Kära himmel, du ser mig där jag går,
du känner vägen jag skall vandra.
Kom till mig och led mig genom dessa dalar och dessa vrår som livet ger.
Kära Herre lys upp här, tala till mitt inre nu där jag går.
Nyss hade jag en plan, nyss hade jag en utstakad väg att gå.
Nyss såg allting så annorlunda ut, ja bara för något år sen var jag hoppfull, framgångsrik, rolig och trodde på mig själv.
Nu däremot så verkar molnen hopa sig på min himmel, de som är runtom mig är också tyngda - också bedrövade, de som vandrar med mig har tappat fart eller sprungit långt i förväg. Så jag är ensam på min väg. Förvirrad av alldeles för mycket.
Här är jag, väntar på dig där jag går och jag lyfter min blick upp till bergen och undrar varifrån ska min hjälp komma, och det står att att min hjälp skall komma från Herren som har skapat himmel och jord, som har skapat den vägen jag går på, som har skapat den framfart som ligger framför mig.
Så du har skapat allt det här?
Så vet jag att du har skapat allt det här.
Du har skapat tyngdkraften som pressar mig mot jorden. Du har skapat luften omkring mig, du har gjort allt det här - varför är jag då inte trygg Herre, varför är jag rädd?
Jag behöver vandra i dina fotspår likt att jag behöver se dig nära. Jag behöver veta att där jag går har du gått eller är det åtminstone meningen att jag ska gå, men här är jag är så till bristningsgränsen trött av resan. Allting är tunnslitet och jag känner marken nära mina ömmande fotsulor… och gruset som känns genom sulorna hotar steg för steg. Framtiden skrämmer mig.
Nu Herre borde jag känna din kraft och din ledning och din bärkraft.
Jag har bett till dig nu här, och jag har gjort som du har sagt men jag är bara bedrövad. Jag pratar bedrövelse i varje yttrat ord, jag ropar ut i den tysta vildmarken hur bedrövad jag är! Hur klen jag är…Hur mycket jag tvivlar. Suckar över hur stark min oro är jämfört med den tro jag hade nyss - för ett tag sen, för ett år sen, för bara några timmar sen.
Men nu är allt annorlunda, nu har allt ändrats.
Men så hände det här, plötsligt genom samma dalgång och grus:
Helige Ande föll över mig. Helige Ande ledde min hand till mitt hår, kände mig vidrörd. Helige Ande talar nu om för mig att det var just så här Emmaus vandrarna gick, samma dalgång, samma frågor, samma förtvivlan över att allt inte var som alldeles nyss: att jublet som steg likt på en fotbollsarena när Jesus vandrade in i Jerusalem som Kungars Kung och Herrars Herre inte längre hörs, utan är bytt i förtvivlan. Och den Heliga Ande talar om för mig att Emmausvandrarnas förtvivlan och mångordighet; lik dem får jag vandra och känna att du Jesus har uppstått och ditt rike är Himmelriket. Ditt rike är inte av den här världen. Det är inte här du ska bo och prisas i jämförelsebara byggnader - med din härlighet och din helighet går det inte. För du gjorde jorden till din fotapall och inte ditt tempel. Jag är ditt tempel, jag är dina juveler, din utsmyckning. Jag, som den brustna, klena varelse jag är - är din rikedom. Det svåraste du har skapat är människohjärtat, det absolut sista som fullbordade allting skapat när du gav henne anda och liv; människan som du älskade. Den fria viljan där jag får vända mig upp till dig och säga:
- Herre ikläd mig Kristus, ikläd mig dig - du får vara i mitt liv jag får ta emot och vara i ditt.
Kom Helige Ande och var min Emmausvandring, förvandlingens vandring, du Ande som är sänd av Jesus att vara i allt. Fyll mig till bredden där jag går med torra steg en dag till.
Och jag vill så gärna gå:
Med vidrörandets under. Med tunna sulor.
För nu flödar mitt hjärta över.
Av liv som du ger. Av tacksamhet. Av nåd. Amen
