Jag säger er: det var han [tullindrivaren] som gick hem
rättfärdig inför Gud snarare än den andre [farisén].
Lukas 18:14, NIV

 

Rättfärdiggörelse är en juridisk term, motsatsen till fördömelse. Gamla testamentets domare hade fått uppdraget att fria de oskyldiga och döma de skyldiga. Så vi kan bara föreställa oss fariséernas upprördhet när Jesus förklarade den syndfulle tullindrivaren rättfärdig samtidigt som han fördömde den rättskaffens farisén. Hur vågade Jesus tillskriva Gud en handling som han förbjudit de mänskliga domarna att utföra?!

 

För det första hade de helt olika uppfattning om sig själva. Fem gånger använde farisén pronomenet jag. Tullindrivaren däremot använde det endast en gång och då i ackusativ: ”Gud, var nådig mot mig, syndare” (Luk 18:13). Så talar en verkligt ångerfull människa. Vidare speglades deras uppfattning om sig själva genom deras kroppshållning. Båda stod upp när de bad (enligt judisk sed). Men farisén stod rak i ryggen, stolt, självupptagen och grann att skåda, medan tullindrivaren ”stod avsides” (Luk 18:13) med nedslagen blick och slog sig med händerna mot bröstet.

 

För det andra hade de olika grund för sin tro på hur man blev godkänd av Gud. Denne farisé litade till sig själv och det faktum att han var rättfärdig, medan tullindrivaren satte sin lit till Guds barmhärtighet och enbart den.

 

Ärkebiskop Thomas Cramer placerar oss i sin Nattvardsgudstjänst från år 1552 där vi rätteligen hör hemma, nämligen bredvid tullindrivaren, ”inte i förtröstan på vår egen godhet utan att vi tar emot förlåtelse för våra synder genom Jesus Kristus” samtidigt som han säger att vi inte får komma till Herrens bord i förlitande på vår egen rättfärdighet, utan tack vare hans ”underbara och stora barmhärtighet”. Dessa ord i all ödmjukhet förblir för alltid den sant botfärdiges bön.

 

Läs vidare: Lukas 18:9-14