Evigheten mitt i tiden - Bön: att stå inför den Evige (del 1)
En enda Bedjare: Anden

Hej Stinissenläsare!!
Att vara kristen är att leva i gemenskap med Fadern och Sonen genom den Helige Ande. Det är Anden som ger liv åt vår tro, vårt hopp och vår kärlek. Och därför behöver vi ständigt be: Kom Helige Ande, kom! Vi kan aldrig få nog av Andens närhet.

Låt oss göra som br Wilfrid ber oss om: låt oss be en egen bön om välsignelse av det vi nu ska läsa, gärna en bön om att den Helige Ande ska komma till oss. Men låt oss be den bönen på det sätt som br Wilfrid rekommenderar det: "När vi med kyrkan ber: "Kom, Helige Ande", är meningen inte att Anden som så länge varit borta nu äntligen ska komma komma, utan att han, som har blivit oss given vid dopet, alltmer skall uppfylla vårt medvetande. Vi vill bli mer medvetna om hans närvaro, vi vill förstå hur rika vi är." (Evigheten mitt i tiden, s. 55)

Först kan vi be med dessa eller/och egna ord:

Fader,
lär oss att i frihet och kärlek
överlämna oss till tidens bärande kraft;
hjälp oss att dess djupa innebörd
och att din kärlek är både ursprung och mål.
Amen

"Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande."
(Ef 2:18)

Med hälsning

Bön: att stå inför den Evige (Inledning)

För den som vill upptäcka evigheten mitt i tiden finns en kungsväg: bönen.
  I bönen vänder vi oss direkt till Gud. Och vi vet att förfluten tid och framtid sammanstrålar i honom till ett evigt nu. Att öppna sig för Gud är Att öppna sig för evigheten.
  Men öppnar vi oss verkligen för Gud när vi ber? Det finns ett sätt att be där vi inte riktigt lämnar vårt fängelse, där vi bara ber till Gud att han skall göra fängelset lite bekvämare. Så länge bönen begränsas till att be om pengar, framgång, en större lägenhet, finns ingen chans att vi hamnar i evigheten.
  Jesus lär oss visserligen att be om vårt dagliga bröd. Men innan vi kommit dit i Fader vår har vi redan helgat hans namn och bett om att hans rike må komma och hans vilja må ske. Jesus ger själv bönen om det dagliga brödet en underordnad plats. Om vi ber den bönen är det inte för att vi plågas av ångest för att brödet kanske inte kommer att räcka, utan för att vi vill påminna oss själva om att vi i allt är beroende av vår Fader i himlen.
  Att göra framsteg i bönen innebär.att man ber om allt väsentligare saker. "Fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelska fader vet att ni behöver allt detta” (Matt 6:31-32).

En enda Bedjare: Anden

När Jesus berättar liknelsen om mannen som mitt i natten ber sin vän att låna honom tre bröd, och påpekar att uthålligheten belönas, tillägger han oväntat:
   "Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?" (Luk 11:13). Han antyder diskret att det som Fadern allra helst vill ge är helig Ande.
   Vårt enda behov är behovet av helig Ande. Har vi honom, blir bönen otroligt enkel. Vi behöver inte längre grubbla över vad vi skall be om. Vi vet i alla fall inte vad som är bra för oss: "Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill" (Rom 8:26-27).
   Vårt behov av Anden har uppfyllts. "Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden" (Rom 5:5). När vi med kyrkan ber: "Kom. helige Ande", är meningen inte att Anden som än så länge varit borta nu äntligen skall komma, utan att han som har blivit oss given vid dopet, alltmer skall uppfylla vårt medvetande. Vi vill bli medvetna om hans närvaro, vi vill förstå hur rika vi är.
   Bön om helig Ande kan se ut som begärande bön, men är i grunden en tacksägelsebön. Vi lär oss att er känna den gåva vi har fått. I denna "erkännsamhet" är alla frågor om vad vi skall be Gud om besvarade. I och med att Anden är oss given har Guds rike kommit. Och Anden är i sig själv den eviga, aldrig upphörande kärleksström som är ursprung, slutmål och mening för hela vårt liv, med allt dess görande och låtande, i denna tidsbegränsade tillvaro.
   Djupast sett finns bara en enda Bedjare: Anden. När vi ihärdigt ber om att han skall komma, tar han alltmer över bönen i oss. Bönen som förr var en börda - det fanns ju så mycket att be om - blir då en vila. Vi lyssnar till honom och bejakar hans bön. Vi instämmer i hans viskande: "Abba! Fader!" (Gal 4:6).
   Anden var med vid skapelsens början: han svävade över vattnet (1 Mos 1:2). Han är också med vid tidens slut: "Och Anden och bruden säger: Kom!" (Upp 22:17). Han "uppfyller världen" och "håller samman allt" (Vish 1:7). För honom är historien inget kaotiskt skeende, tiden inget sönderfall. Allt som är och händer är ett i honom som leder historien mot målet.
   Att lyssna till honom och vila i honom är att finna evigheten i tiden. "Han (Gud) har också lagt evigheten i människornas hjärtan", säger Predikaren (3:11). Dessa ord får en helt ny innebörd när vi vet om den "levande kärlekslåga" som brinner i djupet av vår själ.
   I denna bön finns inget att begära, inget att fråga och inget att klaga över. Det finns inget mer att "göra" än att "bara vara", "vara" evigt i Gud.

Bön: att stå inför den Evige. Kontemplativ bön (del 2)