Skärtorsdag Lukasserien

Skärtorsdagen för oss in i ett rum där gammalt och nytt möts. Vi står i dörröppningen mellan två världar.

I den gammaltestamentliga texten läser vi om hur Israels folk skulle rensa ut surdegen ur sina hus. I sju dagar skulle de äta osyrat bröd – bröd som inte hunnit jäsa, bröd av hast, bröd av uppbrott. Det var en praktisk handling, men också en andlig. All gammal surdeg skulle bort. Allt som var skadat, surt, förmultnat skulle ut ur huset. Det var ett tecken på en ny början, en ny frihet, Guds eget verk.

Och det är just detta Paulus tar upp i den andra texten. ”Rensa bort den gamla surdegen”, skriver han. För surdegen har blivit en bild av det gamla livet – det som jäser, drar oss åt fel håll, det som vill sprida sig i smyg i vårt inre och i vår gemenskap.

Och så kommer vi fram till det övre rummet i Jerusalem. Lukas berättar hur Jesus längtar efter att äta denna måltid med sina lärjungar. Trots att han vet vad som väntar.
Trots att han vet att en av dem ska förråda honom. Trots att de andra snart ska överge honom. Ändå dukar han bordet. Ändå bryter han brödet. Ändå räcker han bägaren.

Det är något oerhört trösterikt i detta: Jesus firar nattvard också med svikare.
Han firar med människor som inte hade rensat ut all gammal surdeg ur sina liv.
Han firar med dem som ännu inte förstått vem han är.

Det betyder att han firar med oss också.

När Jesus säger: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er” och ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod” öppnar han en dörr som ingen människa kan stänga. Det gamla förbundet med sina regler och riter fullbordas. Ett nytt förbund väcks till liv – inte genom människans renhet, utan genom Guds egen självutgivande kärlek.

Här förvandlas det gamla brödet till ett nytt bröd. Här förvandlas det som är skört till kraft.
Här förvandlas det som är brustet till något som helar.

Nattvarden är inte en belöning för den fullkomlige. Den är mat för den sjuke, bröd för den hungrige, liv för den som längtar.

Paulus skriver:
”Vårt påskalamm, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss därför hålla högtid… med renhetens och sanningens osyrade bröd.”

Våra liv har surdeg. Vi bär på sådant som jäser:
– ord vi inte borde ha sagt,
– bitterhet som biter sig fast,
– oförrätter vi inte släpper,
– självrättfärdighet som smyger sig in,
– tystnader där vi borde ha talat,
– modlöshet när Gud kallade oss till hopp.

Men det är just därför Jesus räcker brödet. Inte för att vi är rena, utan för att han renar oss.
Inte för att vi är värdiga, utan för att han gör oss värdiga. Jesus är själv det osyrade brödet – utan synd, utan dubbelhet, utan svek. Och när vi tar emot honom, tar vi emot ett nytt liv, ett nytt hjärta, en ny början.

Skärtorsdagen kallar oss tillbaka till gemenskapens bord. Nattvarden är inte bara en personlig handling. Den formar en kropp, ett folk, en kyrka. Det är därför Jesus säger: ”Gör detta till minne av mig.” Inte: ”Tänk på mig.” Utan: ”Gör detta.” Bröd som bryts. Vin som delas. Människor som samlas. Vi kommer som vi är. Men vi går härifrån som Kristi kropp – burna av nåd, burna av hans kärlek.

När vi nu går in i påskens stora drama får vi be om kraft att rensa ut den gamla surdegen i våra liv. Men vi gör det inte för att bli godkända av Gud. Vi gör det därför att Gud redan har tagit initiativet, redan brutit brödet, redan räckt oss sin egen Son.

Staffan Fredin