Tisdag: Hans omsorg om sin mor

Han [Jesus] sa till sin mor: ”Kära kvinna, här är din son”,
och till lärjungen [Johannes]: ”Här är din mor.”
Johannes 19:26-27, NIV 

Kanske Jesus blundade när han utsattes för den första smärtan i samband med korsfästelsen. Kanske när den avtog en smula att han öppnade sina ögon igen. Hur som helst: när han blickade ner från korset såg han en liten grupp trogna kvinnor samt aposteln Johannes (”den lärjunge som han älskade” [Joh 19:26]). Och sedan fick han syn på sin mor. Hon var naturligtvis väldigt dyrbar för honom mänskligt sett. Det är sant att hon inte alltid förstod honom, och en och annan gång hade han tvingats tala strängt till henne när hon omedvetet hindrade honom att göra Faderns vilja. Men hon var trots allt hans mor. Han hade blivit till i hennes sköte genom den helige Andes övernaturliga inverkan. Hon hade fött honom, lagt honom i en krubba och tagit hand om honom under hans barndom. Det bör ha varit hon som lärde honom de bibliska berättelserna om patriarkerna, kungarna och profeterna och Guds plan och syften. Hon hade hela tiden varit en god förebild för honom ifråga om gudfruktighet.

Nu läser vi att ”vid Jesu kors stod hans mor” (Joh 19:25). Milda, sörjande moder! Vi kan svårligen föreställa oss hennes förtvivlan över att behöva se honom lida så. Den gamle Simeons profetia uppfylldes nu, att genom hennes egen själ skulle det gå ett svärd (Luk 2:35).

Jesus tänker inte på sin egen smärta utan på hennes. Han är fast besluten att bespara henne smärtan att se honom dö. Så han använder sig av en rättighet som enligt de lärde en korsfäst man hade, till och med där han hängde på korset, att som ett slags testamente uttala en sista önskan. Med hjälp av familjerättslig terminologi placerar han henne under Johannes beskydd och vård samtidigt som han placerar Johannes under hennes. Genast tar Johannes med sig henne bort därifrån till sitt hem i Jerusalem.

Blickar vi tillbaka på Jesu tre första ord på korset förundras vi över hans osjälviskhet. Han hade inte en tanke på sig själv. Trots smärtan och skammen han tvingades uthärda bad han om förlåtelse för sina fiender, gav en botfärdig förbrytare löfte om paradiset och visade omsorg om sin förtvivlade mor. Detta är kärlek, och Skriften säger till oss: ”Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull” (Ef 5:2).

Läs vidare: Joh 19:25-27