Jag skall välsigna dig...och du skall bli till en välsignelse...
I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.
1 Moseboken 12:2-3, Fb

 

Abraham är en verklig gigant i Gamla testamentet som den förste av de tre stora patriarkerna, eller fäderna, för Herren Guds förbundsfolk. Förutom löftena till Abraham att skänka honom ett land och en avkomma (en säd) lovade Gud också i mer allmänna ordalag att välsigna honom, göra honom till en välsignelse och till och med genom honom (eg. genom hans avkomma, Messias) välsigna alla släkter på jorden.

 

Det är ingen överdrift att påstå att återstoden av Gamla testamentet, och för övrigt människans historia ända sedan dess, har varit en uppfyllelse av dessa löften. Vad säger Paulus? Tack vare löftet till Abraham och hans säd (i singular), använder han sig nu av detta substantiv i plural för att innefatta Kristus och alla som genom tro är förenade med honom. Om vi tillhör Kristus är vi alltså avkomlingar till Abraham och medarvingar till löftet (Gal 3:16, Gal 3:29).

 

Aposteln fortsätter med att ställa orden förbannelse och välsignelse, eller mer specifikt ”lagens förbannelse” och ”Abrahams välsignelse” mot varandra. ”Kristus har friköpt oss”, skriver han, ”från lagens förbannelse [det vill säga den dom som lagen uttalar över den som inte följer den] genom att för vår skull ta förbannelsen på sig...Så skulle hedningarna genom Jesus Kristus få den välsignelse som gavs åt Abraham” (Gal 3:13-14). Han tog förbannelsen på sig för att vi skulle kunna ärva välsignelsen.

 

Guds löfte att välsigna hela världen genom Abrahams säd utgör själva grunden för kristen mission. Vi måste fortsätta att dela med oss av evangeliet till både judar och hedningar tills det oräkneliga antalet frälsta har skördats bland varje folk och språkgrupp och blivit lika talrikt som stjärnorna på himlen och sanden på havets strand. Först då uppfylls löftet till Abraham.

Läs vidare: Gal 3:6-25