste uppfatta ntsagan att döden är straffet för synden. Det som är straffet är den brutala brytning som döden nu, efter syndafallet, till synes innebär, och som vi upplever som oerhört smärtsam. Döden som övergång till det eviga livet, döden som förvandling, är inget straff. Sedan Jesus har gått genom döden har döden förlorat sin straffkaraktär och återvunnit sin ursprungliga status som över gång och förvandling. Ja mer än så! Att dö är nu att, tillsammans med Jesus, gå till Fadern. Döden som var den stora fienden är nu vår hantlangare, vår vän. Den står nu i vår tjänst: "Allt tillhör er - Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud" (1 Kor 3:21- 23).

Men finns det inte något av den brutala brytningen kvar? Är dödens avsked inte smärtsamt, även för kristna? Jo, men själva smärtan har förvandlats. Genom att Jesus har lidit och dött på ett kors kan vi i vårt lidande och i vår död bli mer ett med honom. Liturgin talar om Jesu "saliga lidande". Även vårt lidande blir "saligt" därför att det får oss att likna vår korsfäste Herre. Den saliga Elisabeth av Treenigheten (1880-1906) uttrycker det som många helgon har längtat efter: ".le rêve d´être transformée en Jésus crucifié" (Det är min dröm att bli helt förvandlad i den korsfäste Jesus).
Låter det osunt? Att längta efter lidande för lidandets skull skulle vara masochism. Men att vilja likna sin älskade är väl normalt? Kan man lämna sin älskade ensam när han " lider stora plågor? Är det inte självklart att vilja vara tillsammans, i lust och nöd?" Kristendomen predikar inte korset utan den Korsfäste: "Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst" (1 Kor 1:23).
För en kristen har lidandet och dödens plåga bytt förtecken. Det har blivit en möjlighet att bli mer Kristuslik.

Paulus som inte alls är blind för dödens straffkaraktär blir lyrisk när han talar om döden: "När det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus" (1 Kor 15:54-57).


Textkälla: Jag dör inte, jag träder in i livet.
W Stinissen boktips

De tre heliga påskdagarna...

Extra påskläsning...

 W Stinissen meny: Arkiv | Stinissen just nu! | Wilfrid Stinissen | Brev till Dig | Vill du köpa W Stinissen bok

[an error occurred while processing this directive] Klicka här för att söka på bibelskolan Dagens lösen
Bibelordet inför helgen
Veckans utgivningar
i din maillåda. Klicka här
[an error occurred while processing this directive]
Vill du vara med och
stödja oss. Klicka här

©Helige Ande (där inget annat anges). För bästa visning av Bibelskolan bör man ha en upplösning på 1024*768.
 Stiftelsen bibelskolan.com  Org. nr: 857209 - 5266, Postgiro: 402 30 79 - 9 för stödgåvor till driften av vår sajt.