Tiden var kommen för lärjungarna att tydligt och klart bekänna sin tro på Jesus som Messias. Så han tog dem med sig långt norrut, till staden Caesarea Filippi som låg vid foten av Hermonberget och invid ett av Jordanflodens källflöden. Här i avskildheten ställde han två frågor till dem. På hans första fråga, om vad människor i allmänhet ansåg om honom, svarade de att folk trodde att han var Johannes döparen, Elia, Jeremia eller ännu en profet. På hans andra fråga, om vem de själva ansåg att han var, utbrast Simon Petrus, ledare och talesman för de Tolv: ”Du är Messias.” Enligt Matteus tillade Petrus: ”...den levande Gudens son”, även om han förmodligen använde denna titel i dess begränsade messianska betydelse. Men så snart Petrus hade vittnat för Jesus, vittnade Jesus för Petrus.

 

För det första hade Petrus kommit fram till denna övertygelse, inte genom mänskligt resonerande utan genom en uppenbarelse från Fadern.

 

För det andra var Petrus i viss bemärkelse den klippa på vilken Messias skulle bygga sin församling, som skulle bestå för evigt. Denna vers är naturligtvis kontroversiell.

Men i vårt ställningstagande till den gör vi klokt i att komma ihåg att Kristus, genom hela Nya testamentet, framställs som klippan på vilken församlingen är byggd och att merparten av kyrkofäderna lärde att den klippan är den tro som Petrus bekände sig till och inte Petrus som bekände sin tro.

 

För det tredje fick Petrus ta emot himmelrikets nycklar, vilka han senare skulle använda sig av – historiskt sett – för att släppa in först judarna, sedan samarierna och slutligen hedningarna i Guds rike.

 

En sista tanke: knappt hade Petrus bekänt sin tro förrän ”han [Jesus] förbjöd dem strängt att tala med någon om honom” (Mark 8:30). I morgon ska vi få se att detta var sista gången Jesus uppmanade till tystnad, och varför.

Läs vidare: Matteus 16:13-20