Författaren Rudyard Kipling, som skrev Djungelboken, var en av de författare som faktiskt fick möjlighet att njuta av sin framgång medan han levde. En gång fick han besök av en journalist. Journalisten sade:
”Herr Kipling, jag läste någonstans att någon har räknat ut att ni tjänar ungefär hundra dollar per ord på era böcker.”
Kipling rynkade pannan.
”Jaså”, sade han. ”Det hade jag ingen aning om.”
Journalisten tog då fram en hundradollarsedel ur fickan och sträckte fram den.
”Nåväl, här är hundra dollar. Kan jag få ett av era hundradollarsord?”
Kipling tittade på sedeln. Sedan tog han den, vek ihop den, stoppade den i fickan och sade:
”Tack.”
Det var ett ganska bra svar. Men vet ni – det är faktiskt sant. Ordet ”tack” är verkligen ett hundradollarsord. Nej, egentligen räcker det inte. Det är ett ovärderligt ord. Och det är ett ord som vi kristna behöver använda mycket mer.
Inte bara när det är tacksägelsedagen. Därför för oss kristna är varje dag tacksägelsedag.
Gud behöver ingenting från oss. Han saknar ingenting. Han behöver inte oss för att vara Gud. Han är evig, fullkomlig och allsmäktig.
Men det finns någonting Gud gläder sig över att höra från sina barn:
”Tack.”
Och det är inte alltid lätt att vara tacksam. Det vet vi. Livet är inte alltid sådant att vi känner oss tacksamma. Ibland finns sorg, sjukdom, oro, ensamhet, besvikelse och förlust.
Men just därför tror jag att tacksamheten behöver tränas. Jag tänker på när jag en gång följde med en vän till gymmet. Han var stor och stark och lyfte vikter som jag inte hade en chans att rubba.
Jag frågade honom:
”Hur kan du lyfta så där tungt?” Han svarade: ”Du måste ju börja lätt och träna med de vikterna. Efter hand blir du starkare.”
Och jag tänkte: Så är det ju med tacksamheten också!
Vi behöver börja med det lilla. ”Tack Gud för att jag fick vakna i morse.”
”Tack Gud för att jag får andas.”
”Tack för maten.”
”Tack för människorna omkring mig.”
”Tack för att jag har en säng att sova i.”
”Tack för att jag har ett hem.”
”Tack för att jag får komma hit till kyrkan.”
Det kanske låter väldigt enkelt. Men det är faktiskt en andlig träning. För vi människor har en fantastisk förmåga att se det vi saknar och samtidigt glömma det vi faktiskt har. Vi jämför oss med andra. Vi ser vad andra har som vi själva inte har. Och ganska snart blir vi missnöjda. Men tacksamheten gör någonting med våra ögon.
Den lär oss att se gåvorna.
Och ju mer vi tackar, desto fler saker upptäcker vi att tacka för. Det betyder inte att vi förnekar det svåra. Kristen tacksamhet betyder inte att vi måste låtsas att allt är bra. Det betyder att också när livet är svårt får vi säga:
”Gud, jag förstår inte allt. Jag kan inte förklara allt. Men jag vet att du är här. Och jag tackar dig för att du inte överger mig.”
Det är en tacksamhet som kan bära genom livet. Men så finns det en gåva som överträffar alla andra gåvor. En gåva som får alla andra gåvor att blekna. Det är Jesus Kristus. Paulus skriver: ”Gud vare tack för hans oerhörda gåva!”
Det är den kristna tacksamhetens centrum. Inte att livet alltid är enkelt. Inte att vi alltid har det vi önskar oss. Utan att Gud har gett oss Jesus. Och i evangeliet idag möter vi Jesus när han rider in i Jerusalem.
Människorna sjunger och ropar. De lovprisar Gud. Varför? Därför att de har sett vad Jesus gör. De har sett människor bli upprättade. De har sett sjuka bli helade. De har sett människor befrias. De har hört Jesus tala om Guds rike. De har mött Jesus – och därför kan de inte vara tysta. Och vet ni, det är precis samma sak för oss.
När vi verkligen ser vad Jesus har gjort för oss, då föds tacksamheten. För vad har Jesus gjort? Han har kommit till oss. Han har burit vår synd. Han har gått vägen till korset. Han har dött för oss. Och han har uppstått från döden. På korset gör Jesus det som vi själva aldrig kan göra.
Han bär vår synd. Han tar vår skuld. Han öppnar vägen till Gud. Han ger oss förlåtelse och nytt liv. Därför vill jag säga: Titta på korset. Se på Kristus. Och fråga dig själv: Vad har Jesus gjort för mig?
Och när du ser svaret, då finns det egentligen bara ett ord som räcker. Det ovärderliga ordet: ”Tack.”
Jesus säger i evangeliet att om lärjungarna skulle tiga, så skulle stenarna ropa. Det är starka ord. För kyrkan får inte tystna. När vi slutar tacka Jesus för hans nåd, när lovsången tystnar, när vi inte längre berättar vad Kristus har gjort för oss – då förlorar vi någonting centralt i vår tro.
Kyrkans uppgift är inte att rikta människors blick mot sig själv. Kyrkans uppgift är att rikta blicken mot Jesus. Mot honom som dog och uppstod för oss. Därför behöver kyrkans andliga muskler tränas. Vi börjar i det lilla. Vi tackar Gud för det vardagliga. Vi tackar honom för livet, för människorna, för maten, för allt gott vi får ta emot. Men framför allt tackar vi honom för Jesus Kristus. För korset. För förlåtelsen. För uppståndelsen. För det nya livet. För hoppet om det eviga livet.
Och när tacksamheten växer, då kommer lovsången. För sann tacksamhet kan inte förbli tyst. Så låt oss varje dag träna våra andliga muskler. Låt oss öppna våra ögon och upptäcka Guds gåvor. Och framför allt: låt oss se på Jesus. För Jesus är inte bara ett hundradollarsord. Han är Guds eviga och ovärderliga Ord. Och när vi ser honom, när vi ser hans kors och hans nåd, då får också våra hjärtan säga:
”Gud, tack.”
Därför är varje dag en tacksägelsedag.
Jacob Molén
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
Här finns länkar till god bibelundervisning av kända bibellärare.
