Evigheten mitt i tiden - Bön: att stå inför den Evige (del 2)
Kontemplativ bön

Hej Stinissenläsare!!
Det femte kapitlet i ”Evigheten mitt i tiden” är ett nyckelkapitel. Br Wilfrid förklarade varför i kapitlets inledande ord: (Inledningen har du här)

”För den som vill upptäcka evigheten mitt i tiden finns en kungsväg: bönen.
I bönen vänder vi oss direkt till Gud. Och vi vet att förfluten tid och framtid sammanstrålar i honom till ett evigt nu. Att öppna sig för Gud är Att öppna sig för evigheten.”
Här följer nu den andra delen av kapitlet.

För att den Helige Ande ska uppfylla vårt medvetande under läsningen ber vi:

Helige Ande,
kom till oss och låt de ord som vi nu ska läsa
bli ord som leder oss närmare vår himmelske Fader
Amen

"Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande."
(Ef 2:18)

Med hälsning

Kontemplativ bön

  Det vi före bönen erfar av verkligheten är framför allt dess gränser. Vi upplever hur allt går förbi och rinner iväg. Men efter bönen ser vi hur allt har en obegränsad förmåga att förmedla Guds härlighet. Själva är vi fyllda av evighet och vi upptäcker evighetsdimensionen i allt.
  "Allting får gärna förändras, Herre Gud, bara vi får ta vår boning i dig", skriver Johannes av Korset. Genom att i bönen ta vår boning i Gud, lever vi inte längre i förändringen. Vid periferin fortsätter tingen att komma och gå, men vi är inte längre involverade. Vi befinner oss på en djupare nivå, i Gud, som är själva stabiliteten. Det finns knappast någon egenskap i Gud som bibeln mer betonar än just hans stabilitet. Han förblir i evighet orubbligt densamme.
  Den bön jag här talar om är den kontemplativa bönen. Det är den bön där man inte vill ha eller få något av Gud, utan där man vilar i honom. Det är den bön Johannes av Korset vill lära sina läsare. Han betraktar det som sitt främsta åliggande att föra människor in på kontemplationens väg. "Det är verkligen något", skriver han, "som väcker det djupaste medlidande att se så många människor som Gud har givit både anlag och särskild nåd att stiga högre och som om de ansträngde sig också skulle uppnå det höga mål vi talar om, men som likväl stannar kvar i sitt gamla triviala sätt att umgås med Gud... Ja, det finns människor som i stället för att överlämna sig åt Gud och tillgodogöra sig hans hjälp direkt motarbetar honom genom sitt oöverlagda handlingssätt och sin motspänstighet. De liknar små barn som inte vill bäras i sin mors armar utan börjar sparka och skrika för att till varje pris få gå själva.”
  Redan i början av Bestigningen av Berget Karmel visar alltså Johannes på vilket sätt bestigningen skall ske. För att låta mig föras fram ända till bergets topp, måste jag över lämna mig som ett litet barn och vila i den famn som bär mig.
  I viss utsträckning är all bön inriktad på kontemplationen, eftersom det yttersta slutmålet för all vår strävan och längtan är att skåda och tillbe Gud. Men detta får inte uppfattas så som om den rent kontemplativa bönen är den enda riktiga. Den bön är riktig som svarar mot våra behov och möjligheter just nu. "Pry as you can, and do not try to pray as you can't", skriver Abbot John Chapman (1865-1933) till en korrespondent. Var och en har rätt att vara helt och hållet sig själv inför Gud, och något annat är egentligen lönlöst eftersom Gud ändå ser oss som vi är.
  Vi ber utifrån våra personliga förutsättningar. Om vi är sjuka är det normalt att vi, i ett första moment, ber om hälsa. Evangeliet visar att Gud tar denna bön på allvar. Han lyssnar verkligen. Men om sedan denna bön inte bönhörs så som vi hade hoppats, kan det gå upp för oss att hälsa inte är något som är absolut nödvändigt.
  Det finns massor med saker som vi tror oss behöva för att vara lyckliga eller för att kunna arbeta för Guds rike. Genom att inte alltid tillfredsställa våra önskningar leder Gud våra tankar in på nya banor. Han låter oss förstå vad som är väsentligt och befriar oss således från en del barlast. Så småningom låter han oss få syn på vårt verkliga behov, behovet av honom. Och om vi troget följer hans ledning, börjar vi inse att detta grundbehov egentligen är tillfredsställt sedan länge. Gud har ju givit sig åt oss. I eukaristin är hans totala självutgivelse en aktuell, synlig, gripbar, ja ätbar verklighet.
  Vår bön får då ett större lugn och en större enhet. Den är inte längre styrd av tidens växlingar utan den får rötter i evigheten, i den Evige. Tidigare bad vi om många saker. Nu instämmer vi med psalmisten: "Ett har jag begärt av Herren, efter det strävar jag: att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att skåda Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel" (Ps 27:4). Tidigare bad vi med oro, ibland med ångest. Vi var inte säkra på Gud, inte helt övertygade att han skulle ge oss vad vi behövde. Nu vet vi att han både kan och vill ge oss det allra bästa, och att vi i grunden redan fått det. Det finns ingenting att be om, eftersom allt redan är givet. Vi har lämnat alla partiella mål och vilar nu i det slutgiltiga målet, som redan uppnåtts.
  Denna bön är både tillbedjan, tacksamhet och lovprisning. Tillbedjan, därför att vi låter Gud vara Gud: han får bestämma, han får precis göra som han vill. Tacksamhet, därför att vi på förhand gillar och godkänner vad Gud gör och är, och tar emot honom i fullständig öppenhet. Och lovprisning, därför att vi inte kan ge Gud en större hyllning än genom att reservationslöst lita på honom. Den har blivit en bön som liknar det som skall vara vår oavlåtliga sysselsättning när denna tiden är förbi.

Bön: att stå inför den Evige. Finns inte mer i dig? & En bön för vår tid (del 3)