Stolthet, ödmjukhet och om att finna nåd
Den 11 söndagen efter Trefaldighet handlar om förhållandet mellan vår tro och våra liv. Och här är nyckelordet ödmjukhet.
Vår bön den här veckan kan då låta så här: ”Jag ber att Du förlåter mig alla mina synder och underlåtelser. Hjälp mig att leva efter din vilja och gör mig till en sådan människa du vill att jag skall vara. Amen”.
Den gammaltestamentliga läsningen (Jes. 2) handlar om hur Gud slår ner all mänsklig stolthet och allt högmodigt. ”Alla höga berg och alla mäktiga höjder, alla stolta torn…”
I episteltexten (Rom 3) sammanfattar Paulus det som är grunden för vår ödmjukhet: ”Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar”. Paulus talar alltså här om den rättfärdighet som kommer från Gud genom tron på Jesus Kristus. Jesus är alltså försoningen för våra synder.
En iakttagelse: Ödmjukhet här är inte att säga, -Jag duger ingenting till, jag är kass, jag är usel! Nej, ödmjukhet är att vara villig att bli känd för den jag är! På samma sätt är stolthet att inte vara villig att bli känd för den jag verkligen är. Jag kanske vill bli känd för något bättre eller finare än vad jag i själva verket är. Kanske bli som någon jag beundrar. Grundtanken kan vara denna: Om jag visade vem jag verkligen är, skulle ingen människa (eller Gud) tycka om mig! Och det leder till att vi börjar gömma oss, bära masker, ta på oss olika roller. Bara för att andra skall tycka om oss eller beundra oss. Men det går inte i längden. Och det går aldrig spela roller inför Gud.
Det här leder oss osökt vidare till Jesu kända liknelse om farisén och publikanen i evangeliet. Publikanerna var tullindrivare i tjänst hos den romerska ockupationsmakten. Den var quislingar, ofta rika men föraktade och utstötta ur synagogan och folkgemenskapen. Fariséerna däremot var folkets andliga och moraliska föredömen. De var en reformrörelse inom judendomen som tog hela Guds Torah (lag eller uppenbarelse) på allvar.
Nu stod farisén där i templet och tackade Gud för sin egen godhet. Han stod på männens förgård och bad högt med lyfta händer om sig själv: ”Tack för att jag inte är som andra… eller som den där skatteindrivaren!” Alla kunde se och höra honom. Han var inte villig att bli känd för den han var! Han ville bli känd som något bättre, något finare. En människa bättre än andra.
Tullindrivaren däremot fick egentligen inte vara i templet alls! Han var oren, utstött ur gudsfolkets gemenskap. Han hade inga rättigheter. Han stod alltså där på avstånd och bad: ”Gud, var nådig mot mig syndare!” Jesus säger att det var han som gick hem rättfärdig, inte farisén. Varför? Han var villig att bli känd för det han var! Han var ärlig om att han var en syndare, en quisling, en profitör. Och han sörjde över det. Han bad Gud om hjälp, nåd. Nåd betyder att Gud ger oss något bättre än det vi förtjänar. Att Gud ger kärlek, förlåtelse, godhet till dem som inte alls förtjänar det.
Aposteln Petrus skriver i sitt första brev: ”*Klä er i ödmjukhet inför varandra, för Gud själv står emot de arroganta (högmodiga) men ger nåd (favör) till de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så att han i rätt tid kan upphöja er…” Det är ett eko av Jesu ord i liknelsen: ”Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”.
”De gamle” på Västkusten brukade tala om andens fattigdom som en förutsättning för nådens rikedom. Jesus sa: ”*Saliga är de som är fattiga i anden (andliga tiggare) – för dem tillhör himmelriket”.
När jag är villig att vara känd för den jag är, alltså ödmjukar mig, då blir jag ”fattig i anden”. Men då kan jag börja ta emot Guds nåd. Gud kan inte göra något så länge vi envisas med att vara starka, utan behov, och utan svagheter. Men när vi är ärliga om våra svagheter och behov, när vi erkänner våra mörka sidor och vårt behov av nåd, ger Gud nåd. För Gud delar inte sin ära med någon. När vi erkänner att vi inte kan, då öppnar vi dörren för Gud att verka – och han får hela äran för sitt verk.
Många gånger står vi emot Guds nåd i våra liv, därför vi menar oss klara oss själva och inte vill tillstå att vi har några behov. Vi kanske säger till varandra (och Gud) ”Jag har det ok, jag klarar mig” men invärtes dör vi. Vi gör så, därför vi tror att visar vi svagheter och behov, blir vi avvisade och ingen tycker om oss, för ingen kan väl tycka om mig som är sån och sån! Men sanningen är, att om vi visar våra svagheter och behov för Gud och dem i Kristi kropp som vi har förtroende för (t.ex. vår själasörjare eller några syskon i bönegemenskapen) så kan vi få erfara Guds nåd och kärlek. Vi får erfara hur det är att få bli älskade för de vi verkligen är – och inte för de vi försöker göra oss till! Att få erfara Guds nåd och omsorgsfulla kärlek (även från syskon i den kristna bönegemenskapen) är något mycket vackert och som helar oss på djupet.
Vi kan be om få bli mera lika Jesus när vi ber bönen ”gör mig till en sådan människa du vill att jag ska vara”. Och Guds nåd får börja verka i mitt liv. Jag vill bli mera som Jesus i förhållande till mina medmänniskor. Inte finna fel på dem och reta mig på alla deras brister, eller se ner på dem, utan be för dem, förlåta dem och vara en god nästa för dem. Jag kan få börja vittna om Jesus i ödmjukhet. Inte komma ”von oben” utan mera vara ”som en tiggare som berättar för en annan tiggare var det finns mat”.
När vi berättar vad Gud har gjort i våra liv när vi varit svaga, blir Gud ärad, och andra människor, (som också är svaga) kan börja känna att även för dem finns det hopp!
* = bibelcitat från Svenska Kärnbibeln
Anders Thorsén
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
